Ctrl alt delete, min om-starts helg 😇 

Våren har varit hektisk på jobbet. Vi ska omorganiseras (om en vecka träder det i kraft) samtidigt som de gamla vanliga arbetsuppgifterna rullar på och nya tillkommer.

Jag har inte kunnat sova bra på flera, flera veckor, utan jag har sovit ytligt och vaknat flera gånger varje natt. Trots justeringar i mediciner och tidiga kvällar. I onsdags kände jag att det fick vara nog med alla krav och måsten.  Jag hade inte tänkt ta semester under fredagens klämdag, men kände att jag jag pallade inte mer. Jag behövde få vara ledig tillsammans med maken och sonen. Så jag bad chefen snällt om jag kunde få ledigt och det gick hur bra som helst 😊. 

Torsdagen började med cowboy-kalas hemma för grabben. Görkul, men jösses vad trötta vi var efter det. På fredagen körde vi igång lite med storstädning hemma. Sen åkte jag och tränade och fick en ”tillsägelse” om att inre skrika på gymmet medan jag lyfte tungt. Jag, som för 2,5 år sedan inte ens vågade mig in bland avdelningen för fria vikter 😂😂. Hehe, undrens tid är inte förbi. Hmm, undrar hur det gymmet kommer att ”hantera” mig under semestern när jag kommer träna där flera gånger i veckan?? 

Nåja. Vi hann med ett till födelsedagskalas på fredagskvällen och ännu mera städning på lördagen. För första gången kände jag en befrielse i att kasta gamla grejer. Nu kunde jag till och med kasta mina gamla kassettband med min blandmusik på. Skönt! 

Jag har också bestämt mig för att inte läsa färdigt bokklubbens bok ”Jag heter inte Miriam”. Boken är bra, men jag orkar inte med mera elände, dystra familjehemligheter och psykisk obalans just nu. Jag låter bli att läsa färdigt för att skona mig själv. Det är rätt beslut för mig just här, just nu. 

Under helgen har jag också satsat på att äta gott och dricka gott 😋. Lärde mig, igen, att för mycket bröd/pasta/snabba kolhydrater får min mage att flippa ur. Jag behöver mycket grönsaker och kött för att fungera som bäst. Men det bästa av allt med helgen har ändå varit alla sovmornar. Fyra på raken! 

Så idag, söndag, hände det bästa av allt. Jag vaknade helt utsövd och med refrängen från Savage gardens låt ”The animal song” i huvudet. Kan inte bli annat än glad då. Låten är för mig så himla glad och livsbejakande. Det var så himla mycket värt det att ta semesterdagen och få umgås med familjen. Nu har kroppen fått sin välbehövliga nollställning och omstart. Nu är jag bättre rustad att möta världen igen. 

Annonser

Förändring pågår 🏗️ 🛠️

Min blogg har fått vila ett tag. För jag har behövt hantera vardagen och få egen vila för att sortera tankarna och påbörja omstart. 

Det har hänt en hel del under hösten och början av vintern. Som jag skrev tidigare har CrossFit 011 stängt. Ett jättemysigt ställe som jag ofta längtat tillbaka till, men tyvärr inte haft så mycket tid för. 

Sen bytte min PT gym och jag följer med. För jag vill träna med någon som är bra för mig och min träning. Jag är så glad att han har förmågan att se vad som behövs både för kroppen och för det mentala. Senast i torsdags jobbade vi med/mot ett av mina hjärnspöken. I stunden kan det vara jobbigt rent fysiskt samtidigt som det är otäckt att stå kvar och kämpa vidare när hjärnan helst av allt vill fly undan. Så jag kämpar med mig själv, med gråten och med att bryta genom en mental barriär. Men när man kommer igenom är känslan helt obeskrivtbart härlig. Då känner jag mig stark, på riktigt!

Men i och med gymbytet har lunchträningsrutinerna luckrats upp ordentligt. Så nu lämnar jag två bekanta gym och får istället bekanta mig med 2-3 stycken nya. Det ska bli kul! Men som sagt, det rubbar mina cirklar och det tar energi innan de nya rutinerna sitter. Det som är trist är att gemenskapen mellan träningskompisarna riskerar att luckras upp och det vore hemskt tråkigt. Hoppas verkligen inte att det blir så. 

Sen har jag fått omdefiniera mina mål och mig själv. Jag kan tyngdlyftning, men jag är inte tillräckligt bra på det för att kunna tävla. Jag är mer av en dieselmotor som orkar sega upp tungt. Så styrkelyft passar mig bättre i nuläget. Att acceptera det tog också på krafterna och visst, egot fick sig en liten törn också. Men vad fasen. Utan min (tävlings) dröm hade jag aldrig fått ordning på min krånglande axel eller börjat må så här bra både i kropp och knopp. Så hur eller hur är jag en vinnare. Sen får jag ju nu lära mig att bänkpressa också 😉 .

