Min första styrkelyftstävling

Lördagen den 20 maj var jag på min första styrkelyftstävling! Något jag väntat, längtat, sett fram emot och ”fruktat” väldigt länge. 

Dagen började med invägning vid 8:30-9:00. Sen satt alla 34 lyftare och bara mosade in mat för att stå sig under dagen. Det var lite speciellt att se alla trycka i sig mat samtidigt efter invägningen, men det var bara att haka på. För jag vet att min kropp fungerar bäst med två timmar mellan mat och lyft och vår startgrupp skull börja 11:30 och jag visste ju inte hur lång tid tävlingen skulle ta. I och med att det var min första tävling hade jag inte tagit så hårt på det där med diet, utan jag hade ätit ordentligt dagen innan och till och med frukost innan invägningen. Det kändes bra att ha energi i kroppen. För det blev ett nervpåslag när man såg alla domare i sina vita skjortor. 

Vår grupp började med tävlingslyften 11:20, så strax innan 11 började vi värma upp för knäböj. Sen blev det till att stå i kö och vänta på att få göra sina lyft på podiet. Jag var jättenervös och övertänd, så jag missade domarsignalen om rack efter avslutat lyft, så jag fick första och sista knäböjen underkända på grund av det även om jag klarade vikten i sig (120kg). Alltid lär man sig nåt 🙁.

Sen följde kort paus och uppvärmning för bänk, sen kö till podiet igen. Då var jag revansch-sugen för missarna i böjen, så jag satsade på att lyckas med att upprepa veckan allra färskaste PB i bänken på 70 kg. Det gick, men det var på håret. Känslan efter att ha lyckats var obeskrivligt kul! 

Sen var det en kort paus till och sen uppvärmning till mark följt igen av köande till podiet. Nu började skallen tycka det var jobbigt att vara i lyftartagen så länge och det var ju också trångt, varmt och högljutt. Jag hade gärna åkt hem där och då, men jag ville inte vika ner mig utan ville komma igenom tävlingen. Så jag pratade strategi med en tävlingsvan tjej. Skulle jag maxa i marken eller köra på säkra kort? Vi hade ju bara 1 minut från varje slutfört lyft på podiet tills nästa vikt skulle vara anmäld till registraturen och jag började känna mig osäker på hur mycket krut det fanns kvar i tanken. Min kollega tyckte jag skulle köra säkert, för som hon sa ”det är roligare att gå härifrån med så många godkända lyft som möjligt på första tävlingen och känna att man kunde ge mer, än att bomma ut”. Hon hade så rätt! Och jag fick med mig ”lätta” 142,5 kg. 

Från första uppvärmningen till sista vändan på podiet tog det 4 timmar. Det var segt att ladda om så många gånger. Men överlag en kul upplevelse. Äntligen en tävlingsform där adrenalinpåslag inte är av ondo, utan tvärtom, är bra! 😀
Jag var så inne i min bubbla att jag såg faktiskt inte publiken. Eller att jag också hade en passare bakom ryggen i böjen, de på sidorna var jag medveten om, men han bakom. Näe, inget minne alls! Jag var skitnervös, men galet laddad. Jag hade ju tänkt att ”bara” prova, men upptäckte på vägen hem att jag satt och planerade att nästa gång ska jag…… Fick inse att jag nog vill göra om det här någon gång till, eller två😉. Men det sliter på skallen att hålla nerverna i styr en hel dag. Så jag var astrött på kvällen, men nöjd. 

Uppvärmningsytan var minimal, se första fotot, och nästan alla hade svarta Wahlanders-bälten, så det gällde verkligen att hålla ordning på sitt eget. Dessutom var jag ”tvungen” för min egen skull att blocka ut andra och kunna hantera kroppen med adrenalin på och av. Det var en så jäkla häftig känsla att kunna styra det påslaget! Och samtidigt inse att ett adrenalinpåslag faktiskt var till nytta!

Back stage visade alla respekt för varandra och det var en bra och peppa de sammanhållning. En liten nick från en klubbkamrat innan man tog klivet ut på podiet betydde jättemycket. Jag kommer att göra om det här! 😄😄

Annonser

Tävlingsfokus och öroninflammation. 

Under min tonårstid höll jag på med mycket skytte. Det var luftgevär på vinterhalvåret och mauser (200 och 300 m) på sommaren. Eftersom jag var med i hemvärnet provade jag även k-pist.  Ute på landsbygden var sammanhållningen mellan karlarna stor i älgsjaktsområdet. och någon gång ibland hängde jag med pappa till älgskyttebanan inför höstens obligatoriska uppskjutning inför älgjakten. Där älgtavlan gick sig snabbt längs en räls och jag fick använda kikarsikte, vilket var ovant för mig som tävlingsskytt. Värt att tillägga är också att den ammunitionen jag tränade och tävlade med var ofta kraftigare än den på älgskyttebanan. 

Skyttet var kul och det gick rätt bra. Men tyvärr hade jag inte självförtroendet för att det skulle kunnat bli riktigt bra. Brorsan lyckades bättre med sitt korthållsskytte och han var med i både junior SM och i juniorlandskamper. Men jag hade kul så länge jag höll på. När jag fyllde 18 var det dags att sluta eftersom höger axel blivit inflammerad av alla smällar. Inte så konstigt med tanke på att jag dels var i växten när jag sköt, dels tog många av smällarna liggande, så att axeln hela tiden tog det mesta av rekylen. Det var först de sista åren som ställningsskytte kom in i bilden. 

När min gamla ”skytteskada” kom i dagen hösten 2015, då behövde jag rehab! Först med att få upp rörligheten igen, sen (som bilden visar) att få tillbaka styrkan och stabilitet igen,  så att jag fick tillbaka en fungerande axel. På bilden försöker jag lyfta båda armarna rakt upp. Höger arm kom inte högre på grund av axeln. 

