Min första styrkelyftstävling

Lördagen den 20 maj var jag på min första styrkelyftstävling! Något jag väntat, längtat, sett fram emot och ”fruktat” väldigt länge. 

Dagen började med invägning vid 8:30-9:00. Sen satt alla 34 lyftare och bara mosade in mat för att stå sig under dagen. Det var lite speciellt att se alla trycka i sig mat samtidigt efter invägningen, men det var bara att haka på. För jag vet att min kropp fungerar bäst med två timmar mellan mat och lyft och vår startgrupp skull börja 11:30 och jag visste ju inte hur lång tid tävlingen skulle ta. I och med att det var min första tävling hade jag inte tagit så hårt på det där med diet, utan jag hade ätit ordentligt dagen innan och till och med frukost innan invägningen. Det kändes bra att ha energi i kroppen. För det blev ett nervpåslag när man såg alla domare i sina vita skjortor. 

Vår grupp började med tävlingslyften 11:20, så strax innan 11 började vi värma upp för knäböj. Sen blev det till att stå i kö och vänta på att få göra sina lyft på podiet. Jag var jättenervös och övertänd, så jag missade domarsignalen om rack efter avslutat lyft, så jag fick första och sista knäböjen underkända på grund av det även om jag klarade vikten i sig (120kg). Alltid lär man sig nåt 🙁.

Sen följde kort paus och uppvärmning för bänk, sen kö till podiet igen. Då var jag revansch-sugen för missarna i böjen, så jag satsade på att lyckas med att upprepa veckan allra färskaste PB i bänken på 70 kg. Det gick, men det var på håret. Känslan efter att ha lyckats var obeskrivligt kul! 

Sen var det en kort paus till och sen uppvärmning till mark följt igen av köande till podiet. Nu började skallen tycka det var jobbigt att vara i lyftartagen så länge och det var ju också trångt, varmt och högljutt. Jag hade gärna åkt hem där och då, men jag ville inte vika ner mig utan ville komma igenom tävlingen. Så jag pratade strategi med en tävlingsvan tjej. Skulle jag maxa i marken eller köra på säkra kort? Vi hade ju bara 1 minut från varje slutfört lyft på podiet tills nästa vikt skulle vara anmäld till registraturen och jag började känna mig osäker på hur mycket krut det fanns kvar i tanken. Min kollega tyckte jag skulle köra säkert, för som hon sa ”det är roligare att gå härifrån med så många godkända lyft som möjligt på första tävlingen och känna att man kunde ge mer, än att bomma ut”. Hon hade så rätt! Och jag fick med mig ”lätta” 142,5 kg. 

Från första uppvärmningen till sista vändan på podiet tog det 4 timmar. Det var segt att ladda om så många gånger. Men överlag en kul upplevelse. Äntligen en tävlingsform där adrenalinpåslag inte är av ondo, utan tvärtom, är bra! 😀
Jag var så inne i min bubbla att jag såg faktiskt inte publiken. Eller att jag också hade en passare bakom ryggen i böjen, de på sidorna var jag medveten om, men han bakom. Näe, inget minne alls! Jag var skitnervös, men galet laddad. Jag hade ju tänkt att ”bara” prova, men upptäckte på vägen hem att jag satt och planerade att nästa gång ska jag…… Fick inse att jag nog vill göra om det här någon gång till, eller två😉. Men det sliter på skallen att hålla nerverna i styr en hel dag. Så jag var astrött på kvällen, men nöjd. 

Uppvärmningsytan var minimal, se första fotot, och nästan alla hade svarta Wahlanders-bälten, så det gällde verkligen att hålla ordning på sitt eget. Dessutom var jag ”tvungen” för min egen skull att blocka ut andra och kunna hantera kroppen med adrenalin på och av. Det var en så jäkla häftig känsla att kunna styra det påslaget! Och samtidigt inse att ett adrenalinpåslag faktiskt var till nytta!

Back stage visade alla respekt för varandra och det var en bra och peppa de sammanhållning. En liten nick från en klubbkamrat innan man tog klivet ut på podiet betydde jättemycket. Jag kommer att göra om det här! 😄😄

Annonser

De kunde i alla fall gå på toa….. 