Någonstans innerst inne känner jag en längtan efter att få prova mina lyftartalanger och se hur långt de bär. Det ger mig också ett mål som gäller mig som person och det målet är inte beroende av min yrkesidentitet. Jag gillar att träna hårt och att kunna lyfta allt tyngre, så det är en belöning i sig. Men det är något som pockar. Hur skulle det vara att delta i en tävling? Skulle jag vara lugn? Skulle jag bli supernervös? Hur kommer kroppen reagera på påfrestningen? Jag får inte veta om jag inte provar. Det är inte placeringen på en tävling jag är ute efter utan upplevelsen av att ha deltagit. Och rent krasst, jag vill inte dö nyfiken. Därför vill jag prova. Det kanske går bra, eller så går det dåligt. Men då får jag ta det därifrån och ta ut en ny riktning för mina drömmar och mål. Nu har jag tagit kontakt med en lyftarklubb fullproppad med härliga människor. På provträningen igår fick jag massor av bra tekniktips. I veckan som kommer ska jag få reda på vad som rent praktiskt krävs för att tävla. 

Just att mitt tävlingsmål är så skiljt från min yrkesidentitet tror jag har varit nyckeln till att jag klarat av hösten på jobbet hyfsat skapligt. Vi har haft dubbla chefsbyten och ligger nu i uppstart för en omorganisation. Hade jag inte haft familjen att tanka närhet hos och ett alldeles eget personligt tävlingsmål som är helt separerat från jobbet hade jag nog inte klarat av det. Nu är jag sliten av situationen, men jag kan hantera den. Det gör också att jag känner mig stark!

Det goda med det onda… 

Schweizeriet och Arbetets museum

Det är inte så att jag gillar att vara sjuk. Min arbetsmoral säger också att jag borde vara på jobbet och dra mig stå till stacken. Jag vill ju jobba. Vara lojal. Men nu är det fjärde gången jag åker på ”feber” och öm hals inom loppet av en månad. Nu känns det som att det är dags att göra halt  och istället för att streta på, faktiskt släppa (prestations)kraven och lägga fokus på att bli frisk istället. Tänka på mig själv lite. 

I mitten av förra veckan fick jag ju tillbaka infektionskänslan och ont i halsen i samband med att grabben fick sin krupp. I slutet av förra veckan gick jag till jobbet och kände mig rätt risig, men jag valde att jobba ändå, då jag hade stora deadlines att hålla både på torsdagen och fredagen. Bakslaget kom i helgen och då var det ingen tvekan om saken. Under en, i övrigt superhärlig, pokemonjakt med familjen i stan så kände jag hur febern slog till. Jag blev helt varm och genomsvettig av en lugn promenad och fick gelé-känsla i kroppen. Inget kul alls. Så nu är det baske mig dags att bli frisk på allvar! 

Motala ström, mitt i Industrilandskapet

Så i går eftermiddag var jag till vårdcentralen för att kolla så att jag inte hade någon latent bakterieinfektion. Det hade jag tack och lov inte, men läkaren bekräftade min bild. Jag har inte haft möjlighet att låta kroppen ta hand om den ursprungliga virusinfektionen från augusti ordentligt. Så när jag känt mig pigg några dagar, eller gått till jobbet fastän jag varit hängig, då har viruset som gömt sig kvar passat på att göra nästa anfall och sen har karusellen varit igång igen. 

Nu är det ju inte bara pest och pina att vara hemma. För jag har bestämt mig för att ”njuta” av läget och fokusera på att bli frisk. Något som är mysigt är att dricka en härlig kopp te med honung i medan jag läser bloggar och böcker. Efter en stund rullar jag ihop mig till en kåldolme i mitt varma och sköna täcke. När hinner man annars ”njuta” så här ohämmat av vardagliga ting? Förhoppningsvis innebär det också att jag i rask takt jobbar på att bli frisk också. Något som är min målsättning just nu. 

Utsikten mot Kungsgatan från puben Cromwell House. Vi kunde sitta ute och äta lunch i söndags, sista helgen i september. Dubbel lyx 😊

Tunga träningspass, vänskap och champagne 

Den här veckan har gått väldigt fort. För mig har den inneburit ännu flera dagar med migrän. Men också tandläkarbesök, föräldraråd och scoututflykt. Puh!  Kul, men lite mycket, men nu är det helg igen 😊. Men innan dess vill jag berätta om förra helgen. 

