Invägning och knäböj

Då var det äntligen dags för en invägning och mätning som uppföljning på träningsresans start den 22 september 2014. Resultatet idag visar på minus 8,4 kg, varav 7 kg fett, 1 kg muskelmassa och ynka 0,4 i vätska. Det var inte dåligt 😀

Men mer vätska behöver bort, men hur då? Tydligen är de höga vätskenivåerna tecken på stress, så även om det gått ner så är det fortfarande inte bra….

Efter invägningen fick jag med hjälp av min PT köra ett pass knäböj och jag behövde både mental och fysisk hjälp, så det var skönt att ha någon man litade på att köra med. Jag körde 2 set av varje med 6 rep per set tills jag nådde 80 kg, då jag gjorde 4 set med 6 rep i varje.

För varje uppvärmningsset såg stången ut så här:
Tom (20 kg)
40 kg
60 kg

Därefter, som sagt, 4 set a 6 rep på 80 kg.

Fortsätt läsa Invägning och knäböj

Annonser

Personbästa 100 kg i knäböj!

Idag vet jag inte riktigt var jag ska börja. Det har varit en turbulent vecka rent känslomässigt och ovanpå det går jag och fixar personbästa i knäböj. Det känns jättemärkligt för jag trodde jag skulle bli gladare av att äntligen få ordning på övningen och lyfta de där rackarns 100 kilona.

Vad jag har lärt mig är att det är viktigt att ha distans till problem och andra människors mående. Jag menar absolut inte att man ska sluta bry sig, men för att jag inte ska ryckas med när andra mår dåligt behöver jag hålla en sund egen distans. Det var också något vi pratade mycket om under passet, så passet i sig var mera mental träning där jag samtidigt råkade slå personbästa.

Att jag gick till PT-passet var också ett ställningstagande i positiv riktning från min sida. Jag övervägde en kort stund att ställa in eftersom vi fick ett sjukdomsfall i huset strax innan jag skulle gå. Men jag landade i att den drabbade stackaren hade fått hjälp, att andra skötte tillsynen och att jag kunde gå iväg på mitt inbokade pass och sedan gå tillbaka och lösa av när de andra skulle iväg på sitt. Den drabbade hade därmed hela tiden någon som hade uppsikt. Även om det var det bästa jag kunde göra av situationen var det ändå ett lite svårt beslut för mig att ta. Jag kände mig sliten mellan viljan att hjälpa till och viljan att göra något bra för egen del. Tillsammans med den här veckans känslomässiga berg-och-dalbana var det så att jag kände gråten i halsen när jag gick dit. Men jag gick! Jag fokuserade och jag lyckades lyfta bättre än förut! Nu börjar glädjen och insikten komma krypande 🙂

Kolla gärna in Svett och etikett, del 2 Svett och etikett

Knäböj med träningsvärk och komplimanger

Idag blev det repetition av tekniken vid knäböj. Något jag behövde, för de sista veckorna har jag gått och blivit lite rädd för just knäböj och det vill jag ju inte. Jag gillar ju att kämpa med stången och utmaningen den ger, så att vara rädd för att den vinner över mig blir ju bara fel.

Jag gick till PT-passet idag med känslan av en lite tung vecka mentalt sett. Trots det hade jag försökt klura hemma på vad jag kunde ha gjort för fel rent tekniskt och vad jag skulle kunna göra åt det. Min lösning var inte den bästa men instruktören gav mig väldigt bra tips och jag kände att jag började få till lyften igen. Det blev ett annorlunda pass där jag på slutet fick göra så många knäböj jag kunde på raken tills det inte gick mer. Jag klarade 5, vid det sjätte vacklande benen och viljan ur. Men det var ändå skönt att få lyfta ända in i kaklet och att faktiskt våga göra det. Fast nästa gång vill jag klara mer! Jag behövder inte vara rädd för att fastna under stången och det var inte så farligt att köra tills jag fastnade nere i en böj. Jag fick ju hjälp upp, så nu ser jag fram emot att få göra mer knäböj. Respekt för stången och vikten kommer jag alltid att ha, men jag vill inte låta rädslan styra. En klockren liknelse till min kamp mot ångesten. Den kampen har jag tagit många gånger och varje gång kom jag lite, lite närmare till att inte låta ångesten styra. Har jag kunnat ta den fighten kan jag definitivt ta fighten med stången. Jag vill inte låta rädslan styra!

