Stången och jag; marklyft

image

Idag blev det först ett rejält träningspass i marklyft. Det kändes bra när mitt nysatta sprintrekord i trappan ändå nyss blev slaget. Rekord på sprint i trappan var ett märkligt rekord att ha, men ännu märkligare var det att bara ha det så kort tid. Men det gör inte så mycket just nu. Mitt primära mål är att må bra och hitta en stabilitet och i ärlighetens namn så har jag ju faktiskt förbättrat mina egna personbästa. Nu börjar jag lita på att jag kommer att må bra och fortsätta må bra. Sen är jag sugen på att hela tiden utvecklas, både mentalt och fysiskt.

Som hjälp på vägen fungerar en blandning av ren styrketräning och intervallträning bäst för mig just nu. Styrketräningen är mer ”långsam” av sig och fungerar även som mindfulness-träning eftersom jag måste fokusera och vara helt närvarande i lyften och även blockera bort störande moment. Dessutom gillar jag verkligen känslan av att få kroppen att anstränga sig och få jobba med tekniken för att få rätt delar av kroppen att jobba i samklang. Det är toppen! Ett intervallpass är också kul och utmanande, men här handlar det mera om att våga töja på sina mentala gränser för vad man (tror) att man klarar av samtidigt som man jobbar så intensivt att man hinner/orkar inte tänka på något annat. Idag lyckades jag få till två pass. Först vid lunchtid ett styrkepass med marklyft. Mitt max den 27 mars var 115 kg, så nu var tanken att via många repetitioner jobba sig upp i vikt till max och gärna sätta nytt personbästa. Passet såg ut så här

60 kg x 5 lyft x 2 omgångar
70 kg x5 lyft x 2
80 kg x5 lyft x 2
100 kg x5 lyft x2
110 kg x5 lyft x 1
100 kg x5 lyft x2

Vid 110 kg var jag nära fail, så därför var jag tvungen att gå ner i vikt igen. Men det blev ändå en skaplig mängd tunga lyft för min del. Det känner jag mig nöjd med.

Det är något speciellt med just den här skivstången, den är både min bästa vän och utmanare på en och samma gång. Jag gillar den för den får som sagt mig att fokusera både mentalt och på kroppen,  men även att fokusera på lyfttekniken, min viljestyrka och att orka lyfta allt tyngre vikter. Men den utmanar mig också just i min viljestyrka. Stången ”ifrågasätter” hela tiden om jag verkligen vill lyfta den med de här tunga vikterna och därför kan jag ibland bli rädd för stången, fastän egentligen handlar det om min egen vilja och min egen inställning; att våga lita på mig själv och min egen kapacitet. Det är därför stången är ett otroligt viktigt redskap för mig att fortsätta jobba med. Den ger mig också praktik i min egen ångesthantering i och med att jag måste möta mina egna hjärnspöken hela tiden. Tack vare att jag får möta mina hjärnspöken i gymmets trygga miljö blir jag också av med hjärnspökena och har med mig känslan av min egen kapacitet och förmåga ut i vardagen. Utan stången hade jag inte kommit så här långt på så här kort tid. Jag kommer ihåg de första gångerna jag skulle lyfta, då gick huvudet i baklås och jag klarade inte av att lyfta när vikten kom upp till 100 kg, för det såg helt omöjligt ut att klara att lyfta den tunga stången. Då fick min PT gå in och ”hjälpa  mig” att lyfta genom att hålla sin hand under stången. Mycket riktigt så blev hjärnan lurad att tro att jag fick hjälp och jag fick upp stången, för styrkan fanns där hela tiden. Det blev ett väldigt tydligt bevis på vad den mentala inställningen har för betydelse.

Efter lunch blev det en lite kaos. Jag hade en deadline att möta på jobbet samtidigt som min mobil ringde rätt ofta. Det var samtal jag inte kunde strunta i, men de varierade allt ifrån rent privata, till ett märkligt gräl med min sjuka och dementa pappa. Kort sagt tog det på krafterna och jag hann bli både frustrerad och ilsken samtidigt som jag kände att det här behövde inte beröra mig så hårt egentligen, men jag vill ju få till en förändring till de bättre för min omgivning, men får inte hjälpa till. Men ett kvällspass var ju inplanerat och barnvakt fixad. Det blev inte det passet jag först tänkt mig, men det blev ett riktigt bra köra slut-på-sig-själv pass med en himla massa sit jump, push ups, sit ups, trx-pull ups och burpees i ett högt intervalltempo.

Jag var helt slut när jag gick därifrån och det var precis vad jag behövde! Det blev verkligen att rensa ur allt mentalt skräp ur skallen och kroppen var riktigt härligt trött! Skönt!

Annonser

En lyckad ”fail”

Ett misslyckande är ett misslyckande, jag vet. Jag lyckades inte sätta nytt personbästa idag i knäböj på mitt PT-pass, därav fail i protokollet. Ambitionen var 100 kg. Men vare sig viljan eller orken fanns där, ärligt talat är jag lite rädd för den vikten på axlarna. Fantasin skenar och jag känner mig ihopklämd, fastän det inte finns fog för det och jag vet att jag får hjälp om jag behöver. I alla fall skenade fantasin idag när det var dags för 4:e intensiva passet på raken den här veckan. Jag är inte van ännu att träna utan vilodag, men jag har ändå ingen träningsvärk, förutom lite i överarmarna då. Så kroppen måste ändå ha hunnit anpassa sig något under den här resan. Jippii!

När jag började för 6 månader sedan tog jag 60 kg på första knäböjspasset. Då var jag stolt med darrande ben. Idag kände jag mig mera besviken på att inte fixa uppgiften och över den uppenbara tröttheten. Fast jag ville ju samtidigt bli rejält trött inför påskledigheten, så jag fick ju som jag ville. Jag har också blivit lovad/hotad med att vi kör knäböj tills det sitter. Det tycker jag låter bra. Jag har funderat på tekniken, jag ska kolla min teori nästa vecka. Hoppas det leder vidare, för nu vill jag spräcka det här spöket!

I alla fall, så hade vi kul på passet och det var skönt att få ett gott skratt kring en gemensam beröringspunkt, men där vi hade helt olika infallsvinklar. Jag skulle i alla fall tycka det vore kul att få gå på Folkmusikfestivalen igen, men det kan faktiskt bli för mycket folk över allt, det måste erkännas. Men det är ju min personliga åsikt 🙂

Det var också kul att få spontant beröm av tjejen i receptionen efter passet. Jag måste ha lyckats koppla bort omgivningen, för jag minns inte att hon kollade, poäng till mig 🙂 Trots dagens fail var i alla fall receptionisten imponerad av vikten och utfallsgången. Utfallsgången var inte rakt igenom snygg, det vet jag, men nu fick jag ändå gå med en stång på 20 kg på raka armar. Så allt var ju inte fail idag. Det fick mig att tänka och uppskatta även det här passet och människorna i min omgivning.

Glad påsk!