Min första styrkelyftstävling

Lördagen den 20 maj var jag på min första styrkelyftstävling! Något jag väntat, längtat, sett fram emot och ”fruktat” väldigt länge. 

Dagen började med invägning vid 8:30-9:00. Sen satt alla 34 lyftare och bara mosade in mat för att stå sig under dagen. Det var lite speciellt att se alla trycka i sig mat samtidigt efter invägningen, men det var bara att haka på. För jag vet att min kropp fungerar bäst med två timmar mellan mat och lyft och vår startgrupp skull börja 11:30 och jag visste ju inte hur lång tid tävlingen skulle ta. I och med att det var min första tävling hade jag inte tagit så hårt på det där med diet, utan jag hade ätit ordentligt dagen innan och till och med frukost innan invägningen. Det kändes bra att ha energi i kroppen. För det blev ett nervpåslag när man såg alla domare i sina vita skjortor. 

Vår grupp började med tävlingslyften 11:20, så strax innan 11 började vi värma upp för knäböj. Sen blev det till att stå i kö och vänta på att få göra sina lyft på podiet. Jag var jättenervös och övertänd, så jag missade domarsignalen om rack efter avslutat lyft, så jag fick första och sista knäböjen underkända på grund av det även om jag klarade vikten i sig (120kg). Alltid lär man sig nåt 🙁.

Sen följde kort paus och uppvärmning för bänk, sen kö till podiet igen. Då var jag revansch-sugen för missarna i böjen, så jag satsade på att lyckas med att upprepa veckan allra färskaste PB i bänken på 70 kg. Det gick, men det var på håret. Känslan efter att ha lyckats var obeskrivligt kul! 

Sen var det en kort paus till och sen uppvärmning till mark följt igen av köande till podiet. Nu började skallen tycka det var jobbigt att vara i lyftartagen så länge och det var ju också trångt, varmt och högljutt. Jag hade gärna åkt hem där och då, men jag ville inte vika ner mig utan ville komma igenom tävlingen. Så jag pratade strategi med en tävlingsvan tjej. Skulle jag maxa i marken eller köra på säkra kort? Vi hade ju bara 1 minut från varje slutfört lyft på podiet tills nästa vikt skulle vara anmäld till registraturen och jag började känna mig osäker på hur mycket krut det fanns kvar i tanken. Min kollega tyckte jag skulle köra säkert, för som hon sa ”det är roligare att gå härifrån med så många godkända lyft som möjligt på första tävlingen och känna att man kunde ge mer, än att bomma ut”. Hon hade så rätt! Och jag fick med mig ”lätta” 142,5 kg. 

Från första uppvärmningen till sista vändan på podiet tog det 4 timmar. Det var segt att ladda om så många gånger. Men överlag en kul upplevelse. Äntligen en tävlingsform där adrenalinpåslag inte är av ondo, utan tvärtom, är bra! 😀
Jag var så inne i min bubbla att jag såg faktiskt inte publiken. Eller att jag också hade en passare bakom ryggen i böjen, de på sidorna var jag medveten om, men han bakom. Näe, inget minne alls! Jag var skitnervös, men galet laddad. Jag hade ju tänkt att ”bara” prova, men upptäckte på vägen hem att jag satt och planerade att nästa gång ska jag…… Fick inse att jag nog vill göra om det här någon gång till, eller två😉. Men det sliter på skallen att hålla nerverna i styr en hel dag. Så jag var astrött på kvällen, men nöjd. 

Uppvärmningsytan var minimal, se första fotot, och nästan alla hade svarta Wahlanders-bälten, så det gällde verkligen att hålla ordning på sitt eget. Dessutom var jag ”tvungen” för min egen skull att blocka ut andra och kunna hantera kroppen med adrenalin på och av. Det var en så jäkla häftig känsla att kunna styra det påslaget! Och samtidigt inse att ett adrenalinpåslag faktiskt var till nytta!

