De kunde i alla fall gå på toa….. 

Jag har skrivit det förut, så det känns lite som en upprepning, men nu händer det mycket. I valet mellan att leva livet i nuet och hålla bloggen superduperuppdaterad väljer jag att leva livet och skriva när jag kan. Det har för mig inneburit en långhelg med en mysig scoutövernattning med sonen och ett heldagsbesök i Ullared med en god kompis. Helt vardagligt och helt underbart med andra ord. Fast det jag egentligen ville skriva om var det träningspass jag höll i förra veckan. Det tredje passet någonsin i mitt liv. Men nu är det på riktigt. 

I våras höll jag mitt första pass och det var pepprat med nybörjarmisstag, men det fick vara så. Allt behöver inte vara perfekt på första försöket. Och det är en befrielse att äntligen ha nått dit. Men jag var ju så nyfiken på hur det är att hålla pass och särskilt utan alla fjärilar i magen. Skulle det kunna vara något för mig? Nyfikenheten vann över fjärilarna och det är jag glad för. 

I tisdags (4 oktober) höll jag i mitt tredje träningspass för arbetskollegorna i huset. Det var fyra tappra själar som dök upp på passet. Det kändes lite snopet få, men desto roligare hade vi när passet väl kom igång. 

Vi värmde upp samtidigt som vi körde rörlighetsträning. Sen fick de en viktskiva per par och en beskrivning över vad passet skulle innehålla. Sen blev det åka av! 

Passet var av typen team WOD, där en vilade medan den andra jobbade. De sprang, gjorde armhävningar och sprang, sit ups och sprang, thrusters och löpning,  OH-lunges och löpning, och till sist vanliga hederliga knäböj. Med en minut till godo hann de igenom hela passbeskrivningen. Äldre som yngre gav järnet och det var så himla kul att se träningsglädjen hos dem. En vägrade ge upp när mjölksyran började komma och bjöd på ordentlig kämparglöd. En annan var rakt igenom glad och upptäckte verkligen glädjen i att ta i på träningen och se vad kroppens var kapabel till. En tredje var nära att ge upp, men gjorde det ändå inte.  

Den här gången började vanan kicka in för mig. Eftersom det var så få deltagare (och musiken strulade) blev min insats desto mer betydelsefull. Om de skulle få ut något av passet fick jag leverera desto mer i form av tekniktips  och pepp. Och som jag tjoade och skrek på dem. Jag som har (lite) svårt för att stå i centrum och tycker det känns rätt märkligt att ”härja” med mina kollegor. 

Men ju mer jag hördes, desto mer kämpade deltagarna. Det var en jättehäftig känsla/upplevelse att få vara med om. Dels att min insats betydde så mycket, men också att jag kunde lägga mina egna obehagskänslor åt sidan och fokusera på att ge dem den bästa möjliga träningsupplevelsen. Det kändes riktigt gott. 

Dagen efter fick jag mörka blickar av deltagarna på grund av all träningsvärk. Men blickarna följdes snabbt av leenden eftersom passet varit kul. De uppskattade att få köra team WOD. De uppskattade peppen, men framför allt att de hade klarat av ett riktigt mäktigt pass. De var de med rätta stolta över! 

Den som varit nära att ge upp ville jag prata lite extra med dagen efter och kolla läget med. Hur hade hen upplevt det? Totalt avskräckt för all framtid? Nädå, förutom en rejäl träningsvärk hade hen haft kul och insett att det fanns lite att jobba på vad det gällde konditionen. Det gladde mig att hen vill ge mer. 

Min reflektion blev att det här med att hålla pass, det kan vara rätt kul i alla fall. Och vad det gäller mäktig träningsvärk, så kunde de ju i alla fall gå på toa utan att hålla sig i väggarna 😉. 

 (Tack och lov 😇😌) 

Tunga träningspass, vänskap och champagne 

Den här veckan har gått väldigt fort. För mig har den inneburit ännu flera dagar med migrän. Men också tandläkarbesök, föräldraråd och scoututflykt. Puh!  Kul, men lite mycket, men nu är det helg igen 😊. Men innan dess vill jag berätta om förra helgen. 

