CrossFit 011.  Over and out.

Det har varit och är fortfarande svårt att få tiden att räcka till mellan familj, jobb (6 mil bort), träning och makens skiftarbete. På kvällarna behöver jag vara hemma för att få vardagen att gå ihop. Under sommaren har jag tränat på CrossFit 011,  eftersom det har underlättat att ha ett bra gym närmare hemmet under semestern. Under hösten har jag längtat tillbaka till CrossFit 011 och jag hade gärna gått på pass under vardagskvällarna. Men som sagt har det inte fungerat rent praktiskt. 

Den tid jag haft på CrossFit 011 har i alla fall varit ovärderlig och oerhört kul. Alla i boxen har bjudit så mycket på sig själva och jag har verkligen längtat tillbaka till gemenskapen igen. Om ni klickar på länken här, så ser ni vad jag skrev om mitt första besök på CrossFit 011 sommaren 2015. Men nu är det slut med CrossFit 011. I onsdags stängde boxen. 

Hela kvällen kändes vetskapen tung. Jag åkte in till boxens sista kväll för att ta farväl. Det syntes att det var jobbigt för ägarna och jag tycker så synd om dem. De har ju kämpat med blod, svett och tårar för att få till bra träning och den goda stämning man haft och sedan går det i alla fall inte ihop sig. Usch,  vad tufft det måste vara för dem just nu.  

Ägarna har i alla fall ordnat så att medlemmarna och coacherna ska kunna följa med till ett gym som öppnar i november. Gud,  vad starkt jobbat det är av ägarna. Först förstå vartåt det är på väg och och sedan ordna med allt det praktiska som följer samtidigt som de jobbar för att alla ska få kunna fortsätta träna.  Vilken fin inställning och vilket jobb de har lagt ner. 

Jag hoppas att vi alla  kan ses någon gång framöver. Men framför allt hoppas jag att det kommer gå bra för ägarna.  De förtjänar verkligen det efter det här tuffa uppbrottet. 

Kram på er alla

Annonser

Määh, migrän 😠

Ok,  det är ett I-landsproblem att inte kunna träna när man vill. Jag vet det. Men just nu är jag rätt irriterad, frustrerad, otålig och känner mig instängd.  Då är det skönt att i alla fall få skriva av mig. 

Surmulen Yvonne med migrän.

Idag hade jag ju lovat mig själv att gå och träna eftersom jag nu hade en bra frisk-marginal till senaste virusinfektionen. Nu skulle jag inte riskera någon form av återinsjuknande.  Näpp, inte här inte. Inte jag, inte en gång till. Det är bra nu. Men sen fick jag en riktig omgång migrän idag på förmiddagen. Synen försvann delvis på vänster sida och det blixtrade och flimrade. Då är det inte mycket att välja på, det är bara att ta en tablett och hoppas på att den motar bort värken och håller resterna av anfallet borta. 

För mig fungerar Voltaren bäst,  men de tabletterna är inget trevliga att ha i kroppen när man tränar (med tanke på hjärtat osv). Så även om jag nu inte har särskilt ont, så vågar jag inte träna. Jag tänker också att kroppen behöver dagen på sig att komma i rätt balans igen. De senaste dagarna har varit stressiga (surprise…. ) och jag har samlat på mig en massa vätska som nu börjar släppa. Så det känns rätt att avstå träningen, men attans vad jag längtar. Jag tänker ändå göra det bästa av situationen. Promenad är jag inte så sugen på i regnet, men att tända några stearinljus och köra yin yoga hemma med hjälp av telefonappen, det ser jag fram emot. Ska bli så skönt att få mjuka upp nacken lite. Nåt positivt i alla fall. 

Hoppas ni har det bra 🐞

Träningssugen, men virusdrabbad

Aldrig är man så träningssugen som när man inte är helt frisk. I helgen åkte jag på förkylning nr 2 inom loppet av en vecka 😛. Så två helger i rad har jag varit febrig,  hängig och sovit långt över det normala. 

Förra veckan hann jag få till två träningspass, sen slog febern och förkylningen till igen. Det är bara att lyssna på kroppen och vila. Jag känner mig otroligt vis som lyssnar på kroppen. Jag känner mig också otroligt rastlös som inte ”får” träna.

Förra veckan tog jag en för-säkerhets-skull-dag mellan sista risiga dagen och första träningsdagen, men det kanske inte räckte? Den här gången provar jag med minst två! Även om jag är oooootålig och känner mig präktig i övermått. 

