Ctrl alt delete, min om-starts helg 😇 

Våren har varit hektisk på jobbet. Vi ska omorganiseras (om en vecka träder det i kraft) samtidigt som de gamla vanliga arbetsuppgifterna rullar på och nya tillkommer.

Jag har inte kunnat sova bra på flera, flera veckor, utan jag har sovit ytligt och vaknat flera gånger varje natt. Trots justeringar i mediciner och tidiga kvällar. I onsdags kände jag att det fick vara nog med alla krav och måsten.  Jag hade inte tänkt ta semester under fredagens klämdag, men kände att jag jag pallade inte mer. Jag behövde få vara ledig tillsammans med maken och sonen. Så jag bad chefen snällt om jag kunde få ledigt och det gick hur bra som helst 😊. 

Torsdagen började med cowboy-kalas hemma för grabben. Görkul, men jösses vad trötta vi var efter det. På fredagen körde vi igång lite med storstädning hemma. Sen åkte jag och tränade och fick en ”tillsägelse” om att inre skrika på gymmet medan jag lyfte tungt. Jag, som för 2,5 år sedan inte ens vågade mig in bland avdelningen för fria vikter 😂😂. Hehe, undrens tid är inte förbi. Hmm, undrar hur det gymmet kommer att ”hantera” mig under semestern när jag kommer träna där flera gånger i veckan?? 

Nåja. Vi hann med ett till födelsedagskalas på fredagskvällen och ännu mera städning på lördagen. För första gången kände jag en befrielse i att kasta gamla grejer. Nu kunde jag till och med kasta mina gamla kassettband med min blandmusik på. Skönt! 

Jag har också bestämt mig för att inte läsa färdigt bokklubbens bok ”Jag heter inte Miriam”. Boken är bra, men jag orkar inte med mera elände, dystra familjehemligheter och psykisk obalans just nu. Jag låter bli att läsa färdigt för att skona mig själv. Det är rätt beslut för mig just här, just nu. 

Under helgen har jag också satsat på att äta gott och dricka gott 😋. Lärde mig, igen, att för mycket bröd/pasta/snabba kolhydrater får min mage att flippa ur. Jag behöver mycket grönsaker och kött för att fungera som bäst. Men det bästa av allt med helgen har ändå varit alla sovmornar. Fyra på raken! 

Så idag, söndag, hände det bästa av allt. Jag vaknade helt utsövd och med refrängen från Savage gardens låt ”The animal song” i huvudet. Kan inte bli annat än glad då. Låten är för mig så himla glad och livsbejakande. Det var så himla mycket värt det att ta semesterdagen och få umgås med familjen. Nu har kroppen fått sin välbehövliga nollställning och omstart. Nu är jag bättre rustad att möta världen igen. 

Annonser

Förändring pågår 🏗️ 🛠️

Min blogg har fått vila ett tag. För jag har behövt hantera vardagen och få egen vila för att sortera tankarna och påbörja omstart. 

Det har hänt en hel del under hösten och början av vintern. Som jag skrev tidigare har CrossFit 011 stängt. Ett jättemysigt ställe som jag ofta längtat tillbaka till, men tyvärr inte haft så mycket tid för. 

Sen bytte min PT gym och jag följer med. För jag vill träna med någon som är bra för mig och min träning. Jag är så glad att han har förmågan att se vad som behövs både för kroppen och för det mentala. Senast i torsdags jobbade vi med/mot ett av mina hjärnspöken. I stunden kan det vara jobbigt rent fysiskt samtidigt som det är otäckt att stå kvar och kämpa vidare när hjärnan helst av allt vill fly undan. Så jag kämpar med mig själv, med gråten och med att bryta genom en mental barriär. Men när man kommer igenom är känslan helt obeskrivtbart härlig. Då känner jag mig stark, på riktigt!

Men i och med gymbytet har lunchträningsrutinerna luckrats upp ordentligt. Så nu lämnar jag två bekanta gym och får istället bekanta mig med 2-3 stycken nya. Det ska bli kul! Men som sagt, det rubbar mina cirklar och det tar energi innan de nya rutinerna sitter. Det som är trist är att gemenskapen mellan träningskompisarna riskerar att luckras upp och det vore hemskt tråkigt. Hoppas verkligen inte att det blir så. 

Sen har jag fått omdefiniera mina mål och mig själv. Jag kan tyngdlyftning, men jag är inte tillräckligt bra på det för att kunna tävla. Jag är mer av en dieselmotor som orkar sega upp tungt. Så styrkelyft passar mig bättre i nuläget. Att acceptera det tog också på krafterna och visst, egot fick sig en liten törn också. Men vad fasen. Utan min (tävlings) dröm hade jag aldrig fått ordning på min krånglande axel eller börjat må så här bra både i kropp och knopp. Så hur eller hur är jag en vinnare. Sen får jag ju nu lära mig att bänkpressa också 😉 .