Jag har skrivit det förut, så det känns lite som en upprepning, men nu händer det mycket. I valet mellan att leva livet i nuet och hålla bloggen superduperuppdaterad väljer jag att leva livet och skriva när jag kan. Det har för mig inneburit en långhelg med en mysig scoutövernattning med sonen och ett heldagsbesök i Ullared med en god kompis. Helt vardagligt och helt underbart med andra ord. Fast det jag egentligen ville skriva om var det träningspass jag höll i förra veckan. Det tredje passet någonsin i mitt liv. Men nu är det på riktigt. 

I våras höll jag mitt första pass och det var pepprat med nybörjarmisstag, men det fick vara så. Allt behöver inte vara perfekt på första försöket. Och det är en befrielse att äntligen ha nått dit. Men jag var ju så nyfiken på hur det är att hålla pass och särskilt utan alla fjärilar i magen. Skulle det kunna vara något för mig? Nyfikenheten vann över fjärilarna och det är jag glad för. 

I tisdags (4 oktober) höll jag i mitt tredje träningspass för arbetskollegorna i huset. Det var fyra tappra själar som dök upp på passet. Det kändes lite snopet få, men desto roligare hade vi när passet väl kom igång. 

Vi värmde upp samtidigt som vi körde rörlighetsträning. Sen fick de en viktskiva per par och en beskrivning över vad passet skulle innehålla. Sen blev det åka av! 

Passet var av typen team WOD, där en vilade medan den andra jobbade. De sprang, gjorde armhävningar och sprang, sit ups och sprang, thrusters och löpning,  OH-lunges och löpning, och till sist vanliga hederliga knäböj. Med en minut till godo hann de igenom hela passbeskrivningen. Äldre som yngre gav järnet och det var så himla kul att se träningsglädjen hos dem. En vägrade ge upp när mjölksyran började komma och bjöd på ordentlig kämparglöd. En annan var rakt igenom glad och upptäckte verkligen glädjen i att ta i på träningen och se vad kroppens var kapabel till. En tredje var nära att ge upp, men gjorde det ändå inte.  

Den här gången började vanan kicka in för mig. Eftersom det var så få deltagare (och musiken strulade) blev min insats desto mer betydelsefull. Om de skulle få ut något av passet fick jag leverera desto mer i form av tekniktips  och pepp. Och som jag tjoade och skrek på dem. Jag som har (lite) svårt för att stå i centrum och tycker det känns rätt märkligt att ”härja” med mina kollegor. 

Men ju mer jag hördes, desto mer kämpade deltagarna. Det var en jättehäftig känsla/upplevelse att få vara med om. Dels att min insats betydde så mycket, men också att jag kunde lägga mina egna obehagskänslor åt sidan och fokusera på att ge dem den bästa möjliga träningsupplevelsen. Det kändes riktigt gott. 

Dagen efter fick jag mörka blickar av deltagarna på grund av all träningsvärk. Men blickarna följdes snabbt av leenden eftersom passet varit kul. De uppskattade att få köra team WOD. De uppskattade peppen, men framför allt att de hade klarat av ett riktigt mäktigt pass. De var de med rätta stolta över! 

Den som varit nära att ge upp ville jag prata lite extra med dagen efter och kolla läget med. Hur hade hen upplevt det? Totalt avskräckt för all framtid? Nädå, förutom en rejäl träningsvärk hade hen haft kul och insett att det fanns lite att jobba på vad det gällde konditionen. Det gladde mig att hen vill ge mer. 

Min reflektion blev att det här med att hålla pass, det kan vara rätt kul i alla fall. Och vad det gäller mäktig träningsvärk, så kunde de ju i alla fall gå på toa utan att hålla sig i väggarna 😉. 

 (Tack och lov 😇😌) 

Tunga träningspass, vänskap och champagne 

Den här veckan har gått väldigt fort. För mig har den inneburit ännu flera dagar med migrän. Men också tandläkarbesök, föräldraråd och scoututflykt. Puh!  Kul, men lite mycket, men nu är det helg igen 😊. Men innan dess vill jag berätta om förra helgen. 

