Knäböj med träningsvärk och komplimanger

Idag blev det repetition av tekniken vid knäböj. Något jag behövde, för de sista veckorna har jag gått och blivit lite rädd för just knäböj och det vill jag ju inte. Jag gillar ju att kämpa med stången och utmaningen den ger, så att vara rädd för att den vinner över mig blir ju bara fel.

Jag gick till PT-passet idag med känslan av en lite tung vecka mentalt sett. Trots det hade jag försökt klura hemma på vad jag kunde ha gjort för fel rent tekniskt och vad jag skulle kunna göra åt det. Min lösning var inte den bästa men instruktören gav mig väldigt bra tips och jag kände att jag började få till lyften igen. Det blev ett annorlunda pass där jag på slutet fick göra så många knäböj jag kunde på raken tills det inte gick mer. Jag klarade 5, vid det sjätte vacklande benen och viljan ur. Men det var ändå skönt att få lyfta ända in i kaklet och att faktiskt våga göra det. Fast nästa gång vill jag klara mer! Jag behövder inte vara rädd för att fastna under stången och det var inte så farligt att köra tills jag fastnade nere i en böj. Jag fick ju hjälp upp, så nu ser jag fram emot att få göra mer knäböj. Respekt för stången och vikten kommer jag alltid att ha, men jag vill inte låta rädslan styra. En klockren liknelse till min kamp mot ångesten. Den kampen har jag tagit många gånger och varje gång kom jag lite, lite närmare till att inte låta ångesten styra. Har jag kunnat ta den fighten kan jag definitivt ta fighten med stången. Jag vill inte låta rädslan styra!

Tydligen var det rätt många som kände av onsdagens cirkelpass med rejäl träningvärk i låren. Jag kände av det, men inte tokmycket. Det kändes faktiskt skönt att ha kommit så långt att träningsvärken inte var så brutal, ett kvitto på att tidigare träning haft effekt 🙂

Jag räknade inte med att få en massa komplimanger från en arbetskollega idag om hur min kropp till utseendet förändrats under de sista 6 månaderna. Men på eftermiddagen fick jag spontant en massa fina komplimanger vilket verkligen lyfte humöret. Stort tack för de vänliga orden och för att jag fick ett ”kvitto” på att jag är på rätt väg med hjälp av träningen. Tillsammans gav de här upplevelserna ett bra avslut på veckan.

Annonser

En lyckad ”fail”

Ett misslyckande är ett misslyckande, jag vet. Jag lyckades inte sätta nytt personbästa idag i knäböj på mitt PT-pass, därav fail i protokollet. Ambitionen var 100 kg. Men vare sig viljan eller orken fanns där, ärligt talat är jag lite rädd för den vikten på axlarna. Fantasin skenar och jag känner mig ihopklämd, fastän det inte finns fog för det och jag vet att jag får hjälp om jag behöver. I alla fall skenade fantasin idag när det var dags för 4:e intensiva passet på raken den här veckan. Jag är inte van ännu att träna utan vilodag, men jag har ändå ingen träningsvärk, förutom lite i överarmarna då. Så kroppen måste ändå ha hunnit anpassa sig något under den här resan. Jippii!

När jag började för 6 månader sedan tog jag 60 kg på första knäböjspasset. Då var jag stolt med darrande ben. Idag kände jag mig mera besviken på att inte fixa uppgiften och över den uppenbara tröttheten. Fast jag ville ju samtidigt bli rejält trött inför påskledigheten, så jag fick ju som jag ville. Jag har också blivit lovad/hotad med att vi kör knäböj tills det sitter. Det tycker jag låter bra. Jag har funderat på tekniken, jag ska kolla min teori nästa vecka. Hoppas det leder vidare, för nu vill jag spräcka det här spöket!

I alla fall, så hade vi kul på passet och det var skönt att få ett gott skratt kring en gemensam beröringspunkt, men där vi hade helt olika infallsvinklar. Jag skulle i alla fall tycka det vore kul att få gå på Folkmusikfestivalen igen, men det kan faktiskt bli för mycket folk över allt, det måste erkännas. Men det är ju min personliga åsikt 🙂

Det var också kul att få spontant beröm av tjejen i receptionen efter passet. Jag måste ha lyckats koppla bort omgivningen, för jag minns inte att hon kollade, poäng till mig 🙂 Trots dagens fail var i alla fall receptionisten imponerad av vikten och utfallsgången. Utfallsgången var inte rakt igenom snygg, det vet jag, men nu fick jag ändå gå med en stång på 20 kg på raka armar. Så allt var ju inte fail idag. Det fick mig att tänka och uppskatta även det här passet och människorna i min omgivning.

Glad påsk!