Back stage visade alla respekt för varandra och det var en bra och peppa de sammanhållning. En liten nick från en klubbkamrat innan man tog klivet ut på podiet betydde jättemycket. Jag kommer att göra om det här! 😄😄

Annonser

Tävlingsfokus och öroninflammation. 

Under min tonårstid höll jag på med mycket skytte. Det var luftgevär på vinterhalvåret och mauser (200 och 300 m) på sommaren. Eftersom jag var med i hemvärnet provade jag även k-pist.  Ute på landsbygden var sammanhållningen mellan karlarna stor i älgsjaktsområdet. och någon gång ibland hängde jag med pappa till älgskyttebanan inför höstens obligatoriska uppskjutning inför älgjakten. Där älgtavlan gick sig snabbt längs en räls och jag fick använda kikarsikte, vilket var ovant för mig som tävlingsskytt. Värt att tillägga är också att den ammunitionen jag tränade och tävlade med var ofta kraftigare än den på älgskyttebanan. 

Skyttet var kul och det gick rätt bra. Men tyvärr hade jag inte självförtroendet för att det skulle kunnat bli riktigt bra. Brorsan lyckades bättre med sitt korthållsskytte och han var med i både junior SM och i juniorlandskamper. Men jag hade kul så länge jag höll på. När jag fyllde 18 var det dags att sluta eftersom höger axel blivit inflammerad av alla smällar. Inte så konstigt med tanke på att jag dels var i växten när jag sköt, dels tog många av smällarna liggande, så att axeln hela tiden tog det mesta av rekylen. Det var först de sista åren som ställningsskytte kom in i bilden. 

När min gamla ”skytteskada” kom i dagen hösten 2015, då behövde jag rehab! Först med att få upp rörligheten igen, sen (som bilden visar) att få tillbaka styrkan och stabilitet igen,  så att jag fick tillbaka en fungerande axel. På bilden försöker jag lyfta båda armarna rakt upp. Höger arm kom inte högre på grund av axeln. 

Just nu saknar jag träningen så in i norden. Först var jag på sportlov (mysigt) sen var jag hemma nästan en vecka direkt på det med förkylning och feber. Hann till jobbet en dag, sen fick jag öroninflammation och den har i skrivande stund hållit på i över en vecka. Så nu har jag varit ”hemma” i i stort sett 3 veckor på raken. Suck. Nu saknar jag faktiskt vardagen och träningen. Visserligen har kroppen tydligt signalerat att med de här infektionerna ska jag inte träna, så det har inte varit aktuellt. Men jag saknar det! Har till och med drömt om Youtube-klipp där Kazmeier förklarar sin bänkpressteknik. Abstinensen är stor 😉. 

För en vecka sedan skulle det ha varit premiär för mig på styrkelyftstävling. Jag vet inte riktigt var det här fokuset och drömmen om att tävla i styrkelyft kommer ifrån. Men det ger mig ett mål att jobba mot med min träning. Det ger mig också ett syfte med att nöta på med grundträningen i vardagen. Det ger mig också känslan av att ha ett alldeles eget mål att jobba mot, ett mål som är oberoende av jobb och andra yttre faktorer. Sen som en positiv bieffekt är det faktiskt rätt grymt att känna hur man blir starkare hela tiden. Självförtroendet får sig en skjuts framåt😊. 

För mig är inte placeringen på tävlingen det viktiga,utan det mig ett driv i träningsvardagen och jag får utmana mig själv mentalt. Att lyfta tyngre och tyngre är i sig en utmaning, men det jag tycker är allra läskigast är att stå på scen. Ställa sig själv så tydligt i centrum och låta andra se och bedöma mig. Brr!

Men det kommer fler tillfällen att tävla. Då kommer jag också vara förberedd, för nu har jag marklyftsstrumpor, tossar och SBD-knävärmare. Jag ger mig inte ännu. Ska bara bli frisk först!!! 




De kunde i alla fall gå på toa….. 

