Inre sorg, ilska och hopp

Spirande hopp
Spirande hopp

Under semesterveckorna har jag, när vädret tillåtit, tagit en kvällsstund på ute på trappan. Det är en form av egentid, en stund att landa i mig själv och gå igenom dagens händelser och samtidigt passa på att känna efter vad jag själv vill.

Jag har insett att jag har en hel del att bearbeta, beslut att fatta, insikter att upptäcka, så att få en stund för sig själv under sommarhimlen behöver jag.

Fortsätt läsa Inre sorg, ilska och hopp

Vrålkul aggressionshantering

image

Dagens lunchpass hade fokus på skivstång, vilket jag tycker är vrålkul ;-).  Vi fick jobba i par och vi var rejält svettiga efteråt och nöjda med vår insats.

Själv såg jag som vanligt fram emot ”dagens överraskning ” och blev otroligt glad för att den innehöll en skivstång. Så passet var rakt igenom kul. Jag har också börjat våga ta mera plats på passen, vilken jag märker på att det blir lättare och lättare att högljutt heja på min träningskompis för dagen. Det är faktiskt ett framsteg jag är glad för och det var också något jag märkte direkt efteråt på jobbet. Ibland har informationen svårt att nå fram från chefsleden och vi hamnade i en spontandiskussion på jobbet om det. Den här gången kunde jag säga vad jag tyckte utan att fundera så mycket på vilka ord jag skulle använda. För mig var det befriande. Och, ja, vi hade en bra diskussion på jobbet där vi även diskuterade möjliga lösningar.

Men träningen är också en viktig kanal för mig att få ut aggressioner. Vi har tyvärr sjukdom i familjen och den tar sig lite märkliga uttryck, vilket leder till en del irritation och framför allt frustration. När frustrationen börjar bygga på är det faktiskt jätteskönt att få riva av ett pass som ovan. Ansträngningen lättar på spänningen och när det är riktigt tungt är det ju okej att få morra lite, vilket jag också upplever släpper på lite spänningar. Så jag tycker verkligen att träningen ger en form av aggressionshantering.

Ett gammalt kroppsminne från alla skyttetävlingar dyker också upp i medvetandet. Dagens pass råkade få kroppen och huvudet att komma ihåg hur det kändes i anspänningen när man intog tävlinsställningen och sedan nervositeten sekunderna innan order om eld kom. Fokuset på att träffa målet och göra så bra ifrån sig som möjligt är faktiskt densamma, det är bara utrustningen som skiljer.

Nu är jag nyfiken på vad morgonens pass kommer att innehålla.