Vila, vila? Leva, leva!

Halloweendekor i Kolmårdens Djurpark
Halloweendekor i Kolmårdens Djurpark

Nu när det är mycket på alla fronter känner jag att det är extra viktigt att ta hand om mig själv. För just nu har jag lätt för att känna sliten och trött och därmed har jag också lätt för att känna mig lite ledsen och nere. Tack och lov har trasslet med sömnen lättat, även om jag fortfarande har ett stort sömnbehov. Jag hade semester nu i torsdags och fredags, så jag fick en välbehövlig långhelg. Men vad skulle jag göra under långhelgen?

Fortsätt läsa Vila, vila? Leva, leva!

Annonser

Ett samtal….

Just nu känns det som om det är trassligt på flera plan. På jobbet levereras beslut ovanifrån som kommer att leda till större förändringar av arbetsrutinerna framöver. Så det kommer bli hektiskt tills allt är på plats under senvintern.

image
Skönt med höstpromenad med prasslande löv, eller man vet aldrig vad som finns bakom nästa krök

Fortsätt läsa Ett samtal….

Här gick starten för min träningsresa

image
Go-cart i Bruzaholm

I augusti 2014 tog jag beslutet att påbörja min träningsresa. Närmare bestämt på Bruzaholms Go-cartbana.

Fortsätt läsa Här gick starten för min träningsresa

Ärlighet och tydlighet!

image

Under senaste PT-passet fick vi även möjlighet till en bra pratstund om de värderingar och val man gör under livet. Jag tänker inte gå närmare in på vad vad vi pratade om, men vi kom fram till att ärlighet och tydlighet funkar bäst i längden för då vet man var man har varandra och kan agera därefter. Det här samtalet var något jag behövde ha, för under en tid har det varit lite struligt runt omkring mig och därmed nära till konflikt på några håll. Jag redde ut den mest akuta konfliktsituationen med den inblandade för flera veckor sedan, men det kostade mig mycket energi och tankemöda samtidigt som det fortsatte att vara en lite laddad situation. Tack vare samtalet med min PT så känner jag mig säker på att jag gjort rätt val och jag fick samtidigt lite livsvisdom med på köpet 😉

Att vara tydlig är också något jag behöver öva på för att det ska sitta med automatik i ryggmärgen. För lite läskigt är det att säga rakt ut vad man innerst inne tycker och tänker. Jag är så van vid att hålla det inom mig själv, även om jag börjar bli bättre på att uttrycka mig. I början var det jättejobbigt att säga vad jag tyckte, men nu börjar det gå lättare. För i början behöver man ju också hantera en omgivning som också är lite ovan vid ökad tydlighet, men det är det värt, för det blir så mycket enklare att vara ärlig. Och här tänker jag framför allt på att vara ärlig mot sig själv, ex att inte alltid ställa upp och hjälpa till fastän jag inte har tid. Eller som kring situationen kring pappa, att våga säga det som måste sägas för att alla ska få det bra i slutänden.

Ett annat färskt exempel på att vara ärlig mot sig själv fick jag på skolgården i veckan. Sonen ville att jag skulle hoppa upp till honom på klätterställningen, men jag var inte så sugen och misslyckades. Viljan fanns helt enkelt inte att hoppa upp och händerna nådde halvvägs upp på plankan, men jag borde ha klarat det bara jag satsat. Där ser man vilken betydelse det har bara man vill något innerst inne och satsar på det.

Nu är jag inne i en period med förändringar. De flesta är positiva, som att jag orkar och vågar mer. Men samtidigt är det svårt att låta bli att reflektera över hur jag hamnat där jag är och vart jag är på väg. Vad hade jag kunnat bli/kunnat göra om inte depressionen kommit ivägen och tagit år från mig? Nu är det som det är, men jag kan inte låta bli att tycka att lite nyttigt är det väl ändå att reflektera och framförallt sätta nya mål. För nu behöver jag få nya långsiktiga mål så att jag inte hamnar vilse och fastnar i en tomhetskänsla. Mitt mål fram tills nu har varit att kunna få må bra och det börjar ju som sagt att stabilisera sig i det läget, bara det är värt att fira! Men sen då. Vad ska jag göra nu? Jag får helt klart fundera lite här.