Jag har skrivit det förut, så det känns lite som en upprepning, men nu händer det mycket. I valet mellan att leva livet i nuet och hålla bloggen superduperuppdaterad väljer jag att leva livet och skriva när jag kan. Det har för mig inneburit en långhelg med en mysig scoutövernattning med sonen och ett heldagsbesök i Ullared med en god kompis. Helt vardagligt och helt underbart med andra ord. Fast det jag egentligen ville skriva om var det träningspass jag höll i förra veckan. Det tredje passet någonsin i mitt liv. Men nu är det på riktigt. 

I våras höll jag mitt första pass och det var pepprat med nybörjarmisstag, men det fick vara så. Allt behöver inte vara perfekt på första försöket. Och det är en befrielse att äntligen ha nått dit. Men jag var ju så nyfiken på hur det är att hålla pass och särskilt utan alla fjärilar i magen. Skulle det kunna vara något för mig? Nyfikenheten vann över fjärilarna och det är jag glad för. 

I tisdags (4 oktober) höll jag i mitt tredje träningspass för arbetskollegorna i huset. Det var fyra tappra själar som dök upp på passet. Det kändes lite snopet få, men desto roligare hade vi när passet väl kom igång. 

Vi värmde upp samtidigt som vi körde rörlighetsträning. Sen fick de en viktskiva per par och en beskrivning över vad passet skulle innehålla. Sen blev det åka av! 

Passet var av typen team WOD, där en vilade medan den andra jobbade. De sprang, gjorde armhävningar och sprang, sit ups och sprang, thrusters och löpning,  OH-lunges och löpning, och till sist vanliga hederliga knäböj. Med en minut till godo hann de igenom hela passbeskrivningen. Äldre som yngre gav järnet och det var så himla kul att se träningsglädjen hos dem. En vägrade ge upp när mjölksyran började komma och bjöd på ordentlig kämparglöd. En annan var rakt igenom glad och upptäckte verkligen glädjen i att ta i på träningen och se vad kroppens var kapabel till. En tredje var nära att ge upp, men gjorde det ändå inte.  

Den här gången började vanan kicka in för mig. Eftersom det var så få deltagare (och musiken strulade) blev min insats desto mer betydelsefull. Om de skulle få ut något av passet fick jag leverera desto mer i form av tekniktips  och pepp. Och som jag tjoade och skrek på dem. Jag som har (lite) svårt för att stå i centrum och tycker det känns rätt märkligt att ”härja” med mina kollegor. 

Men ju mer jag hördes, desto mer kämpade deltagarna. Det var en jättehäftig känsla/upplevelse att få vara med om. Dels att min insats betydde så mycket, men också att jag kunde lägga mina egna obehagskänslor åt sidan och fokusera på att ge dem den bästa möjliga träningsupplevelsen. Det kändes riktigt gott. 

Dagen efter fick jag mörka blickar av deltagarna på grund av all träningsvärk. Men blickarna följdes snabbt av leenden eftersom passet varit kul. De uppskattade att få köra team WOD. De uppskattade peppen, men framför allt att de hade klarat av ett riktigt mäktigt pass. De var de med rätta stolta över! 

Den som varit nära att ge upp ville jag prata lite extra med dagen efter och kolla läget med. Hur hade hen upplevt det? Totalt avskräckt för all framtid? Nädå, förutom en rejäl träningsvärk hade hen haft kul och insett att det fanns lite att jobba på vad det gällde konditionen. Det gladde mig att hen vill ge mer. 

Min reflektion blev att det här med att hålla pass, det kan vara rätt kul i alla fall. Och vad det gäller mäktig träningsvärk, så kunde de ju i alla fall gå på toa utan att hålla sig i väggarna 😉. 

 (Tack och lov 😇😌) 

Midsommarhelgen, träning och upplevelser

Att få fira midsommar i Dalarna var ett perfekt sätt att starta semestern på.