Den började förra fredagen med ett tungt och intensivt crossfit-inspirerat lunchpass. Precis min stil.  Men jag kände av förkylningsviruset som satt sig även i lungorna och retat igång astman. Dessutom hade jag haft ett migränanfall dagen innan. Under uppvärmningen kändes det ok, men sen under passet blev det riktigt jobbigt. Under den sista delen av passet var det svårt att få luft. Jag kände att jag hade styrkan i kroppen, men jag hade inte tillräckligt med syre i musklerna för att kunna växla ut kraften. Resultatet blev en massa hosta och en (lätt) kvävningskänsla. Inget kul alls. 

Under passet skulle vi köra allt längre och allt intensivare omgångar. På just det här passet stod jag för första gången över en omgång. Jag försökte, men lyckades inte köra vidare. Det var förhoppningsvis både första och sista gången jag stod över, för jag gillar inte att ge mig. Jag påbörjade omgången, men jag kände att om jag bara gjorde en grej till, så skulle jag börja storgråta. Så jag vilade istället. Det var inte värt energiförlusten att bryta ihop. Det var inte mitt svar på fight or flight-reaktionen som jag var ute efter. Jag ville bara komma igång och träna igen. 

Instruktören försökte peppa mig att fortsätta och när de andra tjejerna la märke till att jag inte hängde med började de också peppa. Jag blev väldigt rörd och glad för att de engagerade sig, de hade det ju också tufft på passet. Men som sagt, just där och då var det bara inte värt det att köra vidare.

Efter passet kände jag mig låg och konstig i kroppen, nästan lite illamående. Så jag satte mig på en bänk och vilade lite. Då kommer flera av tjejerna fram och pratar med mig och kollar om allt är okej. Den värmande omtanken fortsatte in i omklädningsrummet. Som ett resultat vågade jag mig in i det stora omklädningsrummet och fick chansen att prata med så många flera. Det kändes så kul att se och uppleva hur vi tjejer brydde oss om varandra och kollade läget. Den här gången behövde jag lite extra omtanke, nästa gång är det någon annan. 

När jag sen kom tillbaka till jobbet möttes jag av en kollega som sa; ”du behövde verkligen träna. Hela veckan har du sett stressad och sliten ut, men nu ser du hur glad och pigg ut som helst”. Återigen blev jag glad för omtanken, men också för bekräftelsen att träningen har så stor betydelse för mitt välmående. 

På lördagen tog jag vara på det härliga solskenet och joggade 3 varv i närmsta elljusspår. Slingan är ganska kort, men trots att den går precis i närheten av ett villasamhälle, så bjuder den ändå på en skogsupplevelse och många backar. Mina varv resulterade i 5,8 km. Det var en skön avkoppling. Ytterligare en bonus var att jag fick loss en del av slemmet i luftrören. Så efter det börjar det kännas på riktigt som att jag håller på att bli frisk. 

På söndagen tog vi det ganska lugnt, förutom på kvällen då vi åkte och firade en kompis. Så söndagskvällen och helgen avslutades med middag i goda vänners sällskap. Helt underbart och jättekul. Det blev champagne 🍾 en helt vanlig söndagskväll. Snacka om kanonhelg 😊

Teknikens under och förkylning

Dr Åmans idéträdgård, Trädgårdsföreningen

Sådär ja,  nu börjar jag vänja mig vid den nya mobilen. Puh, det är alltid en pärs att byta,  även om det gick över förväntan smidigt den här gången. Alla appar jag är van vid gick ju snabbt att få tillbaka, men lösenorden gäckade mig ett tag, men nu är jag skapligt på banan igen 🙆. 
95 procent av bloggen skriver jag via mobilen, så mobilbytet spelar roll. Mycket av min arbetstid spenderar jag framför en dator, så man skulle ju kunna tro att jag vill ha en skärm och ett riktigt tangentbord när jag skriver på bloggen. Men jag tycker det är så skönt att kunna skriva var jag vill, när jag vill och slippa vara bunden till en plats eller ett tillfälle. 

Ofta börjar jag ett inlägg genom att skriva några snabba stolpar på mobilen om något jag funderar på eller varit med om. Sen adderar jag mer substans till stolparna och ser om mina tankar bildar en röd tråd eller om funderingarna behöver delas i flera inlägg. Därför passar det mig så bra att skriva på mobilen. Jag blir inte låst och tappar heller inte bort tankar på vägen.  Det ger mig också friheten att gå och fila i min egen takt på inlägg som behöver lite extra omsorg. 

