Overload och nära nackspärr

Som jag skrivit förut så märks det att det är en tung period på jobbet just nu. Det är ordinarie ”högsäsong” samtidigt som jag går en doktorandkurs. Det är trist att inse att bristen på tid just nu är ett återkommande tema, både in-real-life och i inläggen. Men nu är det bara så. Tur att jag hann fånga några av höstens alla färger på bild. ☺
image

Fortsätt läsa Overload och nära nackspärr

Annonser

Stången och jag; marklyft

image

Idag blev det först ett rejält träningspass i marklyft. Det kändes bra när mitt nysatta sprintrekord i trappan ändå nyss blev slaget. Rekord på sprint i trappan var ett märkligt rekord att ha, men ännu märkligare var det att bara ha det så kort tid. Men det gör inte så mycket just nu. Mitt primära mål är att må bra och hitta en stabilitet och i ärlighetens namn så har jag ju faktiskt förbättrat mina egna personbästa. Nu börjar jag lita på att jag kommer att må bra och fortsätta må bra. Sen är jag sugen på att hela tiden utvecklas, både mentalt och fysiskt.

Som hjälp på vägen fungerar en blandning av ren styrketräning och intervallträning bäst för mig just nu. Styrketräningen är mer ”långsam” av sig och fungerar även som mindfulness-träning eftersom jag måste fokusera och vara helt närvarande i lyften och även blockera bort störande moment. Dessutom gillar jag verkligen känslan av att få kroppen att anstränga sig och få jobba med tekniken för att få rätt delar av kroppen att jobba i samklang. Det är toppen! Ett intervallpass är också kul och utmanande, men här handlar det mera om att våga töja på sina mentala gränser för vad man (tror) att man klarar av samtidigt som man jobbar så intensivt att man hinner/orkar inte tänka på något annat. Idag lyckades jag få till två pass. Först vid lunchtid ett styrkepass med marklyft. Mitt max den 27 mars var 115 kg, så nu var tanken att via många repetitioner jobba sig upp i vikt till max och gärna sätta nytt personbästa. Passet såg ut så här

60 kg x 5 lyft x 2 omgångar
70 kg x5 lyft x 2
80 kg x5 lyft x 2
100 kg x5 lyft x2
110 kg x5 lyft x 1
100 kg x5 lyft x2

Vid 110 kg var jag nära fail, så därför var jag tvungen att gå ner i vikt igen. Men det blev ändå en skaplig mängd tunga lyft för min del. Det känner jag mig nöjd med.

Det är något speciellt med just den här skivstången, den är både min bästa vän och utmanare på en och samma gång. Jag gillar den för den får som sagt mig att fokusera både mentalt och på kroppen,  men även att fokusera på lyfttekniken, min viljestyrka och att orka lyfta allt tyngre vikter. Men den utmanar mig också just i min viljestyrka. Stången ”ifrågasätter” hela tiden om jag verkligen vill lyfta den med de här tunga vikterna och därför kan jag ibland bli rädd för stången, fastän egentligen handlar det om min egen vilja och min egen inställning; att våga lita på mig själv och min egen kapacitet. Det är därför stången är ett otroligt viktigt redskap för mig att fortsätta jobba med. Den ger mig också praktik i min egen ångesthantering i och med att jag måste möta mina egna hjärnspöken hela tiden. Tack vare att jag får möta mina hjärnspöken i gymmets trygga miljö blir jag också av med hjärnspökena och har med mig känslan av min egen kapacitet och förmåga ut i vardagen. Utan stången hade jag inte kommit så här långt på så här kort tid. Jag kommer ihåg de första gångerna jag skulle lyfta, då gick huvudet i baklås och jag klarade inte av att lyfta när vikten kom upp till 100 kg, för det såg helt omöjligt ut att klara att lyfta den tunga stången. Då fick min PT gå in och ”hjälpa  mig” att lyfta genom att hålla sin hand under stången. Mycket riktigt så blev hjärnan lurad att tro att jag fick hjälp och jag fick upp stången, för styrkan fanns där hela tiden. Det blev ett väldigt tydligt bevis på vad den mentala inställningen har för betydelse.

Efter lunch blev det en lite kaos. Jag hade en deadline att möta på jobbet samtidigt som min mobil ringde rätt ofta. Det var samtal jag inte kunde strunta i, men de varierade allt ifrån rent privata, till ett märkligt gräl med min sjuka och dementa pappa. Kort sagt tog det på krafterna och jag hann bli både frustrerad och ilsken samtidigt som jag kände att det här behövde inte beröra mig så hårt egentligen, men jag vill ju få till en förändring till de bättre för min omgivning, men får inte hjälpa till. Men ett kvällspass var ju inplanerat och barnvakt fixad. Det blev inte det passet jag först tänkt mig, men det blev ett riktigt bra köra slut-på-sig-själv pass med en himla massa sit jump, push ups, sit ups, trx-pull ups och burpees i ett högt intervalltempo.

Jag var helt slut när jag gick därifrån och det var precis vad jag behövde! Det blev verkligen att rensa ur allt mentalt skräp ur skallen och kroppen var riktigt härligt trött! Skönt!

Valborg, nu och då

Jag sitter hemma och tar det lugnt en stund innan vi ska åka till valborgsmässofirandet. Vädret är inte det bästa, med andra ord ett normalt sista april-väder. Det är bara att gilla läget och klä sig varmt.

I morgon förmiddag ska jag prova på ett crossfit-pass på World Class. Det ska bli spännande att se förvandlingen som skett med Friskis gamla lokaler, för att inte tala om hur spännande det ska bli att prova crossfit där! Det ska bli kul att få träffa nya människor med liknande intresse. Jag är också nyfiken på stämningen på passet och vad vi kommer att få göra.

Mina förväntningar under valborgsmässoaftons kväll inför ett kul crossfit-pass den 1 maj står faktiskt i skarp kontrast till läget för ett år sedan. Jag kommer ihåg att jag då hade problem med lättare ångest och oroskänslor vilket hindrade mig att njuta av firandet. I kväll är jag normalt trött av arbetsveckan och av träningen, men jag har inga problem med att åka till firandet. För ett år sedan var jag rätt slutkörd på kvällen och jag fick verkligen tömma de sista energireserverna för att orka med firandet, elden, ljuden och alla barn och vuxna på kvällen. Kort sagt, en rätt normal situation fick mig överstressad av intryck och tankar. Firandet var inget jag vare sig valde eller ville bli stressad av, det var bara så min hjärna fungerade då.

Det känns riktigt skönt att ha kommit så här långt i rätt riktning under det här året som gått. Att jag faktiskt nu kan njuta av livet som pågår och det som händer runt omkring mig är otroligt värdefullt för mig. Nu vet jag ju dessutom när det är läge att tacka nej till aktiviteter för att ladda batterierna. För ett år sedan gick jag mer eller mindre runt konstant på reservkraft, trots att gjorde vad jag kunde för att må bra och tillfriskna.

Jag kan faktiskt inte med ord beskriva den lättnad jag nu känner över den här förändringen. Jag kom en bra bit på väg för egen maskin och med hjälp avnära och kära samt vården. Men det var först när jag började träna i höstas som jag riktigt förstod i vilket risigt skick jag befann mig i trots att jag kände mig rätt okej. I höstas var jag redo för de praktiska verktygen via träningen för att komma vidare. Jag är i kväll väldigt tacksam för att jag vågade chansa, ta risken och utmaningen med träningen. Det var riktigt, riktigt tufft i början, men det gick! Jag är också tacksam för all hjälp jag fått på vägen och för alla människor som ställt upp för att jag ska kunna få må bra. Tack allihopa!