Rent träningsmässigt vill jag lyfta mer och generellt bli starkare! Men först och främst vill jag klara av hinderloppet på ett bra sätt i sommar. Bara att anmäla sig var en utmaning för mig. Men nu är det gjort, no fear, no regret. Det här är vad jag vill göra! 😉

För att rensa tankarna var jag ute och tog en lugn joggingtur på vanliga vägen, se bilden. Tanken var att ta det lugnt efter gårdagens dubbelpass vilket gett mig träningsvärk över hela baksidan, men framför allt i rygg, axlar och nacke (=härligt) 🙂 Jag lyssnade på musik och njöt av att känna hur stark min kropp hade blivit. Den här 5 km rundan har aldrig varit så lätt och trots att jag tyckte att jag tog det lugnt hade jag enligt Runkeeper sprungit snabbare! Nåja, de gamla skorna funkar inte längre så bra att springa i. Hur jag än knöt och knöt om fick jag inte till en bra passform. Bortsett från det var det en riktigt skön tur ackompanjerad av doften från blommande hägg 🙂

Gymrekord i shuttlerun med mentala knutar

Idag slog jag faktiskt gymrekord i att sprinta upp och nerför trappan i 5 varv. Jag kom in på tiden 46 sekunder och det var direkt efter att jag försökt ta rekordet på plan mark i 3 försök. Jag lyckades alltså slå befintligt rekord i trappan med 1 sekund! Det är ett lite märkligt rekord att ha, dvs att vara snabb 5 varv i en trappa och att jag lyckades på tredje och sista försöket , men det ska tydligen vara bevis på explosiv styrka och jag känner mig faktiskt stolt. Även om jag samtidigt kan tycka att det låter lite märkligt, faktiskt 😉

På plan mark sprang jag som snabbast på 37 sekunder igen, men rekordet blev nyligen putsat till 35 sekunder, så nu är jag 2 sekunder efter. Men jag tycker ändå att det är rätt bra jobbat av mig eftersom jag har en ömmande sträckning på framsidan av vänster lår. Sträckningen känns inte så mycket till vardags, men när man går upp på tå för att accelerera så skär det rejält i låret. Så lite synd om sig själv kan väl vara ok att känna här, eller 😉

Under sprinten, framför allt på plan mark, blev det tydligt att motivationen inte var riktigt där. Det var mest bara jobbigt och en omgång smärta som jag skulle ta mig igenom för att PT’n sa så. Jag litar på honom, för han har bra kunskap och bra insikt, så det var inget konstigt att göra som han sa. Men min egen motivation saknades. Det fångade han naturligtvis upp och gav feedback på. Och han hade ju rätt i det han sa, jag var inte taggad, inte sugen på att tävla, bara att göra klart och då blir det ju inga rekord om inte gnistan och (tävlings)lusten finns där. På något sätt lyckades jag ändå att tända till inför dagens två sista sprintar och springa snabbt, därav rekordet i trappan . Feedbacken blev direkt ”det ser du vad mycket enklare det går när du väl bestämmer dig”. På ett sätt är det skönt att han känner mig så väl, på ett sätt lite läskigt att någon ”utomstående” kommit mig så nära. Men jag är klart imponerad och väldigt tacksam för att han orkar fortsätta peppa mig. Jag behöver att någon uppriktigt och ärligt tror på mig just nu, för det känns som om jag hamnat i en svacka. Tydligen är det ganska vanligt att det kommer ett bakslag någon gång under resan, så helt oförberedd är jag inte. Jag vill också kunna peppa mig själv i framtiden, men just nu behöver jag hjälp. Just nu får det vara good enough att fokusera på att klara uppgiften och växa med den. Det andra får komma senare, fast gärna snart 😉

Under hela dagen idag kände jag mig nere och ledsen om vartannat. Jag förstod inte riktigt varför, men det var i vägen både på träningen och på jobbet. Efter träningspassen pratade jag med en kompis på jobbet. Hon tyckte det var konstigt att jag inte var glad för rekordet. Jag brukar nämligen vara riktigt glad och pigg när jag kommer tillbaka från träningen, men nu såg det mera ut som om jag hade något riktigt tungt att släpa runt på. Jag kände själv att något inte stämde, jag ville ju egentligen vara glad för rekordet, men kunde inte. Jag var mest missnöjd med att jag inte lyckats fokusera och prestera. Jag kände mig också lite nedstämd av att PT’n hade i huvudsak rätt. Tävling blir lätt ett krav och en prestation i mitt huvud, inte en rolig utmaning. Därifrån blir det lätt att dra en parallell till att jag inte riktigt vågar leva livet. Det var tungt att ta in.