Den började förra fredagen med ett tungt och intensivt crossfit-inspirerat lunchpass. Precis min stil.  Men jag kände av förkylningsviruset som satt sig även i lungorna och retat igång astman. Dessutom hade jag haft ett migränanfall dagen innan. Under uppvärmningen kändes det ok, men sen under passet blev det riktigt jobbigt. Under den sista delen av passet var det svårt att få luft. Jag kände att jag hade styrkan i kroppen, men jag hade inte tillräckligt med syre i musklerna för att kunna växla ut kraften. Resultatet blev en massa hosta och en (lätt) kvävningskänsla. Inget kul alls. 

Under passet skulle vi köra allt längre och allt intensivare omgångar. På just det här passet stod jag för första gången över en omgång. Jag försökte, men lyckades inte köra vidare. Det var förhoppningsvis både första och sista gången jag stod över, för jag gillar inte att ge mig. Jag påbörjade omgången, men jag kände att om jag bara gjorde en grej till, så skulle jag börja storgråta. Så jag vilade istället. Det var inte värt energiförlusten att bryta ihop. Det var inte mitt svar på fight or flight-reaktionen som jag var ute efter. Jag ville bara komma igång och träna igen. 

Instruktören försökte peppa mig att fortsätta och när de andra tjejerna la märke till att jag inte hängde med började de också peppa. Jag blev väldigt rörd och glad för att de engagerade sig, de hade det ju också tufft på passet. Men som sagt, just där och då var det bara inte värt det att köra vidare.

Efter passet kände jag mig låg och konstig i kroppen, nästan lite illamående. Så jag satte mig på en bänk och vilade lite. Då kommer flera av tjejerna fram och pratar med mig och kollar om allt är okej. Den värmande omtanken fortsatte in i omklädningsrummet. Som ett resultat vågade jag mig in i det stora omklädningsrummet och fick chansen att prata med så många flera. Det kändes så kul att se och uppleva hur vi tjejer brydde oss om varandra och kollade läget. Den här gången behövde jag lite extra omtanke, nästa gång är det någon annan. 

När jag sen kom tillbaka till jobbet möttes jag av en kollega som sa; ”du behövde verkligen träna. Hela veckan har du sett stressad och sliten ut, men nu ser du hur glad och pigg ut som helst”. Återigen blev jag glad för omtanken, men också för bekräftelsen att träningen har så stor betydelse för mitt välmående. 

På lördagen tog jag vara på det härliga solskenet och joggade 3 varv i närmsta elljusspår. Slingan är ganska kort, men trots att den går precis i närheten av ett villasamhälle, så bjuder den ändå på en skogsupplevelse och många backar. Mina varv resulterade i 5,8 km. Det var en skön avkoppling. Ytterligare en bonus var att jag fick loss en del av slemmet i luftrören. Så efter det börjar det kännas på riktigt som att jag håller på att bli frisk. 

På söndagen tog vi det ganska lugnt, förutom på kvällen då vi åkte och firade en kompis. Så söndagskvällen och helgen avslutades med middag i goda vänners sällskap. Helt underbart och jättekul. Det blev champagne 🍾 en helt vanlig söndagskväll. Snacka om kanonhelg 😊

Semesterminnen del 1; Kvällsjogg och balkongträning

För  några dagar sedan kom vi hem från Spanien. Det var första gången på tio år eller så, som jag och familjen flugit utomlands. Under de här åren har framför allt min ångest varit ivägen för större äventyr, typ flyga utomlands. Men nu känner jag mig så pass stabil att jag vågade mig på att resa 😊. Tjohoo på den!

Till saken hör också att ett par nära kompisar bjöd med oss till en lägenhet i Spanien. Ok mående i kombination med sol- och badsemester med nära vänner, det var för bra för att missas! Så vi köpte flygbiljetter i vintras och fram tills nyss har det varit en enda lång nedräkning. Men nu är till och med resan gjord. Det känns lite tomt att vara hemma igen, men resan bjöd också på så många värdefulla minnen. Eftersom några av dem är träningsrelaterade vill jag gärna skriva om dem på bloggen.