Någonstans innerst inne känner jag en längtan efter att få prova mina lyftartalanger och se hur långt de bär. Det ger mig också ett mål som gäller mig som person och det målet är inte beroende av min yrkesidentitet. Jag gillar att träna hårt och att kunna lyfta allt tyngre, så det är en belöning i sig. Men det är något som pockar. Hur skulle det vara att delta i en tävling? Skulle jag vara lugn? Skulle jag bli supernervös? Hur kommer kroppen reagera på påfrestningen? Jag får inte veta om jag inte provar. Det är inte placeringen på en tävling jag är ute efter utan upplevelsen av att ha deltagit. Och rent krasst, jag vill inte dö nyfiken. Därför vill jag prova. Det kanske går bra, eller så går det dåligt. Men då får jag ta det därifrån och ta ut en ny riktning för mina drömmar och mål. Nu har jag tagit kontakt med en lyftarklubb fullproppad med härliga människor. På provträningen igår fick jag massor av bra tekniktips. I veckan som kommer ska jag få reda på vad som rent praktiskt krävs för att tävla. 

Just att mitt tävlingsmål är så skiljt från min yrkesidentitet tror jag har varit nyckeln till att jag klarat av hösten på jobbet hyfsat skapligt. Vi har haft dubbla chefsbyten och ligger nu i uppstart för en omorganisation. Hade jag inte haft familjen att tanka närhet hos och ett alldeles eget personligt tävlingsmål som är helt separerat från jobbet hade jag nog inte klarat av det. Nu är jag sliten av situationen, men jag kan hantera den. Det gör också att jag känner mig stark!

Det goda med det onda… 

Schweizeriet och Arbetets museum

Det är inte så att jag gillar att vara sjuk. Min arbetsmoral säger också att jag borde vara på jobbet och dra mig stå till stacken. Jag vill ju jobba. Vara lojal. Men nu är det fjärde gången jag åker på ”feber” och öm hals inom loppet av en månad. Nu känns det som att det är dags att göra halt  och istället för att streta på, faktiskt släppa (prestations)kraven och lägga fokus på att bli frisk istället. Tänka på mig själv lite. 

I mitten av förra veckan fick jag ju tillbaka infektionskänslan och ont i halsen i samband med att grabben fick sin krupp. I slutet av förra veckan gick jag till jobbet och kände mig rätt risig, men jag valde att jobba ändå, då jag hade stora deadlines att hålla både på torsdagen och fredagen. Bakslaget kom i helgen och då var det ingen tvekan om saken. Under en, i övrigt superhärlig, pokemonjakt med familjen i stan så kände jag hur febern slog till. Jag blev helt varm och genomsvettig av en lugn promenad och fick gelé-känsla i kroppen. Inget kul alls. Så nu är det baske mig dags att bli frisk på allvar! 

Motala ström, mitt i Industrilandskapet

Så i går eftermiddag var jag till vårdcentralen för att kolla så att jag inte hade någon latent bakterieinfektion. Det hade jag tack och lov inte, men läkaren bekräftade min bild. Jag har inte haft möjlighet att låta kroppen ta hand om den ursprungliga virusinfektionen från augusti ordentligt. Så när jag känt mig pigg några dagar, eller gått till jobbet fastän jag varit hängig, då har viruset som gömt sig kvar passat på att göra nästa anfall och sen har karusellen varit igång igen. 

Nu är det ju inte bara pest och pina att vara hemma. För jag har bestämt mig för att ”njuta” av läget och fokusera på att bli frisk. Något som är mysigt är att dricka en härlig kopp te med honung i medan jag läser bloggar och böcker. Efter en stund rullar jag ihop mig till en kåldolme i mitt varma och sköna täcke. När hinner man annars ”njuta” så här ohämmat av vardagliga ting? Förhoppningsvis innebär det också att jag i rask takt jobbar på att bli frisk också. Något som är min målsättning just nu. 

Utsikten mot Kungsgatan från puben Cromwell House. Vi kunde sitta ute och äta lunch i söndags, sista helgen i september. Dubbel lyx 😊

Parainfluensa och krupp! 

Jahapp. Då var det dags igen. Virusinfektionerna avlöser varandra tätt den här hösten. Nu är det tredje på raken. 