Just nu saknar jag träningen så in i norden. Först var jag på sportlov (mysigt) sen var jag hemma nästan en vecka direkt på det med förkylning och feber. Hann till jobbet en dag, sen fick jag öroninflammation och den har i skrivande stund hållit på i över en vecka. Så nu har jag varit ”hemma” i i stort sett 3 veckor på raken. Suck. Nu saknar jag faktiskt vardagen och träningen. Visserligen har kroppen tydligt signalerat att med de här infektionerna ska jag inte träna, så det har inte varit aktuellt. Men jag saknar det! Har till och med drömt om Youtube-klipp där Kazmeier förklarar sin bänkpressteknik. Abstinensen är stor 😉. 

För en vecka sedan skulle det ha varit premiär för mig på styrkelyftstävling. Jag vet inte riktigt var det här fokuset och drömmen om att tävla i styrkelyft kommer ifrån. Men det ger mig ett mål att jobba mot med min träning. Det ger mig också ett syfte med att nöta på med grundträningen i vardagen. Det ger mig också känslan av att ha ett alldeles eget mål att jobba mot, ett mål som är oberoende av jobb och andra yttre faktorer. Sen som en positiv bieffekt är det faktiskt rätt grymt att känna hur man blir starkare hela tiden. Självförtroendet får sig en skjuts framåt😊. 

För mig är inte placeringen på tävlingen det viktiga,utan det mig ett driv i träningsvardagen och jag får utmana mig själv mentalt. Att lyfta tyngre och tyngre är i sig en utmaning, men det jag tycker är allra läskigast är att stå på scen. Ställa sig själv så tydligt i centrum och låta andra se och bedöma mig. Brr!

Men det kommer fler tillfällen att tävla. Då kommer jag också vara förberedd, för nu har jag marklyftsstrumpor, tossar och SBD-knävärmare. Jag ger mig inte ännu. Ska bara bli frisk först!!! 




Förändring pågår 🏗️ 🛠️

Min blogg har fått vila ett tag. För jag har behövt hantera vardagen och få egen vila för att sortera tankarna och påbörja omstart. 

Det har hänt en hel del under hösten och början av vintern. Som jag skrev tidigare har CrossFit 011 stängt. Ett jättemysigt ställe som jag ofta längtat tillbaka till, men tyvärr inte haft så mycket tid för. 

Sen bytte min PT gym och jag följer med. För jag vill träna med någon som är bra för mig och min träning. Jag är så glad att han har förmågan att se vad som behövs både för kroppen och för det mentala. Senast i torsdags jobbade vi med/mot ett av mina hjärnspöken. I stunden kan det vara jobbigt rent fysiskt samtidigt som det är otäckt att stå kvar och kämpa vidare när hjärnan helst av allt vill fly undan. Så jag kämpar med mig själv, med gråten och med att bryta genom en mental barriär. Men när man kommer igenom är känslan helt obeskrivtbart härlig. Då känner jag mig stark, på riktigt!

Men i och med gymbytet har lunchträningsrutinerna luckrats upp ordentligt. Så nu lämnar jag två bekanta gym och får istället bekanta mig med 2-3 stycken nya. Det ska bli kul! Men som sagt, det rubbar mina cirklar och det tar energi innan de nya rutinerna sitter. Det som är trist är att gemenskapen mellan träningskompisarna riskerar att luckras upp och det vore hemskt tråkigt. Hoppas verkligen inte att det blir så. 

Sen har jag fått omdefiniera mina mål och mig själv. Jag kan tyngdlyftning, men jag är inte tillräckligt bra på det för att kunna tävla. Jag är mer av en dieselmotor som orkar sega upp tungt. Så styrkelyft passar mig bättre i nuläget. Att acceptera det tog också på krafterna och visst, egot fick sig en liten törn också. Men vad fasen. Utan min (tävlings) dröm hade jag aldrig fått ordning på min krånglande axel eller börjat må så här bra både i kropp och knopp. Så hur eller hur är jag en vinnare. Sen får jag ju nu lära mig att bänkpressa också 😉 .

Någonstans innerst inne känner jag en längtan efter att få prova mina lyftartalanger och se hur långt de bär. Det ger mig också ett mål som gäller mig som person och det målet är inte beroende av min yrkesidentitet. Jag gillar att träna hårt och att kunna lyfta allt tyngre, så det är en belöning i sig. Men det är något som pockar. Hur skulle det vara att delta i en tävling? Skulle jag vara lugn? Skulle jag bli supernervös? Hur kommer kroppen reagera på påfrestningen? Jag får inte veta om jag inte provar. Det är inte placeringen på en tävling jag är ute efter utan upplevelsen av att ha deltagit. Och rent krasst, jag vill inte dö nyfiken. Därför vill jag prova. Det kanske går bra, eller så går det dåligt. Men då får jag ta det därifrån och ta ut en ny riktning för mina drömmar och mål. Nu har jag tagit kontakt med en lyftarklubb fullproppad med härliga människor. På provträningen igår fick jag massor av bra tekniktips. I veckan som kommer ska jag få reda på vad som rent praktiskt krävs för att tävla. 

Just att mitt tävlingsmål är så skiljt från min yrkesidentitet tror jag har varit nyckeln till att jag klarat av hösten på jobbet hyfsat skapligt. Vi har haft dubbla chefsbyten och ligger nu i uppstart för en omorganisation. Hade jag inte haft familjen att tanka närhet hos och ett alldeles eget personligt tävlingsmål som är helt separerat från jobbet hade jag nog inte klarat av det. Nu är jag sliten av situationen, men jag kan hantera den. Det gör också att jag känner mig stark!