Den började förra fredagen med ett tungt och intensivt crossfit-inspirerat lunchpass. Precis min stil.  Men jag kände av förkylningsviruset som satt sig även i lungorna och retat igång astman. Dessutom hade jag haft ett migränanfall dagen innan. Under uppvärmningen kändes det ok, men sen under passet blev det riktigt jobbigt. Under den sista delen av passet var det svårt att få luft. Jag kände att jag hade styrkan i kroppen, men jag hade inte tillräckligt med syre i musklerna för att kunna växla ut kraften. Resultatet blev en massa hosta och en (lätt) kvävningskänsla. Inget kul alls. 

Under passet skulle vi köra allt längre och allt intensivare omgångar. På just det här passet stod jag för första gången över en omgång. Jag försökte, men lyckades inte köra vidare. Det var förhoppningsvis både första och sista gången jag stod över, för jag gillar inte att ge mig. Jag påbörjade omgången, men jag kände att om jag bara gjorde en grej till, så skulle jag börja storgråta. Så jag vilade istället. Det var inte värt energiförlusten att bryta ihop. Det var inte mitt svar på fight or flight-reaktionen som jag var ute efter. Jag ville bara komma igång och träna igen. 

Instruktören försökte peppa mig att fortsätta och när de andra tjejerna la märke till att jag inte hängde med började de också peppa. Jag blev väldigt rörd och glad för att de engagerade sig, de hade det ju också tufft på passet. Men som sagt, just där och då var det bara inte värt det att köra vidare.

Efter passet kände jag mig låg och konstig i kroppen, nästan lite illamående. Så jag satte mig på en bänk och vilade lite. Då kommer flera av tjejerna fram och pratar med mig och kollar om allt är okej. Den värmande omtanken fortsatte in i omklädningsrummet. Som ett resultat vågade jag mig in i det stora omklädningsrummet och fick chansen att prata med så många flera. Det kändes så kul att se och uppleva hur vi tjejer brydde oss om varandra och kollade läget. Den här gången behövde jag lite extra omtanke, nästa gång är det någon annan. 

När jag sen kom tillbaka till jobbet möttes jag av en kollega som sa; ”du behövde verkligen träna. Hela veckan har du sett stressad och sliten ut, men nu ser du hur glad och pigg ut som helst”. Återigen blev jag glad för omtanken, men också för bekräftelsen att träningen har så stor betydelse för mitt välmående. 

På lördagen tog jag vara på det härliga solskenet och joggade 3 varv i närmsta elljusspår. Slingan är ganska kort, men trots att den går precis i närheten av ett villasamhälle, så bjuder den ändå på en skogsupplevelse och många backar. Mina varv resulterade i 5,8 km. Det var en skön avkoppling. Ytterligare en bonus var att jag fick loss en del av slemmet i luftrören. Så efter det börjar det kännas på riktigt som att jag håller på att bli frisk. 

På söndagen tog vi det ganska lugnt, förutom på kvällen då vi åkte och firade en kompis. Så söndagskvällen och helgen avslutades med middag i goda vänners sällskap. Helt underbart och jättekul. Det blev champagne 🍾 en helt vanlig söndagskväll. Snacka om kanonhelg 😊

Work shop i olympisk tyngdlyftning

Efter lördagens äventyr unnar jag och familjen oss en lugn söndag idag. Vi har bara varit iväg en kort sväng på middag hos svärmor.

På eftermiddagen hittade jag en ny favoritfilt hemma och den var precis lagom varm att krypa in inunder när sommarregnet slog mot rutan. Mmmmm 😊. Precis vad jag behövde idag. Igår däremot var det mera fart.
image

Karlarna i familjen åkte till Maskinexpo. De hade det jättekul och fick ett mysigt äventyr ihop. Jag åkte till Eskilstuna för en workshop i olympisk tyngdlyftning. Jag är glad för att jag övervann den första nervositeten och funderingarna över att åka på kursen, för hade också jättekul!

