”GI Janes”

image
Mina nya kängor

På lunchpasset idag var vi några tjejer som jämförde blåmärken från gårdagens bootcamp-pass. Däckstaffetten igår hade satt sina spår på axlarna och överarmarna på oss. Det var kul att ses igen och lite märklig känsla av att gå omkring och dra upp tröjoärmarna och jämföra var och hur mycket blåmärken var och en hade av oss. Men samtidigt var det ju blåmärkena som gjorde att vi hade något gemensamt att visa på och prata om. Till sluta av med skämtade vi om att vi kände oss som GI-Janes med alla blåmärken på kroppen 😉

Men alla blåmärken har ju kommit dit för något vi själva valt att genomföra och de känns mer som ett bevis på viljestyrkan att genomföra träningen. Dessutom hade vi ju haft kul under tiden.

Dagens lunchpass var en kortare parövning där vi totalt sett skulle göra 20 varv (tack och lov). Ett varv bestod av 5 TRX-pull-ups, 10 push-ups och 15 air-squats. Vi hade buskul och jag kände mig som värsta stålkvinnan eftersom jag äntligen fick en bra fart och orkade dra upp kroppen på ett bra sätt i pull-upsen. Som grädde på moset lyckades jag också göra alla push-ups på tå! Fatta, 50 bra pull-ups och 100 bra push-ups! Gissa om jag kände mig både stark och stolt över mig själv 😀

Av de tre paren på passet var jag och min partner sist, men det gör inte så mycket. Vi var klara i god tid och jag är nöjd med vår insats. Sen är det faktiskt lite mäktigt att få all den hjälp vi fick genom ivriga hejarop från de andra. Sen är jag lite fascinerad av hur mycket det gör att någon, oftast PT-Marcus, går fram och högljutt räknar med när man gör sitt varv. Jag får mycket extra energi av det och det känns också kul att någon litar på att jag kan slutföra uppgiften.

Annonser

Efter kvällens bootcamp

Jaha, här sitter jag nu och mumsar på min sena kvällsmat. Det känns lite avigt att äta den runt 10-snåret, men det beror på att jag äntligen fick chansen att vara med på en av bootcampens kvällspass och jag ville så gärna hänga med. Då får man gilla läget att duschen och maten blir sent på kvällen, men gissa om jag kommer sova gott i natt.

Själva passet var jobbigt och otroligt kul. Jag har nog aldrig kört så mycket burpees under ett och samma pass förut, i alla fall kändes det så 🙂 Tur att jag har fått lite ordning på hur man gör dem.

Vi kämpade i parövningar, sprang upp och nerför en kulle och runt den med ett bildäck över axeln. Allt var som sagt kul, nåja förutom att däckstaffetten gick otroligt segt för min del. När jag gick till bilen efter passet tänkte jag passa på att jogga lite, men fick ge upp omgående på grund av kramp i vaderna. Så jag är väldigt lågt i magnesium. Det är i och för sig inte kul, men samtidigt skönt att ha fått en liten förklaring till varför löpningen var så förbaskat seg och varför jag var lite nere/låg i humöret. Jag kände själv att jag inte riktigt orkade vara så social som jag ville, vilket var lite synd när det var så härlig stämning på passet. Jag kunde heller inte ta ut mig som jag ville och jag fick under en lång tid kämpa mot illamåendet. Nu tänker jag vara noga med magnesiumet i fortsättningen och till nästa bootcamp-pass tänker jag prova att äta en banan några timmar innan. Hoppas jag slipper illamåendet då och kan ge mer.

Ikväll fick vi göra några av parövningarna där vi på olika sätt skulle knuffa och dra varandra igen precis som på mitt första bootcamp-pass. Det var skitkul! Vid första försöket hamnade jag igen i det läget att jag inte hade några större problem att flytta min partner och PT-Marcus fick hoppa in och agera vägg. Det gjorde han ju naturligtvis alldeles strålande 😉 Men det var ändå kul att få ha mätt krafterna mot ”väggen” och den här gången känna att jag hade koll på läget och kunde bryta bland annat för att det tog helt stopp i kroppen. Nu ville jag egentligen inte ge upp, men jag lärde mig några saker. 1) Kraften var inte med mig ikväll, 2) jag hade kontroll över läget och kunde bryta för att jag eller min partner behövde det. 3) Jag behöver inte vara så orolig längre för att jag ska fastna i en mental låsning och bara pressa på utan hänsyn till andra. Jag kunde ju bryta nu. En jätteskön upptäckt! 4) Jag är såpass stark att jag klarar av den tuffaste kvinnliga deltagaren. Jag fattade det inte först, men nu börjar det sjunka in och mitt i all trötthet börjar en känsla av stolthet att spira.

Så nu tar jag med mig mina erfarenheter från kvällen och sover gott på dem. Natti natti.