Friskval och sjuknärvaro

Idag var en dag med många intryck och minnen att sortera tack vare av att jag hjälpte några studenter med deras uppsats kring sjuknärvaro på jobbet. Jag kan lugnt konstatera att jag mår så mycket bättre idag än vad jag gjorde för bara två år sedan. Visst det är två år, men om man sätter det i perspektiv så är det inte så länge sedan. Det var först så sent som i somras/höstas som jag kom till den punkten då jag var tvungen att välja om jag ville fortsätta att fungera men samtidigt acceptera att jag skulle fortsätta vara ”lite sjuk” eller om jag skulle välja att ge järnet för att bli frisk och få vara i kontroll över mitt eget liv igen.

Jag valde det senare och det är jag glad för. Det var visserligen ordentligt jobbigt att komma igång med träningen, det var så mycket som spökade och gjorde det svårt att komma igång. Dels var jag inte i så bra fysisk form, ganska naturligt med min historia, jag är ändå glad att jag lyckades hålla igång något. Men jag hade också stora mentala hinder att övervinna. Dels behövdes faktiskt också kosttillskott, något jag var skeptisk till i början, men som jag insåg var nödvändigt för orken och energin. Och, ja, som biolog kunde jag inte låta bli att kolla om det fanns fakta bakom tillskotten och det gjorde det 😉

Men jag hade som sagt många personliga spärrar, spöken och murar som jag behövde riva. Jag har kommit en bit och känner mig mycket starkare till själen och friare. Men det är ett arbete jag kommer att få fortsätta med ett tag till. Styrketräningen och den mentala träningen som är knuten till den var faktiskt nyckeln till den här positiva utvecklingen. Gissa om jag tänker fortsätta.

Den här resan har inte varit lätt, men kul när man nu börjar se resultatet. Allt runtomkring har inte heller fungerat smärtfritt,  men på det stora hela är det värt det. Jag kunde inte fortsätta vara ”nästan frisk”, jag behöver få må bra och jag förtjänar faktiskt att få må bra. Sen gäller det som alltid att inte tappa fokus och förvänta sig för mycket på en gång. Jag har mått dåligt så länge, så det måste få ta lite tid för mig och omgivningen att anpassa sig till att jag är jag igen. Fast visst är det kul när kompisarna börjar säga att det lyser om en, att de börjar se att det ”gamla rätta jaget” är tillbaka 🙂

Dagens träning var något i hästväg, men jag gav allt jag hade där och då. Skön känsla, även om jag skulle ha vilat gett mer. Men nu är det dags för kvällsmat, så just det här passet får jag berätta om senare.

Annonser

Cirkelpass, solo

Idag fick vi köra stationspass, fast med lite annorlunda upplägg. Istället för att jobba i par där en vilar medan den andra jobbar så körde vi 9 stationer en och en. Vi fick köra i 1 minut, vila 15 sekunder innan nästa station och efter ett varv med 8 stationer fick man 1 minuts vila innan cirkeln började om. 3 varv körde vi totalt, så den här gången fick vi jobba hela 30 min. Inte gick det att ösa på och bli färdig tidigare här inte 🙂

Egentligen var inte stationerna så fruktansvärt tunga, men att ge allt i 1 minut med bara 15 sekunder i omställning tog ändå på krafterna. Det här passet var en utmaning för uthålligheten och för min ömma överarm. Men efter passet kändes armen riktigt varm, så det kändes som om cirkulationen kom i gång som den skulle.

Jag hade verkligen sett fram emot det här passet. Att vara ledig över påsk var mysigt, roligt och väldigt skönt. Men jag saknade dagens överraskning som man får genom att vi aldrig veta i förväg vad vi ska göra. Det känns skönt att ha kommit så långt att det inte längre är läskigt att inte veta vad vi ska göra, utan att jag ser fram emot att få upptäcka vad vi ska göra på dagens träning. Träningen ger mig också den positiva upplevelsen av att få jobba med kroppen nära gränserna och hela tiden flytta dem framåt. Jag saknade också gänget som tränar, det är kul att träffas och kämpa tillsammans. Tur att jag har ett nytt pass bokat i morgon 🙂

En lyckad ”fail”

Ett misslyckande är ett misslyckande, jag vet. Jag lyckades inte sätta nytt personbästa idag i knäböj på mitt PT-pass, därav fail i protokollet. Ambitionen var 100 kg. Men vare sig viljan eller orken fanns där, ärligt talat är jag lite rädd för den vikten på axlarna. Fantasin skenar och jag känner mig ihopklämd, fastän det inte finns fog för det och jag vet att jag får hjälp om jag behöver. I alla fall skenade fantasin idag när det var dags för 4:e intensiva passet på raken den här veckan. Jag är inte van ännu att träna utan vilodag, men jag har ändå ingen träningsvärk, förutom lite i överarmarna då. Så kroppen måste ändå ha hunnit anpassa sig något under den här resan. Jippii!

