Det goda med det onda… 

Schweizeriet och Arbetets museum

Det är inte så att jag gillar att vara sjuk. Min arbetsmoral säger också att jag borde vara på jobbet och dra mig stå till stacken. Jag vill ju jobba. Vara lojal. Men nu är det fjärde gången jag åker på ”feber” och öm hals inom loppet av en månad. Nu känns det som att det är dags att göra halt  och istället för att streta på, faktiskt släppa (prestations)kraven och lägga fokus på att bli frisk istället. Tänka på mig själv lite. 

I mitten av förra veckan fick jag ju tillbaka infektionskänslan och ont i halsen i samband med att grabben fick sin krupp. I slutet av förra veckan gick jag till jobbet och kände mig rätt risig, men jag valde att jobba ändå, då jag hade stora deadlines att hålla både på torsdagen och fredagen. Bakslaget kom i helgen och då var det ingen tvekan om saken. Under en, i övrigt superhärlig, pokemonjakt med familjen i stan så kände jag hur febern slog till. Jag blev helt varm och genomsvettig av en lugn promenad och fick gelé-känsla i kroppen. Inget kul alls. Så nu är det baske mig dags att bli frisk på allvar! 

Motala ström, mitt i Industrilandskapet

Så i går eftermiddag var jag till vårdcentralen för att kolla så att jag inte hade någon latent bakterieinfektion. Det hade jag tack och lov inte, men läkaren bekräftade min bild. Jag har inte haft möjlighet att låta kroppen ta hand om den ursprungliga virusinfektionen från augusti ordentligt. Så när jag känt mig pigg några dagar, eller gått till jobbet fastän jag varit hängig, då har viruset som gömt sig kvar passat på att göra nästa anfall och sen har karusellen varit igång igen. 

Nu är det ju inte bara pest och pina att vara hemma. För jag har bestämt mig för att ”njuta” av läget och fokusera på att bli frisk. Något som är mysigt är att dricka en härlig kopp te med honung i medan jag läser bloggar och böcker. Efter en stund rullar jag ihop mig till en kåldolme i mitt varma och sköna täcke. När hinner man annars ”njuta” så här ohämmat av vardagliga ting? Förhoppningsvis innebär det också att jag i rask takt jobbar på att bli frisk också. Något som är min målsättning just nu. 

Utsikten mot Kungsgatan från puben Cromwell House. Vi kunde sitta ute och äta lunch i söndags, sista helgen i september. Dubbel lyx 😊
Annonser

Parainfluensa och krupp! 

Jahapp. Då var det dags igen. Virusinfektionerna avlöser varandra tätt den här hösten. Nu är det tredje på raken. 

Det blev i alla fall en mysig och lugn kvällspromenad

I morse vaknade grabben med skällande hosta och väsande tung inandning. Kraken, han har fått virus-krupp. Igen! Nu är det visserligen länge sedan sist, men jag trodde faktiskt att kruppen hade växt bort vid det här laget. Men, men. Han har varit lite småsnorig de sista dagarna, så det var inte helt oväntat. Hoppas bara han klarar sig från febern nu. Det är alltid jobbigt när halsen svullnar igen som den gör på honom. Peppar, peppar, så verkar han ha blivit lite bättre under dagen. Hoppas det håller sig lugnt till natten också. För hans skull. Han har dessutom en rolig utflykt planerad med skolan i morgon, så jag hoppas hoppas att han känner sig piggare. Men vi får se hur han mår i morgon bitti. 
Själv känner jag mig sliten och det småsvider lite i svalget och ögonen. Jag vaknade dessutom flera gånger under natten. Så förmodligen delar vi samma virusinfektion. Suck. Inget kul. 

För min egen del är jag frustrerad för jag har äntligen kommit igång med träningen igen och sen åker jag på en till virusinfektion. Tredje på raken. Det får vara bra nu! Men jag tror stressen på jobbet gör mig mer mottaglig för virusar än vanligt. Och sen när jag inte kan träna, så blir kroppen mer sliten av stressen och sen är den onda cirkeln igång. Urk. 

