Efter regn kommer solsken

image
Svettig och nöjd efter ett träningspass ute

Trots, eller tack vare, en stukad fot blev det ett träningspass ute i trädgården ikväll.

Fortsätt läsa Efter regn kommer solsken

Annonser

Semesterkänslor

image

Ibland tar det ett tag innan hjärnan fattar det där med semester. Jag har läst några bloggar med liknande tema och kan bara instämma i att det tar ett tag innan man landar i ledigheten, sig själv och de lite ”annorlunda” rutinerna.
Fortsätt läsa Semesterkänslor

Bootcamp, trädgårdsland och tuffa äldre

Idag var jag iväg på mitt livs första första bootcamp-pass. Det var en hel del grundläggande tester på styrka och kondition, men även en hinderbana. Är man van att springa över hyggen, så var inte däcken så farliga utan kul. Sen kom en balansgång och den var knepigare, även här gällde det att inte bli rädd för att misslyckas utan att våga ösa på. Sen kom armgången!  Jag har inte gått armgång sedan jag var barn, så det tog några sekunder innan jag lyckades klura ut hur jag skulle göra och hitta tempot. Men jag klarade det 😀

Just armgången är en av de saker jag varit rädd för att jag varit för svag för att klara inför loppet jag anmält mig till i sommar, men det gick ju bra. Så nu känns det lugnare inför tävlingen.

Jag är ärligt imponerad av alla snabba, starka och kämpande deltagare idag. Alla hade sina styrkor och svagheter, men ingen gav upp utan kämpade på. När passet var klart kom det en fika och sen blev det en liten mysig pratstund efteråt. Det lilla gör så mycket!

Jag hann inte vara med på allt, men jag fick vara med lite på delen där man skulle knuffa/dra varandra tvärs över en fotbollsplan. Att dra eller knuffa på någon som gjorde motstånd var kul, men jag märkte också att tävlingsinstikterna slog till, jag skulle inte ge mig! Jag har märkt tidigare på träningarna att jag får utlopp för en hel del frustration och ilska, både vad det gäller aktuella situationer, men även en del gammalt lagrat. Att knuffa på något som gav mig rejält motstånd tillbaka gjorde att jag blev riktigt triggad. Inte riktigt den sida av mig som jag är mest stolt över, men samtidigt känns det verkligen som om jag har något längst in i de mentala gömmorna som behöver komma ut för att jag ska kunna släppa taget. Den här ”ilskan” eller vad det nu är något som jag verkligen behöver lära mig att hantera. I livet finns situationer när det är befogat och till och med en sund reaktion att bli arg och visa det. Jag har haft sådana problem med att våga visa att jag blir arg. Dels för att vara arg inte är något ”fint att visa”, dels för att ilskan representerar ganska jobbiga minnen. Men det viktigaste av allt är att jag är också rädd för att bli arg, för jag har inte varit säker på att jag skulle kunna sluta och ha kontroll på mig själv. Nu vill jag passa på att säga att jag inte är en huligan till vardags, utan en ganska vanlig skötsam mamma med familj och stabilt jobb. Grejen för min del är att det här är sidor av mig som jag är rädd för och som jag gömt undan så väldigt länge. Det skulle vara spännade och förmodligen givande att få ta en riktigt tung fysisk omgång och se vad som händer när jag blir pressad. Det kanske inte händer någonting eller så börjar jag gråta och kan sedan börja bearbeta mina upplevelser. Jag vet inte, men jag skulle gärna vilja veta.

När jag kom hem mötte jag av familjen som jobbade ute i trädgården. Det var riktigt kul att få jobba tillsammans ute i solen, men nu är jag ganska trött, så allt är som det ska 😉

På de vanliga passen kommer alla sorters människor i varierande åldrar och med olika förutsättningar. Men jag måste säga att jag är imponerad av de äldre. De ger dig utan att blinka in i de pass som vi ”vanliga” tycket är tuffa. Jag tycker det är så inspirerande att se att man kan ha användning och glädje av träning även om man inte hör till den vanligaste åldersgruppen på ett gym. Jag hoppas jag blir likadan när mitt hår också är helt grått!

Knäböj med träningsvärk och komplimanger

Idag blev det repetition av tekniken vid knäböj. Något jag behövde, för de sista veckorna har jag gått och blivit lite rädd för just knäböj och det vill jag ju inte. Jag gillar ju att kämpa med stången och utmaningen den ger, så att vara rädd för att den vinner över mig blir ju bara fel.

Jag gick till PT-passet idag med känslan av en lite tung vecka mentalt sett. Trots det hade jag försökt klura hemma på vad jag kunde ha gjort för fel rent tekniskt och vad jag skulle kunna göra åt det. Min lösning var inte den bästa men instruktören gav mig väldigt bra tips och jag kände att jag började få till lyften igen. Det blev ett annorlunda pass där jag på slutet fick göra så många knäböj jag kunde på raken tills det inte gick mer. Jag klarade 5, vid det sjätte vacklande benen och viljan ur. Men det var ändå skönt att få lyfta ända in i kaklet och att faktiskt våga göra det. Fast nästa gång vill jag klara mer! Jag behövder inte vara rädd för att fastna under stången och det var inte så farligt att köra tills jag fastnade nere i en böj. Jag fick ju hjälp upp, så nu ser jag fram emot att få göra mer knäböj. Respekt för stången och vikten kommer jag alltid att ha, men jag vill inte låta rädslan styra. En klockren liknelse till min kamp mot ångesten. Den kampen har jag tagit många gånger och varje gång kom jag lite, lite närmare till att inte låta ångesten styra. Har jag kunnat ta den fighten kan jag definitivt ta fighten med stången. Jag vill inte låta rädslan styra!

Tydligen var det rätt många som kände av onsdagens cirkelpass med rejäl träningvärk i låren. Jag kände av det, men inte tokmycket. Det kändes faktiskt skönt att ha kommit så långt att träningsvärken inte var så brutal, ett kvitto på att tidigare träning haft effekt 🙂

Jag räknade inte med att få en massa komplimanger från en arbetskollega idag om hur min kropp till utseendet förändrats under de sista 6 månaderna. Men på eftermiddagen fick jag spontant en massa fina komplimanger vilket verkligen lyfte humöret. Stort tack för de vänliga orden och för att jag fick ett ”kvitto” på att jag är på rätt väg med hjälp av träningen. Tillsammans gav de här upplevelserna ett bra avslut på veckan.

TRX på lunchen

Jag gillar verkligen att gå och träna på lunchen. Dels kommer man ut en stund och så får man träna också 🙂 . Man skulle kunna tro att man blir trött av att träna på lunchen, men jag blir oftast piggare och orkar koncentrera mig bättre på jobbet på eftermiddagen. Det känns bra att koncentrationsförmågan fungerar som den ska nu på förmiddagarna, så därför är det skönt att få ladda om batterierna till eftermiddagen med hjälp av ett lunchpass.

På kvällen blir man sedan sådär skönt trött som man bara kan bli om man jobbat både med huvudet och kroppen. Passar mig och mitt skrivbordsjobb perfekt.

Idag stod TRX på schemat och det är ett bra pass som kör igenom hela kroppen. Idag hade jag också turen att få sällskap av några arbetskollegor. Kul!