Men jobbarkompisen lyckades få mig att berätta mer om min nedstämdhet och hon hörde direkt att det egentligen berodde på en riktigt dum och nedsättande kommentar som jag fått av pappa. Pappa har aldrig gillat mitt val av pojkvän/make. Visserligen är pappa sjuk, bland annat i demens och han har nästan alltid bara uttryckt sitt missnöje angående mitt val av make, så jag är ganska van, tyvärr. Men den här gången gick det ordentligt över styr och min egen pappa uttrycket sig i ordentligt elaka ordalag om både min make och mitt barn, vilket fick mig under isen trots att jag gjorde vad jag kunde för att inte låta mig påverkas. Men jag känner att det går en tydlig gräns vid mitt eget barn, jag accepterar inte att min egen pappa pratar illa om mitt barn, hans barnbarn, oavsett sjukdom! Jag saknade också att min mamma inte tog mig och min familj i försvar. Som vuxen kan jag på ett plan förstå jag henne, för hon har inget manöverutrymme gentemot min pappa, men som dotter känner jag mig sviken. Jag hade velat att hon stod upp för mig, någon gång. När jag hade berättat det här för jobbarkompisen kändes det lättare och jag kunde börja glädjas åt rekordet på riktigt. Inte bara se det som en prestation i raden, utan något att vara glad och stolt för. Jag är tacksam för att ha så kloka och stöttande jobbarkompisar 🌹

Bootcamp, trädgårdsland och tuffa äldre

Idag var jag iväg på mitt livs första första bootcamp-pass. Det var en hel del grundläggande tester på styrka och kondition, men även en hinderbana. Är man van att springa över hyggen, så var inte däcken så farliga utan kul. Sen kom en balansgång och den var knepigare, även här gällde det att inte bli rädd för att misslyckas utan att våga ösa på. Sen kom armgången!  Jag har inte gått armgång sedan jag var barn, så det tog några sekunder innan jag lyckades klura ut hur jag skulle göra och hitta tempot. Men jag klarade det 😀

Just armgången är en av de saker jag varit rädd för att jag varit för svag för att klara inför loppet jag anmält mig till i sommar, men det gick ju bra. Så nu känns det lugnare inför tävlingen.

Jag är ärligt imponerad av alla snabba, starka och kämpande deltagare idag. Alla hade sina styrkor och svagheter, men ingen gav upp utan kämpade på. När passet var klart kom det en fika och sen blev det en liten mysig pratstund efteråt. Det lilla gör så mycket!

Jag hann inte vara med på allt, men jag fick vara med lite på delen där man skulle knuffa/dra varandra tvärs över en fotbollsplan. Att dra eller knuffa på någon som gjorde motstånd var kul, men jag märkte också att tävlingsinstikterna slog till, jag skulle inte ge mig! Jag har märkt tidigare på träningarna att jag får utlopp för en hel del frustration och ilska, både vad det gäller aktuella situationer, men även en del gammalt lagrat. Att knuffa på något som gav mig rejält motstånd tillbaka gjorde att jag blev riktigt triggad. Inte riktigt den sida av mig som jag är mest stolt över, men samtidigt känns det verkligen som om jag har något längst in i de mentala gömmorna som behöver komma ut för att jag ska kunna släppa taget. Den här ”ilskan” eller vad det nu är något som jag verkligen behöver lära mig att hantera. I livet finns situationer när det är befogat och till och med en sund reaktion att bli arg och visa det. Jag har haft sådana problem med att våga visa att jag blir arg. Dels för att vara arg inte är något ”fint att visa”, dels för att ilskan representerar ganska jobbiga minnen. Men det viktigaste av allt är att jag är också rädd för att bli arg, för jag har inte varit säker på att jag skulle kunna sluta och ha kontroll på mig själv. Nu vill jag passa på att säga att jag inte är en huligan till vardags, utan en ganska vanlig skötsam mamma med familj och stabilt jobb. Grejen för min del är att det här är sidor av mig som jag är rädd för och som jag gömt undan så väldigt länge. Det skulle vara spännade och förmodligen givande att få ta en riktigt tung fysisk omgång och se vad som händer när jag blir pressad. Det kanske inte händer någonting eller så börjar jag gråta och kan sedan börja bearbeta mina upplevelser. Jag vet inte, men jag skulle gärna vilja veta.