Jag toklängtar efter träningen och bra träningspass igen. Saknar att köra tungt och intensivt. Någon mer som har drabbats av ihållande virusinfektioner? 

Jag gillar alla härliga höstfärger 🍁

Tunga träningspass, vänskap och champagne 

Den här veckan har gått väldigt fort. För mig har den inneburit ännu flera dagar med migrän. Men också tandläkarbesök, föräldraråd och scoututflykt. Puh!  Kul, men lite mycket, men nu är det helg igen 😊. Men innan dess vill jag berätta om förra helgen. 

Den började förra fredagen med ett tungt och intensivt crossfit-inspirerat lunchpass. Precis min stil.  Men jag kände av förkylningsviruset som satt sig även i lungorna och retat igång astman. Dessutom hade jag haft ett migränanfall dagen innan. Under uppvärmningen kändes det ok, men sen under passet blev det riktigt jobbigt. Under den sista delen av passet var det svårt att få luft. Jag kände att jag hade styrkan i kroppen, men jag hade inte tillräckligt med syre i musklerna för att kunna växla ut kraften. Resultatet blev en massa hosta och en (lätt) kvävningskänsla. Inget kul alls. 

Under passet skulle vi köra allt längre och allt intensivare omgångar. På just det här passet stod jag för första gången över en omgång. Jag försökte, men lyckades inte köra vidare. Det var förhoppningsvis både första och sista gången jag stod över, för jag gillar inte att ge mig. Jag påbörjade omgången, men jag kände att om jag bara gjorde en grej till, så skulle jag börja storgråta. Så jag vilade istället. Det var inte värt energiförlusten att bryta ihop. Det var inte mitt svar på fight or flight-reaktionen som jag var ute efter. Jag ville bara komma igång och träna igen. 

Instruktören försökte peppa mig att fortsätta och när de andra tjejerna la märke till att jag inte hängde med började de också peppa. Jag blev väldigt rörd och glad för att de engagerade sig, de hade det ju också tufft på passet. Men som sagt, just där och då var det bara inte värt det att köra vidare.

Efter passet kände jag mig låg och konstig i kroppen, nästan lite illamående. Så jag satte mig på en bänk och vilade lite. Då kommer flera av tjejerna fram och pratar med mig och kollar om allt är okej. Den värmande omtanken fortsatte in i omklädningsrummet. Som ett resultat vågade jag mig in i det stora omklädningsrummet och fick chansen att prata med så många flera. Det kändes så kul att se och uppleva hur vi tjejer brydde oss om varandra och kollade läget. Den här gången behövde jag lite extra omtanke, nästa gång är det någon annan. 

När jag sen kom tillbaka till jobbet möttes jag av en kollega som sa; ”du behövde verkligen träna. Hela veckan har du sett stressad och sliten ut, men nu ser du hur glad och pigg ut som helst”. Återigen blev jag glad för omtanken, men också för bekräftelsen att träningen har så stor betydelse för mitt välmående. 

På lördagen tog jag vara på det härliga solskenet och joggade 3 varv i närmsta elljusspår. Slingan är ganska kort, men trots att den går precis i närheten av ett villasamhälle, så bjuder den ändå på en skogsupplevelse och många backar. Mina varv resulterade i 5,8 km. Det var en skön avkoppling. Ytterligare en bonus var att jag fick loss en del av slemmet i luftrören. Så efter det börjar det kännas på riktigt som att jag håller på att bli frisk. 

På söndagen tog vi det ganska lugnt, förutom på kvällen då vi åkte och firade en kompis. Så söndagskvällen och helgen avslutades med middag i goda vänners sällskap. Helt underbart och jättekul. Det blev champagne 🍾 en helt vanlig söndagskväll. Snacka om kanonhelg 😊

Määh, migrän 😠

Ok,  det är ett I-landsproblem att inte kunna träna när man vill. Jag vet det. Men just nu är jag rätt irriterad, frustrerad, otålig och känner mig instängd.  Då är det skönt att i alla fall få skriva av mig. 