Tydligen var det rätt många som kände av onsdagens cirkelpass med rejäl träningvärk i låren. Jag kände av det, men inte tokmycket. Det kändes faktiskt skönt att ha kommit så långt att träningsvärken inte var så brutal, ett kvitto på att tidigare träning haft effekt 🙂

Jag räknade inte med att få en massa komplimanger från en arbetskollega idag om hur min kropp till utseendet förändrats under de sista 6 månaderna. Men på eftermiddagen fick jag spontant en massa fina komplimanger vilket verkligen lyfte humöret. Stort tack för de vänliga orden och för att jag fick ett ”kvitto” på att jag är på rätt väg med hjälp av träningen. Tillsammans gav de här upplevelserna ett bra avslut på veckan.

Reflektioner mellan passen; egenvärde

Göra något nytt ska tydligen resultera i nya ledningsbanor i hjärnan. Det ger ju tröst och tillit inför framtiden, för sedan jag började med träningen har jag blivit överraskad varenda gång eftersom upplägget varierar för varje pass. Men istället för att bli orolig av det, som jag blev i början, så ser jag fram emot att få göra något annorlunda och som växer i takt med att jag och de andra deltagarna utvecklas.

Att träna och klara av tunga lyft gör att jag känner ett värde i mig själv, i vad min kropp kan göra. Det är ett värde som bara är viktigt för min egen skull, inte för att jag ska prestera bra resultat på jobbet eller omge mig med statusprylar. Det är helt enkelt jag som trivs med mig själv. Timmen med PT är lite som att gå på dejt med sig själv. Det låter kanske konstigt, men om jag ska försöka sätta ord på det så är det som att låta själen och kroppen stämma av läget med varandra och samtidigt fortsätta utvecklas framåt (och förbättra lyften).

Jag vill verkligen fixa den där krånglande knäböjen nu och höja mitt personbästa! I morgon får jag en ny chans!

En lyckad ”fail”

Ett misslyckande är ett misslyckande, jag vet. Jag lyckades inte sätta nytt personbästa idag i knäböj på mitt PT-pass, därav fail i protokollet. Ambitionen var 100 kg. Men vare sig viljan eller orken fanns där, ärligt talat är jag lite rädd för den vikten på axlarna. Fantasin skenar och jag känner mig ihopklämd, fastän det inte finns fog för det och jag vet att jag får hjälp om jag behöver. I alla fall skenade fantasin idag när det var dags för 4:e intensiva passet på raken den här veckan. Jag är inte van ännu att träna utan vilodag, men jag har ändå ingen träningsvärk, förutom lite i överarmarna då. Så kroppen måste ändå ha hunnit anpassa sig något under den här resan. Jippii!

När jag började för 6 månader sedan tog jag 60 kg på första knäböjspasset. Då var jag stolt med darrande ben. Idag kände jag mig mera besviken på att inte fixa uppgiften och över den uppenbara tröttheten. Fast jag ville ju samtidigt bli rejält trött inför påskledigheten, så jag fick ju som jag ville. Jag har också blivit lovad/hotad med att vi kör knäböj tills det sitter. Det tycker jag låter bra. Jag har funderat på tekniken, jag ska kolla min teori nästa vecka. Hoppas det leder vidare, för nu vill jag spräcka det här spöket!

I alla fall, så hade vi kul på passet och det var skönt att få ett gott skratt kring en gemensam beröringspunkt, men där vi hade helt olika infallsvinklar. Jag skulle i alla fall tycka det vore kul att få gå på Folkmusikfestivalen igen, men det kan faktiskt bli för mycket folk över allt, det måste erkännas. Men det är ju min personliga åsikt 🙂

Det var också kul att få spontant beröm av tjejen i receptionen efter passet. Jag måste ha lyckats koppla bort omgivningen, för jag minns inte att hon kollade, poäng till mig 🙂 Trots dagens fail var i alla fall receptionisten imponerad av vikten och utfallsgången. Utfallsgången var inte rakt igenom snygg, det vet jag, men nu fick jag ändå gå med en stång på 20 kg på raka armar. Så allt var ju inte fail idag. Det fick mig att tänka och uppskatta även det här passet och människorna i min omgivning.

Glad påsk!