Igår tog jag en lång promenad på lunchen (och fångade en hel radda Pokemons 😉) . Precis vad jag behövde för humöret. Det är rörigt på jobbet, så en solig paus behövdes mitt på dagen. Röran är väntad med tanke på att båda cheferna är på väg att sluta samtidigt som en ny snart är på ingång. Missförstå mig inte,  jag har tyckt bra om cheferna jag haft, men det blir otroligt rörigt när båda slutar samtidigt. Vilket gör att jag verkligen behöver min träning! Träningen behöver jag som avkoppling, som möjlighet att avreagera mig,  för att hämta ny energi, för att ladda batterierna, för att stressa av, för att få en stunds ”mindfulness”. För att må bra helt enkelt. 

Imorgon måste jag se till att få en lång lunchpromenad igen. Pokemons är bonus 😊. Bara jag får komma ut, röra på mig och lapa lite sol är jag nöjd och kan tänka mig att vänta en dag till med att lyfta skivstång. För nu vill jag bli frisk på riktigt! 

Sköt om er, kram. 

Semesterminnen del 3 av 3; träningsglädje och Pokemon-jakt

Nu är det ett tag sedan jag senast skrev något här på bloggen. Jag har inte glömt bort bloggen eller mina bloggkompisar.Hur skulle jag kunna det, så mycket som ni betyder för mig!  Jag har bara haft funderingar och händelser som jag, på gott och på ont, har behövt tid för att fundera på och landa i. Ibland behöver jag få fundera i lugn och ro på vad jag innerst inne vill för att kunna känna att jag landar i min egen åsikt. Men nackdelen är jag har också en tendens att ”hålla inne” med mina funderingar och kan fastna i dem, vilket kan kosta energi och tid. Just de här händelserna behövde jag få landa i, även om det tog tid. Funderingarna gällde till stor del vilka värderingar och syften jag har med mitt liv, så, ja, jag behövde få grunda mig i mig själv innan jag kunde gå vidare.

Nog om detta, det är en av förklaringarna till varför jag inte skrivit på ett tag, men nu är jag på väg ut ur bubblan. Nu vill jag berätta om vad som hänt den senaste tiden och den glädje jag har fått av att röra på mig. Efter den helt galna arbetsbelastningen under våren har styrketräningen äntligen börja lossna från platåfasen. Tjohoo på den! Stressen från jobbet hindrade kroppen från att komma vidare i styrkeutvecklingen trots bra träning, så nu känns det jätteskönt och roligt att få känna att styrkeutvecklingen tagit fart igen och det gör mig så grymt peppad på att fortsätta.

En av semesterns sista soliga dagar hann jag med att ge mig ut och springa i skogen. Det var så länge sedan på grund av skadan i vänster höft. Men nu blev det av och höften höll. Jösses vad jag jag njöt av att få tassa fram mellan träden, över blåbärsriset och upp- och nerför bergen. Mmm!

Lika kul var det dock inte att upptäcka den stora mängden vildsvinsspår. Inte för att jag brukar vara rädd för vilda djur, men här syntes tydligt att det var både vuxna djur och ungar och jag har inte det minsta lust att stöta på en sådan flock. Så jag får nog tänka om lite vad det gäller skogsturer framöver. Men som sagt, det var ändå skönt att få känna att höften höll och att jag fick min skogslängtan tillgodosedd.

 

Solig joggingtur i skogen

 

 

Vildsvinsspår i mängder

 

Grabben och jag har också spelat Pokémon Go tillsammans under sensommaren. Det har varit jättekul! Vi har haft många tokroliga promenader och pratstunder tillsammans tack vare spelet. Nu är ju inte grabben särskilt stillsam av sig i vanliga fall, så han har inte varit svårövertalad att hänga med ut på promenader och utflykter för att fånga monstren. Det har ändå varit roligt att få ta del av spelfenomenet, upptäcka offentlig konst, spela, ha kul och framför allt umgås tillsammans. Det har gett oss ett gemensamt och roligt vardagsäventyr. Så under en mina vilodagar från träningen åkte vi till Söderköping, åt riktigt god glass, jagade Pokémons, gick trapporna uppför Ramunderberget och beundrade utsikten. Lite träningsvärk i benen gjorde sig påmind i alla trapporna uppför, men det får man ta. Dagen innan hade jag ju varit på CrossFit011 och kört ett pass med mycket marklyft! Se,bilden nedan. Så det var inte så konstigt att det stundtals tog emot i trapporna. Men så var passet också görskoj!