Surmulen Yvonne med migrän.

Idag hade jag ju lovat mig själv att gå och träna eftersom jag nu hade en bra frisk-marginal till senaste virusinfektionen. Nu skulle jag inte riskera någon form av återinsjuknande.  Näpp, inte här inte. Inte jag, inte en gång till. Det är bra nu. Men sen fick jag en riktig omgång migrän idag på förmiddagen. Synen försvann delvis på vänster sida och det blixtrade och flimrade. Då är det inte mycket att välja på, det är bara att ta en tablett och hoppas på att den motar bort värken och håller resterna av anfallet borta. 

För mig fungerar Voltaren bäst,  men de tabletterna är inget trevliga att ha i kroppen när man tränar (med tanke på hjärtat osv). Så även om jag nu inte har särskilt ont, så vågar jag inte träna. Jag tänker också att kroppen behöver dagen på sig att komma i rätt balans igen. De senaste dagarna har varit stressiga (surprise…. ) och jag har samlat på mig en massa vätska som nu börjar släppa. Så det känns rätt att avstå träningen, men attans vad jag längtar. Jag tänker ändå göra det bästa av situationen. Promenad är jag inte så sugen på i regnet, men att tända några stearinljus och köra yin yoga hemma med hjälp av telefonappen, det ser jag fram emot. Ska bli så skönt att få mjuka upp nacken lite. Nåt positivt i alla fall. 

Hoppas ni har det bra 🐞

Träningssugen, men virusdrabbad

Aldrig är man så träningssugen som när man inte är helt frisk. I helgen åkte jag på förkylning nr 2 inom loppet av en vecka 😛. Så två helger i rad har jag varit febrig,  hängig och sovit långt över det normala. 

Förra veckan hann jag få till två träningspass, sen slog febern och förkylningen till igen. Det är bara att lyssna på kroppen och vila. Jag känner mig otroligt vis som lyssnar på kroppen. Jag känner mig också otroligt rastlös som inte ”får” träna.

Förra veckan tog jag en för-säkerhets-skull-dag mellan sista risiga dagen och första träningsdagen, men det kanske inte räckte? Den här gången provar jag med minst två! Även om jag är oooootålig och känner mig präktig i övermått. 

Igår tog jag en lång promenad på lunchen (och fångade en hel radda Pokemons 😉) . Precis vad jag behövde för humöret. Det är rörigt på jobbet, så en solig paus behövdes mitt på dagen. Röran är väntad med tanke på att båda cheferna är på väg att sluta samtidigt som en ny snart är på ingång. Missförstå mig inte,  jag har tyckt bra om cheferna jag haft, men det blir otroligt rörigt när båda slutar samtidigt. Vilket gör att jag verkligen behöver min träning! Träningen behöver jag som avkoppling, som möjlighet att avreagera mig,  för att hämta ny energi, för att ladda batterierna, för att stressa av, för att få en stunds ”mindfulness”. För att må bra helt enkelt. 

Imorgon måste jag se till att få en lång lunchpromenad igen. Pokemons är bonus 😊. Bara jag får komma ut, röra på mig och lapa lite sol är jag nöjd och kan tänka mig att vänta en dag till med att lyfta skivstång. För nu vill jag bli frisk på riktigt! 

Sköt om er, kram. 

