Här gick starten för min träningsresa

image
Go-cart i Bruzaholm

I augusti 2014 tog jag beslutet att påbörja min träningsresa. Närmare bestämt på Bruzaholms Go-cartbana.

Fortsätt läsa Här gick starten för min träningsresa

Annonser

Ärlighet och tydlighet!

image

Under senaste PT-passet fick vi även möjlighet till en bra pratstund om de värderingar och val man gör under livet. Jag tänker inte gå närmare in på vad vad vi pratade om, men vi kom fram till att ärlighet och tydlighet funkar bäst i längden för då vet man var man har varandra och kan agera därefter. Det här samtalet var något jag behövde ha, för under en tid har det varit lite struligt runt omkring mig och därmed nära till konflikt på några håll. Jag redde ut den mest akuta konfliktsituationen med den inblandade för flera veckor sedan, men det kostade mig mycket energi och tankemöda samtidigt som det fortsatte att vara en lite laddad situation. Tack vare samtalet med min PT så känner jag mig säker på att jag gjort rätt val och jag fick samtidigt lite livsvisdom med på köpet 😉

Att vara tydlig är också något jag behöver öva på för att det ska sitta med automatik i ryggmärgen. För lite läskigt är det att säga rakt ut vad man innerst inne tycker och tänker. Jag är så van vid att hålla det inom mig själv, även om jag börjar bli bättre på att uttrycka mig. I början var det jättejobbigt att säga vad jag tyckte, men nu börjar det gå lättare. För i början behöver man ju också hantera en omgivning som också är lite ovan vid ökad tydlighet, men det är det värt, för det blir så mycket enklare att vara ärlig. Och här tänker jag framför allt på att vara ärlig mot sig själv, ex att inte alltid ställa upp och hjälpa till fastän jag inte har tid. Eller som kring situationen kring pappa, att våga säga det som måste sägas för att alla ska få det bra i slutänden.

Ett annat färskt exempel på att vara ärlig mot sig själv fick jag på skolgården i veckan. Sonen ville att jag skulle hoppa upp till honom på klätterställningen, men jag var inte så sugen och misslyckades. Viljan fanns helt enkelt inte att hoppa upp och händerna nådde halvvägs upp på plankan, men jag borde ha klarat det bara jag satsat. Där ser man vilken betydelse det har bara man vill något innerst inne och satsar på det.

Nu är jag inne i en period med förändringar. De flesta är positiva, som att jag orkar och vågar mer. Men samtidigt är det svårt att låta bli att reflektera över hur jag hamnat där jag är och vart jag är på väg. Vad hade jag kunnat bli/kunnat göra om inte depressionen kommit ivägen och tagit år från mig? Nu är det som det är, men jag kan inte låta bli att tycka att lite nyttigt är det väl ändå att reflektera och framförallt sätta nya mål. För nu behöver jag få nya långsiktiga mål så att jag inte hamnar vilse och fastnar i en tomhetskänsla. Mitt mål fram tills nu har varit att kunna få må bra och det börjar ju som sagt att stabilisera sig i det läget, bara det är värt att fira! Men sen då. Vad ska jag göra nu? Jag får helt klart fundera lite här.

Rent träningsmässigt vill jag lyfta mer och generellt bli starkare! Men först och främst vill jag klara av hinderloppet på ett bra sätt i sommar. Bara att anmäla sig var en utmaning för mig. Men nu är det gjort, no fear, no regret. Det här är vad jag vill göra! 😉

För att rensa tankarna var jag ute och tog en lugn joggingtur på vanliga vägen, se bilden. Tanken var att ta det lugnt efter gårdagens dubbelpass vilket gett mig träningsvärk över hela baksidan, men framför allt i rygg, axlar och nacke (=härligt) 🙂 Jag lyssnade på musik och njöt av att känna hur stark min kropp hade blivit. Den här 5 km rundan har aldrig varit så lätt och trots att jag tyckte att jag tog det lugnt hade jag enligt Runkeeper sprungit snabbare! Nåja, de gamla skorna funkar inte längre så bra att springa i. Hur jag än knöt och knöt om fick jag inte till en bra passform. Bortsett från det var det en riktigt skön tur ackompanjerad av doften från blommande hägg 🙂