Det var länge sedan jag längtade så efter semestern. Aldrig förr har jag jobbat så hårt ända in i kaklet innan semestern och ska jag vara ärlig, så har jag gjort lite arbete även i början av semestern. Men nu är det gjort. Arbetsuppgifterna har fått ta (semester)paus, huvudet har saktat ner till långt under den normalfart jag hade under våren. Det känns otroligt skönt, om än lite ovant efter så lång tid.

Men att vara närvarande i stunden, lära känna nyfunnen släkt och bara vara är något jag behöver just nu. Samtidigt känns det konstigt att inte göra så mycket mer än att laga mat, ta hand om tvätt och däremellan träna. De senaste dagarna har gått utan att jag känner att jag gjort något och då får jag säga åt ”herr Luther” att hålla tyst. Innerst inne vet jag att några lugna dagar är precis vad jag och familjen behöver. Själv behöver jag få stressen ur kroppen och få tid till ordentlig återhämtning.

Jag och maken har tidigare dansat folkdans i flera år, men vi har av det skälet också varit helt upptagna med uppvisningar på midsommar. Men har man en folkdräkt drömmer man gärna om att få fira midsommar i Dalarna. I år skulle makens kusiner fira på sin släktgård i Dalarna, så nu blev det äntligen av!

Vi fick umgås hela helgen med ”nyfunna” släktingar och på det sättet fick vi ett jättebra tillfälle att lära känna varandra. De var roliga människor som var öppna, glada och nyfikna på livet. Me like! Att vi fick åka en mäktig traktorkortege och fira i folkdräkt gjorde inte heller ont precis 😉. 

En kettlebell hade jag också tagit med på resan, så på midsommaraftonen stod jag barfota i gräset och körde ett 20 minuters snatch-program. Kanonbra för bålen, axlarna och konversationen 😉. 

Efter att vi kommit hem från Dalarna har jag kört snatch-programmet igen och kört ett styrkepass i det gamla bykhuset. Går allt vägen är tanken att inreda huset till ett hemmagym och nu ville jag kolla att det funkade. Och det gjorde det! Bilden visar hur svettig jag blev av mitt egenkomponerade styrkepass. Klart godkänt tycker jag 😉😅. 

Men jag har även hunnit med att åka till Crossfit 011 och träna med dem. Mycket ben blev det på det passet. Först back squats och sedan en met-con bestående av tre varv på tid av 170 m suit case walk med en 24 kg kettlebell, följt av 20 goblet squats och 10 burpees. Tungt var det och det tog mig 17 minuter och 51 sekunder att bli färdig. Men jag gjorde det och i Rx! Jag är faktiskt lite stolt över mig själv.

Jag gillar verkligen sammanhållningen och den positiva stämningen bland folket i en Crossfit-box. Så hör och häpna över vad jag tänker göra härnäst. Vi har en resa planerad till Spanien tillsammans med några goda vänner. Det var jättelänge sedan jag var utomlands. Den här gången är jag inte alls ångestladdad inför att resa bort, utan jag ser bara fram emot resan. Stooooort framsteg för mig! Och jag har redan nu varit i mailkontakt med en Crossfit-box, så väl framme vet jag vart jag ska gå. Hepp! 

För två år sedan hade jag skrattat ihjäl mig alternativ fått världens ångestpåslag (mest troligt,tyvärr 😛) om någon sagt att jag skulle gå och träna på ett gym ihop med okända människor på min semester utomlands. Nu tycker jag att det ska bli så kul att få prova på att träna utomlands och få uppleva en ny Crossfit-box. Att få kämpa ihop med helt okända människor, men med samma intresse. Det ska bli askul! Jag gillar den här förändring hos mig själv. Det gör det så mycket roligare att leva!

Jag, friskvårdsinspiratör och gympaledare?

Det hela började för några veckor sedan som ett skämtsamt erbjudande om att jag skulle ta över tisdagspassen från chefen i samband med att hon slutade. Chefen är en van pass-instruktör från gym och den motor jag behövde för att komma igång och träna. Nu skulle jag, helt plötsligt, ta över hennes andel av lunchpassen på tisdagarna?!
Fortsätt läsa Jag, friskvårdsinspiratör och gympaledare?