Jag passade på att träna rejält innan vi åkte, men några dagar in på resan hade träningsvärken släppt och sol och bad räckte inte längre för att hålla rastlösheten borta. Då var det dags att snöra på sig joggingskorna och ge sig ut. Under våren har jag inte kunnat springa på grund av en överansträngning i höften, men nu har det läkt så pass att lätta turer behövs för fullständig läkning. Så jag gjorde premiärturen efter skadan i vackra Fuengirola. 

Att få ta sig tiden (totalt ca 40 min) att jogga utmed strandpromenaden i kvällsvärmen i Fuengirola kändes så otroligt lyxigt. Luften var ljummen, vågorna brusade 30 meter bort och det var ljust trots att klockan slagit 9 innan jag kom ut. Jag bara njöt av tillvaron. 

När jag var tillbaka i lägenheten sa min kompis att det syntes på mig att jag behövde turen. Jag hade varit lite spänd innan, nu var jag avslappnad och hade ett brett och nöjt leende på läpparna. Tacka tusan för det 😉.  En stunds egentid, vackra omgivningar och en premiärtur på 5-6 km med en höft som höll hela vägen. Kan inte vara annat än nöjd då 😄. 

Men det visar också på hur viktigt det är för mig med tiden till träning. Dels för mental återhämtning, men även för att få ett skönt endorfinpåslag så att kroppen kommer i balans. Just där och då var en joggingtur det jag behövde. 

Det som slår mig så här i efterhand är att jag brydde mig faktiskt inte om vad andra människor tyckte om att jag joggade längs havet. Jag var fullt fokuserad på löptekniken och att ta in omgivningen. Både för att njuta, men även för att inte krocka med någon/något. Också ett stort framsteg för mig.

Två dagar senare började det krypa i kroppen igen. Så jag svängde ihop ett kroppsviktspass som gick att köra på balkongen. Jag hade 9 stationer + 1 station vila. Körde järnet i 30 sekunder med 10 sekunder för att ställa om till nästa övning. Totalt 3 varv. Med uppvärmning och lite stretch tog det ca 30 min. 

Så himla skönt att även kunna köra ett kombinationspass av styrka och kondition och det ens utan att lämna lägenheten. Mmm, endorfiner 😄😄. 

Enda nackdelen var att jag blev så svettig där i värmen att jag till slut bara halkade omkring på balkongens klinkergolv. Det adderade en extra dimension till min träning kan vi väl säga. Försök göra ”walking plank” eller liknande, när vare sig händer, knän eller fötter får fäste 😂😂. Bambi på hal is fick en helt ny innebörd. 

Under en av semesterns middagar fick grabben en meny att rita på och en av ”uppgifterna” var att rita sin favoritsuperhjälte. Gissa om jag är stolt över att han valde att rita ”Supermamma”.  Jag vet inte varifrån han fick idén, men stolt är jag! 

Work shop i olympisk tyngdlyftning

Efter lördagens äventyr unnar jag och familjen oss en lugn söndag idag. Vi har bara varit iväg en kort sväng på middag hos svärmor.

På eftermiddagen hittade jag en ny favoritfilt hemma och den var precis lagom varm att krypa in inunder när sommarregnet slog mot rutan. Mmmmm 😊. Precis vad jag behövde idag. Igår däremot var det mera fart.
image

Karlarna i familjen åkte till Maskinexpo. De hade det jättekul och fick ett mysigt äventyr ihop. Jag åkte till Eskilstuna för en workshop i olympisk tyngdlyftning. Jag är glad för att jag övervann den första nervositeten och funderingarna över att åka på kursen, för hade också jättekul!