Mästarnas mästare; om livet i allmänhet

Anna Olsson på Mästarnas Mästare pratade i avsnitt 4 om ett hål i hjärtat som hon märkte av några år efter idrottskarriären. Efter kanottävlingarna, familjebildningen och spädbarnsåren när vardagen kom, så fanns där ett hål efter idrotten som behövde fyllas av något annat. Jag förstår hennes känsla, men jag upplever att det var tvärtom för mig. Jag kan lätt bli uppslukad av jobbet och var det framför allt under min doktorandtid. Det hänger dels ihop med den kulturen som råder när man är doktorand och sen får man prover som måste tas omhand även på kvällar och helger. Dels är det förmodligen ett personlighetsdrag. Men går man inte in för (doktorand)arbetet till 110% så kommer man ingenstans heller. Så att vara uppslukad var mera regel än undantag. Nu fungerade det tack och lov rent praktiskt också, men när doktorandtiden var över fanns det ett tomrum som behövde fyllas. Jag är så otroligt glad och tacksam för att det fylldes av ett barn. Att få barn var efterlängtat och där och då gav det mig verkligen en mening med livet. Jag tycker fortfarande att det är en otroligt fin och lärorik gåva man får när man får barn, så jag ser fram emot den kommande utvecklingen. Men precis som Anna så började jag känna att när de mest intensiva spädbarnsåren var över och jobbet började gå lite på rutin, så saknades det något. Jag upplever att träningen kom och fyllde mitt behov av att få känna att jag fick utvecklas som person, både fysisk och mentalt. Dessutom har jag fått jobba med utmaningar på den nivå jag behövde. Att få igång en positiv uppåtgående spiral med hjälp av träningen gjorde också att jag vågade ta för mig och inte blev så lättstressad. Det i sin tur gjorde att jobbet utvecklades med mig. Nu har jag samma jobb och uppgifter som passar mina egenskaper och jag har från träningen vant mig vid ”dagens överraskning ”, så jag vet att jag klarar det mesta som kommer i min väg och jag vågar be om hjälp när det behövs. Att vara nära den fysiska prestationsgränsen har också lärt mig att bättre tyda kroppens signaler och jag har hittat en styrka och lugn i mig själv tack vare styrketräningen. Den kombination av jobb, träning och familjetid jag har idag känner jag är i balans och får mig i balans. Dessutom är det så kul att få träna som jag gör, så gissa om jag kommer att fortsätta.

I samma avsnitt av Mästarnas mästare pratade de också om att man snabbt skiftade fokus från att leverera inom idrotten till att leverera på jobbet när idrottskarriären var över. Här känner jag också igen mig fast tvärtom här med. Träningen hjälper mig att fokusera och leverera på jobbet och faktiskt att få distans till problemen kring sjukdomen i familjen. Just distansen är viktig för att kunna dels orka, men även kunna komma med konstruktiva lösningar. Se avsnitt 4 Mästarnas mästare

Intervjun med Magnus Muhre’n var gripande och laddad. Jag kan lätt identifiera mig med hans känslor och inre upplevelser. Jag tycker det var otroligt starkt av honom att berätta som han gjorde.

#mästarnasmästare

Friskval och sjuknärvaro

Idag var en dag med många intryck och minnen att sortera tack vare av att jag hjälpte några studenter med deras uppsats kring sjuknärvaro på jobbet. Jag kan lugnt konstatera att jag mår så mycket bättre idag än vad jag gjorde för bara två år sedan. Visst det är två år, men om man sätter det i perspektiv så är det inte så länge sedan. Det var först så sent som i somras/höstas som jag kom till den punkten då jag var tvungen att välja om jag ville fortsätta att fungera men samtidigt acceptera att jag skulle fortsätta vara ”lite sjuk” eller om jag skulle välja att ge järnet för att bli frisk och få vara i kontroll över mitt eget liv igen.

Jag valde det senare och det är jag glad för. Det var visserligen ordentligt jobbigt att komma igång med träningen, det var så mycket som spökade och gjorde det svårt att komma igång. Dels var jag inte i så bra fysisk form, ganska naturligt med min historia, jag är ändå glad att jag lyckades hålla igång något. Men jag hade också stora mentala hinder att övervinna. Dels behövdes faktiskt också kosttillskott, något jag var skeptisk till i början, men som jag insåg var nödvändigt för orken och energin. Och, ja, som biolog kunde jag inte låta bli att kolla om det fanns fakta bakom tillskotten och det gjorde det 😉

Men jag hade som sagt många personliga spärrar, spöken och murar som jag behövde riva. Jag har kommit en bit och känner mig mycket starkare till själen och friare. Men det är ett arbete jag kommer att få fortsätta med ett tag till. Styrketräningen och den mentala träningen som är knuten till den var faktiskt nyckeln till den här positiva utvecklingen. Gissa om jag tänker fortsätta.

Den här resan har inte varit lätt, men kul när man nu börjar se resultatet. Allt runtomkring har inte heller fungerat smärtfritt,  men på det stora hela är det värt det. Jag kunde inte fortsätta vara ”nästan frisk”, jag behöver få må bra och jag förtjänar faktiskt att få må bra. Sen gäller det som alltid att inte tappa fokus och förvänta sig för mycket på en gång. Jag har mått dåligt så länge, så det måste få ta lite tid för mig och omgivningen att anpassa sig till att jag är jag igen. Fast visst är det kul när kompisarna börjar säga att det lyser om en, att de börjar se att det ”gamla rätta jaget” är tillbaka 🙂

Dagens träning var något i hästväg, men jag gav allt jag hade där och då. Skön känsla, även om jag skulle ha vilat gett mer. Men nu är det dags för kvällsmat, så just det här passet får jag berätta om senare.