När jag kom hem mötte jag av familjen som jobbade ute i trädgården. Det var riktigt kul att få jobba tillsammans ute i solen, men nu är jag ganska trött, så allt är som det ska 😉

På de vanliga passen kommer alla sorters människor i varierande åldrar och med olika förutsättningar. Men jag måste säga att jag är imponerad av de äldre. De ger dig utan att blinka in i de pass som vi ”vanliga” tycket är tuffa. Jag tycker det är så inspirerande att se att man kan ha användning och glädje av träning även om man inte hör till den vanligaste åldersgruppen på ett gym. Jag hoppas jag blir likadan när mitt hår också är helt grått!

Mästarnas mästare; om livet i allmänhet

Anna Olsson på Mästarnas Mästare pratade i avsnitt 4 om ett hål i hjärtat som hon märkte av några år efter idrottskarriären. Efter kanottävlingarna, familjebildningen och spädbarnsåren när vardagen kom, så fanns där ett hål efter idrotten som behövde fyllas av något annat. Jag förstår hennes känsla, men jag upplever att det var tvärtom för mig. Jag kan lätt bli uppslukad av jobbet och var det framför allt under min doktorandtid. Det hänger dels ihop med den kulturen som råder när man är doktorand och sen får man prover som måste tas omhand även på kvällar och helger. Dels är det förmodligen ett personlighetsdrag. Men går man inte in för (doktorand)arbetet till 110% så kommer man ingenstans heller. Så att vara uppslukad var mera regel än undantag. Nu fungerade det tack och lov rent praktiskt också, men när doktorandtiden var över fanns det ett tomrum som behövde fyllas. Jag är så otroligt glad och tacksam för att det fylldes av ett barn. Att få barn var efterlängtat och där och då gav det mig verkligen en mening med livet. Jag tycker fortfarande att det är en otroligt fin och lärorik gåva man får när man får barn, så jag ser fram emot den kommande utvecklingen. Men precis som Anna så började jag känna att när de mest intensiva spädbarnsåren var över och jobbet började gå lite på rutin, så saknades det något. Jag upplever att träningen kom och fyllde mitt behov av att få känna att jag fick utvecklas som person, både fysisk och mentalt. Dessutom har jag fått jobba med utmaningar på den nivå jag behövde. Att få igång en positiv uppåtgående spiral med hjälp av träningen gjorde också att jag vågade ta för mig och inte blev så lättstressad. Det i sin tur gjorde att jobbet utvecklades med mig. Nu har jag samma jobb och uppgifter som passar mina egenskaper och jag har från träningen vant mig vid ”dagens överraskning ”, så jag vet att jag klarar det mesta som kommer i min väg och jag vågar be om hjälp när det behövs. Att vara nära den fysiska prestationsgränsen har också lärt mig att bättre tyda kroppens signaler och jag har hittat en styrka och lugn i mig själv tack vare styrketräningen. Den kombination av jobb, träning och familjetid jag har idag känner jag är i balans och får mig i balans. Dessutom är det så kul att få träna som jag gör, så gissa om jag kommer att fortsätta.

I samma avsnitt av Mästarnas mästare pratade de också om att man snabbt skiftade fokus från att leverera inom idrotten till att leverera på jobbet när idrottskarriären var över. Här känner jag också igen mig fast tvärtom här med. Träningen hjälper mig att fokusera och leverera på jobbet och faktiskt att få distans till problemen kring sjukdomen i familjen. Just distansen är viktig för att kunna dels orka, men även kunna komma med konstruktiva lösningar. Se avsnitt 4 Mästarnas mästare

Intervjun med Magnus Muhre’n var gripande och laddad. Jag kan lätt identifiera mig med hans känslor och inre upplevelser. Jag tycker det var otroligt starkt av honom att berätta som han gjorde.

#mästarnasmästare