På Crossfit Fristaden ordnade Lyftare.se genom Cecilia Nilsson en genomtänkt och väldigt givande workshop.

image
Cecilia Nilsson från Lyftare.se

På 4 timmar levererade Cecilia på ett bra pedagogiskt sätt både teori och praktiska instruktioner för att lyfta bättre och säkrare.

Hon var glad, engagerad och väldigt öppen och gav verkligen allt för att vi skulle få ut så mycket som möjligt av tillfället. Det gav oss deltagare så mycket att få träffa någon som så genuint ville lära oss så mycket som det någonsin var möjligt på workshopen.

Det enda som jag tyckte var lite jobbigt var att Cecilia skulle titta när jag lyfte. Nerverna slog till lite och jag kände mig lite ”blyg”, men jag var ju där för att jag ville få hjälp och då ingår det att någon tittar på en. Så är det bara. Så det var bara att samla ihop sig och köra på och det blev ju så kanonbra.

Jag är ju en detaljnörd, så jag försökte ta in så mycket jag bara kunde. Jag kommer säkert inte att komma ihåg allt, men fötterna 5 i 1 kommer jag att minnas oavsett tidpunkt på dygnet 😉.

Vi fick lära oss lyften enligt den sovjetiska modellen. Även om vi i början nötte mycket positioner med kvastskaft hann vi ändå bli ömma och röda i händerna. Jag förstod äntligen vad begreppet ”timing” står för i tyngdlyftningsvärlden. Yes!

Sen ska jag alltid tänka på tyngdpunkten mitt i fötterna och tänka på ett stolt och starkt bröst, typ dyka upp ur vattnet som en delfin under början av lyftet. När det gäller rycket ska jag tänka att jag vill bryta av stången med händerna. Det hjälpte massor och jag känner att nu hinner jag låsa ut armarna innan stången kommer. Men nu kommer den rakt ovanifrån och inte med sidokraft. Yey på den med. Känns mycket bättre! 😊

I frivändningen var det återigen delfinen som skulle inleda lyftet. I överstöten gäller det att knycka till stången uppåt, landa med (vänster) fot framför knät. Höger ben bak, men böjt för att låta mig få höfterna under kroppen så att jag kan hålla ryggen rak. Sen ska huvudet genom den förbaskade gluggen också. Men det får jag träna vidare på 😅.

Alla gav järnet och hjälpte varandra och det spelade ingen roll om man var medlem eller inte i boxen. Alla var lika välkomna. Så himla kul och givande upplevelse. Jag är så glad för att jag vågade och kunde delta. Nu är jag riktigt taggad för att lyfta mer och tyngre.

Jag var fullt upptagen med lyften, så fler bilder har jag inte. Men det finns några på oss finns på instragram. ”Utan kakor har ingen blivit stark” 😉.

Tack Cilla för en underbar eftermiddag! Det var jättekul att få träffa dig IRL.

Foto 1, jag i ett ryck tillsammans med Andreas i en frivändning

Foto 2, Utan kakor har ingen blivit stark

Söndagens PB och en oväntad pull up

image

Tack och lov för schyssta gymägare! Jag har inte varit på Crossfit 011 sedan förra sommaren, men jag var välkommen tillbaka och fick köpa deras sommarkort. 3 månader till bra pris och boxen är närmre hemmet än det vanliga gymmet som jag har vid jobbet. Det passar bra till sommaren och semestern när jag inte vill åka så långt för att träna.

Fortsätt läsa Söndagens PB och en oväntad pull up

Skogsdag med granplantering

Igår, torsdag, var jag och min bror med familjer och planterade granplantor i vår barndomsskog.

Lite märkligt var det att befinna sig i skogen som jag så väl känner sen barnsben, men samtidigt inse att den inte riktigt är sig lik. Stormarna Per och Gudrun har gjort sitt. Hygget vi planterade var en gång i tiden en del av en gammelskog av gran i mitt minne. Öppna ytor vid en mosse är nu en fin ungbjörkskog. När jag tänker efter var den stora mossen inte så stor nu när jag återvänt som vuxen. Märkligt vad tiden gör 😉.

Fortsätt läsa Skogsdag med granplantering