På Crossfit Fristaden ordnade Lyftare.se genom Cecilia Nilsson en genomtänkt och väldigt givande workshop.

image
Cecilia Nilsson från Lyftare.se

På 4 timmar levererade Cecilia på ett bra pedagogiskt sätt både teori och praktiska instruktioner för att lyfta bättre och säkrare.

Hon var glad, engagerad och väldigt öppen och gav verkligen allt för att vi skulle få ut så mycket som möjligt av tillfället. Det gav oss deltagare så mycket att få träffa någon som så genuint ville lära oss så mycket som det någonsin var möjligt på workshopen.

Det enda som jag tyckte var lite jobbigt var att Cecilia skulle titta när jag lyfte. Nerverna slog till lite och jag kände mig lite ”blyg”, men jag var ju där för att jag ville få hjälp och då ingår det att någon tittar på en. Så är det bara. Så det var bara att samla ihop sig och köra på och det blev ju så kanonbra.

Jag är ju en detaljnörd, så jag försökte ta in så mycket jag bara kunde. Jag kommer säkert inte att komma ihåg allt, men fötterna 5 i 1 kommer jag att minnas oavsett tidpunkt på dygnet 😉.

Vi fick lära oss lyften enligt den sovjetiska modellen. Även om vi i början nötte mycket positioner med kvastskaft hann vi ändå bli ömma och röda i händerna. Jag förstod äntligen vad begreppet ”timing” står för i tyngdlyftningsvärlden. Yes!

Sen ska jag alltid tänka på tyngdpunkten mitt i fötterna och tänka på ett stolt och starkt bröst, typ dyka upp ur vattnet som en delfin under början av lyftet. När det gäller rycket ska jag tänka att jag vill bryta av stången med händerna. Det hjälpte massor och jag känner att nu hinner jag låsa ut armarna innan stången kommer. Men nu kommer den rakt ovanifrån och inte med sidokraft. Yey på den med. Känns mycket bättre! 😊

I frivändningen var det återigen delfinen som skulle inleda lyftet. I överstöten gäller det att knycka till stången uppåt, landa med (vänster) fot framför knät. Höger ben bak, men böjt för att låta mig få höfterna under kroppen så att jag kan hålla ryggen rak. Sen ska huvudet genom den förbaskade gluggen också. Men det får jag träna vidare på 😅.

Alla gav järnet och hjälpte varandra och det spelade ingen roll om man var medlem eller inte i boxen. Alla var lika välkomna. Så himla kul och givande upplevelse. Jag är så glad för att jag vågade och kunde delta. Nu är jag riktigt taggad för att lyfta mer och tyngre.

Jag var fullt upptagen med lyften, så fler bilder har jag inte. Men det finns några på oss finns på instragram. ”Utan kakor har ingen blivit stark” 😉.

Tack Cilla för en underbar eftermiddag! Det var jättekul att få träffa dig IRL.

Foto 1, jag i ett ryck tillsammans med Andreas i en frivändning

Foto 2, Utan kakor har ingen blivit stark

Söndagens PB och en oväntad pull up

image

Tack och lov för schyssta gymägare! Jag har inte varit på Crossfit 011 sedan förra sommaren, men jag var välkommen tillbaka och fick köpa deras sommarkort. 3 månader till bra pris och boxen är närmre hemmet än det vanliga gymmet som jag har vid jobbet. Det passar bra till sommaren och semestern när jag inte vill åka så långt för att träna.

Fortsätt läsa Söndagens PB och en oväntad pull up

Race report från ”Barnens hinderbana”

Idag var det äntligen dags för den nyblivna 9-åringen att få springa sitt eget hinderbanelopp. Så den här rapporten är skriven ur mitt perspektiv som förälder och åskådare.

Startplatsen hade grabben fått i födelsedagspresent av oss föräldrar och vi satsade på Barnens hinderbana. 1,5 km och 14 hinder i gassande solsken på Himmelstadlundsfältet.

Fortsätt läsa Race report från ”Barnens hinderbana”