Sen är det ju så smidigt också att bara tanka upp ett mobilfoto till bloggen eller instagram. Mobilbytet gör jag till stor del för jag vill ha bättre fotomöjligheter. 

En av trädgårdsföreningens bokar

För en vecka sedan däckade jag i en förkylning och feber, så jag har av förklarliga skäl inte tränat på ett tag. Tänkte att jag skulle vara klok och känna att kroppen var pigg igen innan jag körde igång. Men jag har träningsabstinens. Inte så mycket för att jag saknar endorfinkickarna, de vet jag kommer när jag är igång igen, utan jag saknar själva rörelsemönstret. Att få utmana mig själv och en tung vikt och flytta den snabbt och kontrollerat (hrm, i de flesta fall 😉). Känna att jag klarar av uppgiften och utmaningen jag tar mig an, eller åtminstone jobbar på att komma dit.  Jag saknar helt enkelt att få jobba med en kettlebell, eller ännu hellre en skivstång. Jag tror jag orkar vänta tills i morgon, sen får det räcka. Jag behöver få lyfta nu för att ”rädda” humöret.  Idag fick det istället bli en lunchpromenad med pokemonjakt i den alltid lika vackra och mysiga Trädgårdsföreningen 😊😊. 

Musikfontänen i Trädgårdsföreningen

Sömnen och återhämtning 

Lyssnade nyligen på Styrkebyråns avsnitt om sömn. Jag vet ju hur viktig det är med träning, kost samt bra och tillräckligt lång sömn. Men att sömnen och återhämtningen har sån effekt på kroppen blev så övertydligt för mig nu under sommaren

Glädjen när man inser att 7 set om 3 reps på 85 kg i knäböj börjar bli ”för lätt” 😊 

Det var rent ut sagt en skitjobbig vår på jobbet. Hur noga jag än var med träningen och sömnen (och rätt så noga) med kosten hade jag hamnat i en platå. Stressen gick på något sätt inte ur kroppen och jag kände mig sliten för jämnan. Trött i skallen och samtidigt på högsta beredskap. Kroppen orkade heller inte leverera på träningen med någon större energi eller kraft.

Så under semestern gjorde jag ”tillfälligt slut” med jobbet. Och det var tydligen precis det jag behövde. Jag började sova bättre och så småningom vaknade jag utvilad. Energin återvände. Under sömnen laddade jag batterierna samtidigt som alla hormoner äntligen fick en chans att jobba i rätt riktning. Nu börjar jag äntligen lämna platån. Nu ser jag fram emot ny ordning på jobbet och nya personbästa i träningen. För jag tycker faktiskt är otroligt kul att lyfta tungt. Kan inte förklara det, men det ger mig så mycket. Samtidigt vill jag gärna fortsätta utvecklas mot att ta allt tyngre vikter. 
Att lyssna på Styrkebyråns avsnitt om sömn gjorde att alla de här mentala bitarna kring träningen föll på plats och jag rekommenderar verkligen att lyssna på avsnitt nr 40

Semesterminnen del 2; Crossfit i Spanien 

Ja, nu är det en lite mer än vecka sedan vi kom hem från vår superhärliga utlandssemester. Vad tiden går fort, vare sig det är med eller utan ordinarie rutiner.

Hemma går dagarna och jag riktigt njuter av den sista veckan av semestern och av de oplanerade dagarna. Jag känner ända in i märgen hur jag inte vill ha något som helst att göra med ordinarie vardagsrutiner just nu. Jag har mentalt gjort patron ur och vill inte hantera ”måsten” utan bara gå på magkänslan och på det som känns lustfyllt. Det känns riktigt bra i magen av det beslutet och nu börjar energin återvända och med den kommer nyfikenheten på att upptäcka nytt i vardagen och att utvecklas ännu mer inom tyngdlyftningen/träningen. 

Att upptäcka nytt var också en del av min målsättning med resan till Spanien. Både vad det gällde kultur, sol och bad men även träning. 

Jag vet sedan tidigare att Crossfit-människor generellt är öppna, varma och välkomnande. Baserat på dessa positiva erfarenheter och för att jag ville träna även på utlandssemestern valde jag att förlägga ett träningspass i en Crossfit-box. Det var askul!

Att få planera för, genomföra det och sedan njuta av minnena efteråt. Helt klart värt det på alla sätt och vis 😄😄

Momenten i en WOD beskrivs alltid på engelska, så det var jag ganska säker på att jag skulle kunna tyda och förstå dem. Jag var mest nervös för att de skulle ha övningar jag inte var van vid eller ha ett jobbigt utomhuspass under den stekande solen. 