Work shop i olympisk tyngdlyftning

Efter lördagens äventyr unnar jag och familjen oss en lugn söndag idag. Vi har bara varit iväg en kort sväng på middag hos svärmor.

På eftermiddagen hittade jag en ny favoritfilt hemma och den var precis lagom varm att krypa in inunder när sommarregnet slog mot rutan. Mmmmm 😊. Precis vad jag behövde idag. Igår däremot var det mera fart.
image

Karlarna i familjen åkte till Maskinexpo. De hade det jättekul och fick ett mysigt äventyr ihop. Jag åkte till Eskilstuna för en workshop i olympisk tyngdlyftning. Jag är glad för att jag övervann den första nervositeten och funderingarna över att åka på kursen, för hade också jättekul!

På Crossfit Fristaden ordnade Lyftare.se genom Cecilia Nilsson en genomtänkt och väldigt givande workshop.

image
Cecilia Nilsson från Lyftare.se

På 4 timmar levererade Cecilia på ett bra pedagogiskt sätt både teori och praktiska instruktioner för att lyfta bättre och säkrare.

Hon var glad, engagerad och väldigt öppen och gav verkligen allt för att vi skulle få ut så mycket som möjligt av tillfället. Det gav oss deltagare så mycket att få träffa någon som så genuint ville lära oss så mycket som det någonsin var möjligt på workshopen.

Det enda som jag tyckte var lite jobbigt var att Cecilia skulle titta när jag lyfte. Nerverna slog till lite och jag kände mig lite ”blyg”, men jag var ju där för att jag ville få hjälp och då ingår det att någon tittar på en. Så är det bara. Så det var bara att samla ihop sig och köra på och det blev ju så kanonbra.

Jag är ju en detaljnörd, så jag försökte ta in så mycket jag bara kunde. Jag kommer säkert inte att komma ihåg allt, men fötterna 5 i 1 kommer jag att minnas oavsett tidpunkt på dygnet 😉.

Vi fick lära oss lyften enligt den sovjetiska modellen. Även om vi i början nötte mycket positioner med kvastskaft hann vi ändå bli ömma och röda i händerna. Jag förstod äntligen vad begreppet ”timing” står för i tyngdlyftningsvärlden. Yes!

Sen ska jag alltid tänka på tyngdpunkten mitt i fötterna och tänka på ett stolt och starkt bröst, typ dyka upp ur vattnet som en delfin under början av lyftet. När det gäller rycket ska jag tänka att jag vill bryta av stången med händerna. Det hjälpte massor och jag känner att nu hinner jag låsa ut armarna innan stången kommer. Men nu kommer den rakt ovanifrån och inte med sidokraft. Yey på den med. Känns mycket bättre! 😊

I frivändningen var det återigen delfinen som skulle inleda lyftet. I överstöten gäller det att knycka till stången uppåt, landa med (vänster) fot framför knät. Höger ben bak, men böjt för att låta mig få höfterna under kroppen så att jag kan hålla ryggen rak. Sen ska huvudet genom den förbaskade gluggen också. Men det får jag träna vidare på 😅.

Alla gav järnet och hjälpte varandra och det spelade ingen roll om man var medlem eller inte i boxen. Alla var lika välkomna. Så himla kul och givande upplevelse. Jag är så glad för att jag vågade och kunde delta. Nu är jag riktigt taggad för att lyfta mer och tyngre.

Jag var fullt upptagen med lyften, så fler bilder har jag inte. Men det finns några på oss finns på instragram. ”Utan kakor har ingen blivit stark” 😉.

Tack Cilla för en underbar eftermiddag! Det var jättekul att få träffa dig IRL.

Foto 1, jag i ett ryck tillsammans med Andreas i en frivändning

Foto 2, Utan kakor har ingen blivit stark