 

Pokémonjakt i full gång

 

 

img_20160721_211423.jpg
Det superroliga marklyftspasset dagen innan utflykten till Söderköping

 

Vi har också hunnit med att göra en familjeutflykt med Spökvandring i Rådhustornet i Norrköping. Det var sådär lagom mysrysligt och trots sommarsolen lyckades arrangörerna med att få till en bra spökstämning under besöket i kombination med en bra guidning i tornet. Me like!

 

 

wp-image-132455862jpg.jpg
Norrköpings Rådhus

 

Men alla äventyr behöver inte vara stora eller särskilt svåra att få till. I söndags tog jag och grabben en ryggsäck packad med lite utflyktsmat och cyklade iväg till närmaste skog. Vi ville helt enkelt komma hemifrån en stund och väl ute i skogen fick vi värsta myrsafarit. Myror i alla storlekar och färger kom och besökte oss, så vi satt där (så länge vi vågade), tittade på dem och gav dem lite att äta. Vi blev helt fascinerade över hur stora bitar en liten myra kan bära iväg med. Den största biten av smörgåsen bars faktiskt iväg av den minsta myran! Ingen svår utflykt att få till, men så värdefull för oss.

Det var jättemysigt och vi hade också tur med utsikten, för när solen lyste upp Kolmårdssidan kunde vi till och med se delar av ”Wildfire”, den nya berg-och.dalbanan på Kolmården. Det räckte för oss.

Mor och son på träning 😄

I söndags ville grabben följa med mig till gymmet. Jag hade planerat träna en omgång frivändningar följt av front böjar/front squats. Detta för att dels vänja mig att dra upp tyngre vikter och jobba på att komma in under stången. Dels ville jag göra frontböjarna på slutet för att riktigt krama ur det sista ur benen och bygga lite extra styrka. 

Men som sagt ville grabben följa med. Jag hann/kunde inte göra allt som jag planerat. Istället fick jag något mycket mysigare och mycket, mycket bättre.

Vi var bara några få i boxen som alla tränade individuellt, så grabben behövde inte hålla sig ur vägen. Istället överraskar han mig med att säga att han vill träna ihop med mig, inte bara leka själv. Hm, hur löser man det så att båda blir nöjda?

Första steget blev att värma upp tillsammans. Jag hade nyligen fått tips om ”fiskespelet” på roddmaskinen. Varje spel pågår i 4 minuter och med hjälp av roddhastigheten ska man styra sin fisk att äta så mycket som möjligt samtidigt som man undviker att bli uppäten. 

Vi satt där bredvid varandra, tävlade mot oss själva och mot varandra. Vips hade vi kört två omgångar. Jättekul 😊! Grabben vann naturligtvis. 

Sen kom utmaning nr 2. Att klura ut hur vi skulle kunna lyfta ihop.  Hm. Enklast att börja med är ju marklyft, men hur ordnar man tillräckligt lätta vikter? Tack vare lite tidigare instagraminspo tog vi teknikvikter på 2,5 kg och en liten skiva på 1,25 kg på vardera sidan av ett kvastskaft. Det blev lagom för lilleman att börja med. Jag visade, han lyfte. Men han nöjde sig ju inte bara med marklyft. Han ville ju också lyfta upp stången till axlarna och sedan upp över huvudet på raka armar. När man inte har tekniken får man istället muskla upp vikten och det var precis vad lilleman gjorde. 7,5 kg och ett kvastskaft var lagom vad han klarade av. Men då får man också komma ihåg att det är 33 procent av hans kroppsvikt. Starkt! Hans kommentar var att ”det ser så lätt ut när du gör det mamma, men det var ju svårt”. Den kommer jag att leva länge på, gullunge.

Efter det tappade lilleman både vikterna och tålamodet lite för egna lyft. Istället ville han klättra i rep, ro lite till, göra pull ups, hänga i ringarna och gå armgång. En snäll träningskompis tog fram repet och sen hjälpte jag lilleman i hans äventyr i min vila mellan lyften. 

Det var jättekul att få möjligheten att träna i hop. En oväntad bonus som jag inte hade räknat med. Dels har han inte uttryckt ett tydligt intresse, dels är han lite väl ung för att ens klara den ”riktiga” lätta teknikstången. Men det gick ändå. Vi löste det och hade jättekul ihop. Definitivt mitt mysigaste träningspass hittills.

Det här träningspasset fick mig också att tänka på hur viktig det kan vara att föregå som gott exempel för sina barn. Att man tränar, tar hand om sig, rör på sig och har kul. Sen kunde jag inte låta bli att reflektera över våra (normbrytande?)  könsroller där på träningen.  Hur många söner får lära sig tyngdlyftning av sina mammor? Jag vet att det förekommer, men hur vanligt är det?