Väl på plats i boxen i Fuengirola träffade jag på en svensk deltagare. En oväntad överraskning. Hjärnan fick gå på högvarv för att klara av att hantera fyra språk (svenska, spanska, danska och engelska), ny miljö och den pirriga förväntan jag kände inför passet. 

Svensken jag träffade var van att träna där och började glatt beskriva passen som tuffare än i Sverige. Hoppsan!  Ex 100 meter burpee broad jump på stranden i den bokstavligt talat stekheta sanden, eller intervaller i den branta backen upp till slottet var ganska vanligt. Ok, hrmm, skulle jag klara av det här? I det här solgasset? Var det så klokt att ge sig in på det här? Ehhh?? Nåväl, för sent att dra sig ur nu.

Strax därefter var alla på plats och jag fick dagens pass förklarat för mig. På spanska. Jag blev inte så klok på vad som skulle göras, mer än att vi skulle springa i lag hit och dit och bära på viktplattor. Vår grupp bestod av tjejer, med ett undantag, så vi skulle springa med två st 5 kilos plattor, de andra lagen skulle kämpa med två 10 kilos. Vår lagledare skulle få mer info om vart vi skulle medan vi sprang via wazz up. En app jag aldrig hört talas om innan. Tack och lov fick jag en snabbversion av passet på engelska också.  

Jag hade Noemi som lagledare. Till att börja med fick hon en kartbild och ett foto på objektet vi skulle leta efter i det inringade kartområdet. Vi skulle sedan så fort som möjligt ta oss till objektet, fota det och ta en selfie på laget. Fotona skulle sedan till instruktören, sen skulle vi springa tillbaka till boxen, utföra ”mini”-woden och därefter fick vi nya instruktioner till nästa objekt. 5 mini-wodar skulle vi klara av. Time cap existerade inte, utan vi var färdiga när allt var genomfört. Holy Moses! Jag visste inte hur långt vi skulle springa eller vad vi skulle göra. Gulp. En och annan fjäril fladdrade till i magen. Hur skulle det här gå? Och jag som inte smörjt in mig med solkräm (fast jag bränt mig lite dagen innan), bara för att jag räknade med att vara inne. Nåväl. Det var bara att köra!

Jag var ovan att springa. Och värmen tog på krafterna. Men första löpturen var inte så farligt lång och WOD 1 gick hyfsat.

Så då var det dags att springa åt ett nytt håll och hitta WOD nr 2.

Jag tog endast en 12 kilos kettlebell, för jag ville spara lite på krafterna till resten av passet. Att jag körde för lätt i WOD 2 är väl egentligen det enda jag är ”missnöjd” med, men som sagt, jag ville hushålla med krafterna. 

Sen blev det till att springa igen för att hitta WOD 3. Den här lappen var svår att hitta, men det gick. Tillbaka i boxen tog jag lite mer tid på mig, vilket fick killen i vårt lag att ta 5 box jumps åt mig för att vi som lags skulle bli klara fortare. Det var snällt. 

Till WOD 4 skulle vi inom laget tillsammans lyfta 5000 kg i marklyft, 3000 kg i knäböj och 1000 kg i axelpress. Här var enda stället där språket ställde till det lite, för det var svårt att kommunicera vikter och hur många reps vi gjort. Men det löste sig 😄. 

När vi sprungit sista sträckan skulle vi gemensamt göra 30 synkroniserade burpees som avslutning. Sen var vi färdiga. 

Det var jättekul att få delta på deras WOD. Knasigt kul faktiskt!  Nu vet jag även att jag klarar tuffa Wodar i spansk hetta också. Vi behövde  64 minuter på oss och överlag behövde lagen 61-65 minuter. Klart godkänt 😄. 

Som kronan på verket blev jag också inbjuden till att vara med på boxens grillparty på stranden senare på eftermiddagen. Det gjorde mig så otroligt glad, men tyvärr kunde jag inte delta. Men det hade varit kul och samtidigt ett bra sätt att lära känna nya människor. Men bara woden i sig var ju en utmaning. Att få träffa alla goa människor var en mycket trevlig bonus 😍. 

Som förberedelse innan passet hade jag hade löst upp två resorbtabletter i 1 liter vatten (normal dos är en tablett/1,5 dl). Det gick åt, både volymen och salterna. För jag blev inte så slutkörd som jag räknat med, visst det kändes att jag jobbat, men inte så att jag höll på att svimma av vätskebrist eller överhettning. Jag kan verkligen rekommendera att ha resorb i vattnet när man ska  köra tuffa pass i värmen.