Det blev i alla fall en mysig och lugn kvällspromenad

I morse vaknade grabben med skällande hosta och väsande tung inandning. Kraken, han har fått virus-krupp. Igen! Nu är det visserligen länge sedan sist, men jag trodde faktiskt att kruppen hade växt bort vid det här laget. Men, men. Han har varit lite småsnorig de sista dagarna, så det var inte helt oväntat. Hoppas bara han klarar sig från febern nu. Det är alltid jobbigt när halsen svullnar igen som den gör på honom. Peppar, peppar, så verkar han ha blivit lite bättre under dagen. Hoppas det håller sig lugnt till natten också. För hans skull. Han har dessutom en rolig utflykt planerad med skolan i morgon, så jag hoppas hoppas att han känner sig piggare. Men vi får se hur han mår i morgon bitti. 
Själv känner jag mig sliten och det småsvider lite i svalget och ögonen. Jag vaknade dessutom flera gånger under natten. Så förmodligen delar vi samma virusinfektion. Suck. Inget kul. 

För min egen del är jag frustrerad för jag har äntligen kommit igång med träningen igen och sen åker jag på en till virusinfektion. Tredje på raken. Det får vara bra nu! Men jag tror stressen på jobbet gör mig mer mottaglig för virusar än vanligt. Och sen när jag inte kan träna, så blir kroppen mer sliten av stressen och sen är den onda cirkeln igång. Urk. 

Jag toklängtar efter träningen och bra träningspass igen. Saknar att köra tungt och intensivt. Någon mer som har drabbats av ihållande virusinfektioner? 

Jag gillar alla härliga höstfärger 🍁

Semesterminnen del 1; Kvällsjogg och balkongträning

För  några dagar sedan kom vi hem från Spanien. Det var första gången på tio år eller så, som jag och familjen flugit utomlands. Under de här åren har framför allt min ångest varit ivägen för större äventyr, typ flyga utomlands. Men nu känner jag mig så pass stabil att jag vågade mig på att resa 😊. Tjohoo på den!

Till saken hör också att ett par nära kompisar bjöd med oss till en lägenhet i Spanien. Ok mående i kombination med sol- och badsemester med nära vänner, det var för bra för att missas! Så vi köpte flygbiljetter i vintras och fram tills nyss har det varit en enda lång nedräkning. Men nu är till och med resan gjord. Det känns lite tomt att vara hemma igen, men resan bjöd också på så många värdefulla minnen. Eftersom några av dem är träningsrelaterade vill jag gärna skriva om dem på bloggen.

Jag passade på att träna rejält innan vi åkte, men några dagar in på resan hade träningsvärken släppt och sol och bad räckte inte längre för att hålla rastlösheten borta. Då var det dags att snöra på sig joggingskorna och ge sig ut. Under våren har jag inte kunnat springa på grund av en överansträngning i höften, men nu har det läkt så pass att lätta turer behövs för fullständig läkning. Så jag gjorde premiärturen efter skadan i vackra Fuengirola. 

Att få ta sig tiden (totalt ca 40 min) att jogga utmed strandpromenaden i kvällsvärmen i Fuengirola kändes så otroligt lyxigt. Luften var ljummen, vågorna brusade 30 meter bort och det var ljust trots att klockan slagit 9 innan jag kom ut. Jag bara njöt av tillvaron. 

När jag var tillbaka i lägenheten sa min kompis att det syntes på mig att jag behövde turen. Jag hade varit lite spänd innan, nu var jag avslappnad och hade ett brett och nöjt leende på läpparna. Tacka tusan för det 😉.  En stunds egentid, vackra omgivningar och en premiärtur på 5-6 km med en höft som höll hela vägen. Kan inte vara annat än nöjd då 😄. 

Men det visar också på hur viktigt det är för mig med tiden till träning. Dels för mental återhämtning, men även för att få ett skönt endorfinpåslag så att kroppen kommer i balans. Just där och då var en joggingtur det jag behövde. 

Det som slår mig så här i efterhand är att jag brydde mig faktiskt inte om vad andra människor tyckte om att jag joggade längs havet. Jag var fullt fokuserad på löptekniken och att ta in omgivningen. Både för att njuta, men även för att inte krocka med någon/något. Också ett stort framsteg för mig.

Två dagar senare började det krypa i kroppen igen. Så jag svängde ihop ett kroppsviktspass som gick att köra på balkongen. Jag hade 9 stationer + 1 station vila. Körde järnet i 30 sekunder med 10 sekunder för att ställa om till nästa övning. Totalt 3 varv. Med uppvärmning och lite stretch tog det ca 30 min. 