När jag började för 6 månader sedan tog jag 60 kg på första knäböjspasset. Då var jag stolt med darrande ben. Idag kände jag mig mera besviken på att inte fixa uppgiften och över den uppenbara tröttheten. Fast jag ville ju samtidigt bli rejält trött inför påskledigheten, så jag fick ju som jag ville. Jag har också blivit lovad/hotad med att vi kör knäböj tills det sitter. Det tycker jag låter bra. Jag har funderat på tekniken, jag ska kolla min teori nästa vecka. Hoppas det leder vidare, för nu vill jag spräcka det här spöket!

I alla fall, så hade vi kul på passet och det var skönt att få ett gott skratt kring en gemensam beröringspunkt, men där vi hade helt olika infallsvinklar. Jag skulle i alla fall tycka det vore kul att få gå på Folkmusikfestivalen igen, men det kan faktiskt bli för mycket folk över allt, det måste erkännas. Men det är ju min personliga åsikt 🙂

Det var också kul att få spontant beröm av tjejen i receptionen efter passet. Jag måste ha lyckats koppla bort omgivningen, för jag minns inte att hon kollade, poäng till mig 🙂 Trots dagens fail var i alla fall receptionisten imponerad av vikten och utfallsgången. Utfallsgången var inte rakt igenom snygg, det vet jag, men nu fick jag ändå gå med en stång på 20 kg på raka armar. Så allt var ju inte fail idag. Det fick mig att tänka och uppskatta även det här passet och människorna i min omgivning.

Glad påsk!

TRX på lunchen

Jag gillar verkligen att gå och träna på lunchen. Dels kommer man ut en stund och så får man träna också 🙂 . Man skulle kunna tro att man blir trött av att träna på lunchen, men jag blir oftast piggare och orkar koncentrera mig bättre på jobbet på eftermiddagen. Det känns bra att koncentrationsförmågan fungerar som den ska nu på förmiddagarna, så därför är det skönt att få ladda om batterierna till eftermiddagen med hjälp av ett lunchpass.

På kvällen blir man sedan sådär skönt trött som man bara kan bli om man jobbat både med huvudet och kroppen. Passar mig och mitt skrivbordsjobb perfekt.

Idag stod TRX på schemat och det är ett bra pass som kör igenom hela kroppen. Idag hade jag också turen att få sällskap av några arbetskollegor. Kul!

Hemmaprogrammet

Har precis kört hemmaprogrammet till en av favoritskivorna. Den här gången blev det Hoven Droven.

Det var riktigt skönt att få rasa av mig, känner mig piggare nu efter passet fastän att svetten droppar. Inombords känner jag mig också lugnare. Både tränad och lugn, bra kombo!

Och äntligen börjar jag få lite ordning på burpeesarna 🙂

Tyvärr är det fortfarande spänt och ömt i överarmen, men jag hoppas det går över snart. I alla fall är det dags att gå och laga kvällsmat.

Träningsresan, start.

Hej världen!
Den här bloggen skriver jag för att beskriva min träningsresa mot bättre hälsa, både mentalt och fysiskt. Resan med träningen började egentligen hösten 2014, men fokuset kommer att vara på det som händer idag och framåt.

Idag var jag på ett styrke/intervallpass. Det var som vanligt alldeles tok-kul och ganska jobbigt. En sak som jag lärt mig uppskatta är att det finns inte ett pass som är det andra likt och man vet aldrig i förväg vad man ska göra. I början tyckte jag att det var väldigt jobbigt att inte veta i vad man skulle göra på passet. Halvtimmen innan gick pulsen upp av ren nervositet,  går den upp nu är det bara för att jag är förväntansfull.  Till det yttre har de här passen hjälpt mig till bättre kondition och styrka, rent mentalt till att slappna av inför det oväntade och jag kan mera vila i känslan att oavsett vad jag ställs inför kommer jag att klara det. Det känslan bär jag även med mig ut från gymmet,  så det har i stor grad påverkat både mitt arbetsliv och privatliv på ett väldigt positivt sätt.

Sen vill jag ju också ge instruktören beröm, för jag är imponerad av förmågan att hela tiden ta fram nya pass. Sen har det också blivit en sådan härligt stämning i gruppen där alla peppar varandra genom passet och ibland står vi och småpratar efteråt. Härligt!

Med de orden passar jag på att avsluta första inlägget. Nästa inlägg kommer snart.