AMRAP 30 minuter på lunchen

Dagens lunchpass var riktigt mäktigt! Fruktansvärt jobbigt, men vansinnigt kul. Det finns liksom inget annat sätt att beskriva det.

image
Dagens WOD

Fortsätt läsa AMRAP 30 minuter på lunchen

Annonser

Kompisträning med kettlebells

Igår kväll var jag och en jobbarkompis på ett kettlebell-pass tillsammans. Vi hade båda haft en tuff dag dagen innan, såvida såg fram emot att få träna bekymren, frustrationen och ledsamheten ur kroppen. Passet var riktigt kul och instruktören lovade ett tufft pass med betoning på kondition. För min del var det givande på flera sätt, först och främst för att jag ställde upp för min jobbarkompis. Men också för att jag lyckades peppa henne på passet och visa henne lite tillrätta, så hon orkade lite till efter att jag såg att hon blev trött och var på väg att ge upp. Det märktes på henne att hon växte som människa och uppskattade sällskapet, det gjorde mig glad. Jag hoppas att hon fortsätter så här i framtiden.

För egen del märkte jag att jag hade inga problem att hänga med i instruktörens takt och orkade fortsätta när några runtomkring mig kroknade. Ur mitt perspektiv var det kul att se att träningen verkligen haft effekt. Det enda jag tyckte var jobbigt var de omvända swingarna eftersom det var ovant för bålen. Men annars var det kul att få lattja runt med kettlebellen och inte ”bara” ha tung belastning i swingar och squats.

Vi fick göra long cycle, enarmsswing, enbent marklyft, kliva upp på step-brädor och pressa upp kettlebellen, omvänd swing och forcerad swing. Det var kul att känna sig vig, stark och framför allt att ha kontroll på kettlebellen och kroppen. Jag skulle gärna gå flera gånger, men kvällstid fungerar inte så bra ihop med pendling och familjen. Även om jag jättegärna tränar (hårt), så är det viktigt för mig att få komma hem till familjen. Bara att få koppla av en stund i soffan är värt mycket.

I morgon kommer jag att få ett tufft PT-pass med mycket fokus på det mentala, men jag tror att jag behöver det för att växa och komma vidare. Tanken är att träna på att inte backa ur. Jag behöver det, men det utesluter som sagt inte att jag är nervös.

Träningsresan, start.

Hej världen!
Den här bloggen skriver jag för att beskriva min träningsresa mot bättre hälsa, både mentalt och fysiskt. Resan med träningen började egentligen hösten 2014, men fokuset kommer att vara på det som händer idag och framåt.

Idag var jag på ett styrke/intervallpass. Det var som vanligt alldeles tok-kul och ganska jobbigt. En sak som jag lärt mig uppskatta är att det finns inte ett pass som är det andra likt och man vet aldrig i förväg vad man ska göra. I början tyckte jag att det var väldigt jobbigt att inte veta i vad man skulle göra på passet. Halvtimmen innan gick pulsen upp av ren nervositet,  går den upp nu är det bara för att jag är förväntansfull.  Till det yttre har de här passen hjälpt mig till bättre kondition och styrka, rent mentalt till att slappna av inför det oväntade och jag kan mera vila i känslan att oavsett vad jag ställs inför kommer jag att klara det. Det känslan bär jag även med mig ut från gymmet,  så det har i stor grad påverkat både mitt arbetsliv och privatliv på ett väldigt positivt sätt.

Sen vill jag ju också ge instruktören beröm, för jag är imponerad av förmågan att hela tiden ta fram nya pass. Sen har det också blivit en sådan härligt stämning i gruppen där alla peppar varandra genom passet och ibland står vi och småpratar efteråt. Härligt!

Med de orden passar jag på att avsluta första inlägget. Nästa inlägg kommer snart.