Så himla skönt att även kunna köra ett kombinationspass av styrka och kondition och det ens utan att lämna lägenheten. Mmm, endorfiner 😄😄. 

Enda nackdelen var att jag blev så svettig där i värmen att jag till slut bara halkade omkring på balkongens klinkergolv. Det adderade en extra dimension till min träning kan vi väl säga. Försök göra ”walking plank” eller liknande, när vare sig händer, knän eller fötter får fäste 😂😂. Bambi på hal is fick en helt ny innebörd. 

Under en av semesterns middagar fick grabben en meny att rita på och en av ”uppgifterna” var att rita sin favoritsuperhjälte. Gissa om jag är stolt över att han valde att rita ”Supermamma”.  Jag vet inte varifrån han fick idén, men stolt är jag! 

Midsommarhelgen, träning och upplevelser

Att få fira midsommar i Dalarna var ett perfekt sätt att starta semestern på.

Det var länge sedan jag längtade så efter semestern. Aldrig förr har jag jobbat så hårt ända in i kaklet innan semestern och ska jag vara ärlig, så har jag gjort lite arbete även i början av semestern. Men nu är det gjort. Arbetsuppgifterna har fått ta (semester)paus, huvudet har saktat ner till långt under den normalfart jag hade under våren. Det känns otroligt skönt, om än lite ovant efter så lång tid.

Men att vara närvarande i stunden, lära känna nyfunnen släkt och bara vara är något jag behöver just nu. Samtidigt känns det konstigt att inte göra så mycket mer än att laga mat, ta hand om tvätt och däremellan träna. De senaste dagarna har gått utan att jag känner att jag gjort något och då får jag säga åt ”herr Luther” att hålla tyst. Innerst inne vet jag att några lugna dagar är precis vad jag och familjen behöver. Själv behöver jag få stressen ur kroppen och få tid till ordentlig återhämtning.

Jag och maken har tidigare dansat folkdans i flera år, men vi har av det skälet också varit helt upptagna med uppvisningar på midsommar. Men har man en folkdräkt drömmer man gärna om att få fira midsommar i Dalarna. I år skulle makens kusiner fira på sin släktgård i Dalarna, så nu blev det äntligen av!

Vi fick umgås hela helgen med ”nyfunna” släktingar och på det sättet fick vi ett jättebra tillfälle att lära känna varandra. De var roliga människor som var öppna, glada och nyfikna på livet. Me like! Att vi fick åka en mäktig traktorkortege och fira i folkdräkt gjorde inte heller ont precis 😉. 

En kettlebell hade jag också tagit med på resan, så på midsommaraftonen stod jag barfota i gräset och körde ett 20 minuters snatch-program. Kanonbra för bålen, axlarna och konversationen 😉. 

Efter att vi kommit hem från Dalarna har jag kört snatch-programmet igen och kört ett styrkepass i det gamla bykhuset. Går allt vägen är tanken att inreda huset till ett hemmagym och nu ville jag kolla att det funkade. Och det gjorde det! Bilden visar hur svettig jag blev av mitt egenkomponerade styrkepass. Klart godkänt tycker jag 😉😅. 

Men jag har även hunnit med att åka till Crossfit 011 och träna med dem. Mycket ben blev det på det passet. Först back squats och sedan en met-con bestående av tre varv på tid av 170 m suit case walk med en 24 kg kettlebell, följt av 20 goblet squats och 10 burpees. Tungt var det och det tog mig 17 minuter och 51 sekunder att bli färdig. Men jag gjorde det och i Rx! Jag är faktiskt lite stolt över mig själv.

Jag gillar verkligen sammanhållningen och den positiva stämningen bland folket i en Crossfit-box. Så hör och häpna över vad jag tänker göra härnäst. Vi har en resa planerad till Spanien tillsammans med några goda vänner. Det var jättelänge sedan jag var utomlands. Den här gången är jag inte alls ångestladdad inför att resa bort, utan jag ser bara fram emot resan. Stooooort framsteg för mig! Och jag har redan nu varit i mailkontakt med en Crossfit-box, så väl framme vet jag vart jag ska gå. Hepp! 

För två år sedan hade jag skrattat ihjäl mig alternativ fått världens ångestpåslag (mest troligt,tyvärr 😛) om någon sagt att jag skulle gå och träna på ett gym ihop med okända människor på min semester utomlands. Nu tycker jag att det ska bli så kul att få prova på att träna utomlands och få uppleva en ny Crossfit-box. Att få kämpa ihop med helt okända människor, men med samma intresse. Det ska bli askul! Jag gillar den här förändring hos mig själv. Det gör det så mycket roligare att leva!