Teknikens under och förkylning

Dr Åmans idéträdgård, Trädgårdsföreningen

Sådär ja,  nu börjar jag vänja mig vid den nya mobilen. Puh, det är alltid en pärs att byta,  även om det gick över förväntan smidigt den här gången. Alla appar jag är van vid gick ju snabbt att få tillbaka, men lösenorden gäckade mig ett tag, men nu är jag skapligt på banan igen 🙆. 
95 procent av bloggen skriver jag via mobilen, så mobilbytet spelar roll. Mycket av min arbetstid spenderar jag framför en dator, så man skulle ju kunna tro att jag vill ha en skärm och ett riktigt tangentbord när jag skriver på bloggen. Men jag tycker det är så skönt att kunna skriva var jag vill, när jag vill och slippa vara bunden till en plats eller ett tillfälle. 

Ofta börjar jag ett inlägg genom att skriva några snabba stolpar på mobilen om något jag funderar på eller varit med om. Sen adderar jag mer substans till stolparna och ser om mina tankar bildar en röd tråd eller om funderingarna behöver delas i flera inlägg. Därför passar det mig så bra att skriva på mobilen. Jag blir inte låst och tappar heller inte bort tankar på vägen.  Det ger mig också friheten att gå och fila i min egen takt på inlägg som behöver lite extra omsorg. 

Sen är det ju så smidigt också att bara tanka upp ett mobilfoto till bloggen eller instagram. Mobilbytet gör jag till stor del för jag vill ha bättre fotomöjligheter. 

En av trädgårdsföreningens bokar

För en vecka sedan däckade jag i en förkylning och feber, så jag har av förklarliga skäl inte tränat på ett tag. Tänkte att jag skulle vara klok och känna att kroppen var pigg igen innan jag körde igång. Men jag har träningsabstinens. Inte så mycket för att jag saknar endorfinkickarna, de vet jag kommer när jag är igång igen, utan jag saknar själva rörelsemönstret. Att få utmana mig själv och en tung vikt och flytta den snabbt och kontrollerat (hrm, i de flesta fall 😉). Känna att jag klarar av uppgiften och utmaningen jag tar mig an, eller åtminstone jobbar på att komma dit.  Jag saknar helt enkelt att få jobba med en kettlebell, eller ännu hellre en skivstång. Jag tror jag orkar vänta tills i morgon, sen får det räcka. Jag behöver få lyfta nu för att ”rädda” humöret.  Idag fick det istället bli en lunchpromenad med pokemonjakt i den alltid lika vackra och mysiga Trädgårdsföreningen 😊😊. 

Musikfontänen i Trädgårdsföreningen

Sömnen och återhämtning 

Lyssnade nyligen på Styrkebyråns avsnitt om sömn. Jag vet ju hur viktig det är med träning, kost samt bra och tillräckligt lång sömn. Men att sömnen och återhämtningen har sån effekt på kroppen blev så övertydligt för mig nu under sommaren

Glädjen när man inser att 7 set om 3 reps på 85 kg i knäböj börjar bli ”för lätt” 😊 

Det var rent ut sagt en skitjobbig vår på jobbet. Hur noga jag än var med träningen och sömnen (och rätt så noga) med kosten hade jag hamnat i en platå. Stressen gick på något sätt inte ur kroppen och jag kände mig sliten för jämnan. Trött i skallen och samtidigt på högsta beredskap. Kroppen orkade heller inte leverera på träningen med någon större energi eller kraft.

Så under semestern gjorde jag ”tillfälligt slut” med jobbet. Och det var tydligen precis det jag behövde. Jag började sova bättre och så småningom vaknade jag utvilad. Energin återvände. Under sömnen laddade jag batterierna samtidigt som alla hormoner äntligen fick en chans att jobba i rätt riktning. Nu börjar jag äntligen lämna platån. Nu ser jag fram emot ny ordning på jobbet och nya personbästa i träningen. För jag tycker faktiskt är otroligt kul att lyfta tungt. Kan inte förklara det, men det ger mig så mycket. Samtidigt vill jag gärna fortsätta utvecklas mot att ta allt tyngre vikter. 
Att lyssna på Styrkebyråns avsnitt om sömn gjorde att alla de här mentala bitarna kring träningen föll på plats och jag rekommenderar verkligen att lyssna på avsnitt nr 40