Tävlingsfokus och öroninflammation. 

Under min tonårstid höll jag på med mycket skytte. Det var luftgevär på vinterhalvåret och mauser (200 och 300 m) på sommaren. Eftersom jag var med i hemvärnet provade jag även k-pist.  Ute på landsbygden var sammanhållningen mellan karlarna stor i älgsjaktsområdet. och någon gång ibland hängde jag med pappa till älgskyttebanan inför höstens obligatoriska uppskjutning inför älgjakten. Där älgtavlan gick sig snabbt längs en räls och jag fick använda kikarsikte, vilket var ovant för mig som tävlingsskytt. Värt att tillägga är också att den ammunitionen jag tränade och tävlade med var ofta kraftigare än den på älgskyttebanan. 

Skyttet var kul och det gick rätt bra. Men tyvärr hade jag inte självförtroendet för att det skulle kunnat bli riktigt bra. Brorsan lyckades bättre med sitt korthållsskytte och han var med i både junior SM och i juniorlandskamper. Men jag hade kul så länge jag höll på. När jag fyllde 18 var det dags att sluta eftersom höger axel blivit inflammerad av alla smällar. Inte så konstigt med tanke på att jag dels var i växten när jag sköt, dels tog många av smällarna liggande, så att axeln hela tiden tog det mesta av rekylen. Det var först de sista åren som ställningsskytte kom in i bilden. 

När min gamla ”skytteskada” kom i dagen hösten 2015, då behövde jag rehab! Först med att få upp rörligheten igen, sen (som bilden visar) att få tillbaka styrkan och stabilitet igen,  så att jag fick tillbaka en fungerande axel. På bilden försöker jag lyfta båda armarna rakt upp. Höger arm kom inte högre på grund av axeln. 

Just nu saknar jag träningen så in i norden. Först var jag på sportlov (mysigt) sen var jag hemma nästan en vecka direkt på det med förkylning och feber. Hann till jobbet en dag, sen fick jag öroninflammation och den har i skrivande stund hållit på i över en vecka. Så nu har jag varit ”hemma” i i stort sett 3 veckor på raken. Suck. Nu saknar jag faktiskt vardagen och träningen. Visserligen har kroppen tydligt signalerat att med de här infektionerna ska jag inte träna, så det har inte varit aktuellt. Men jag saknar det! Har till och med drömt om Youtube-klipp där Kazmeier förklarar sin bänkpressteknik. Abstinensen är stor 😉. 

För en vecka sedan skulle det ha varit premiär för mig på styrkelyftstävling. Jag vet inte riktigt var det här fokuset och drömmen om att tävla i styrkelyft kommer ifrån. Men det ger mig ett mål att jobba mot med min träning. Det ger mig också ett syfte med att nöta på med grundträningen i vardagen. Det ger mig också känslan av att ha ett alldeles eget mål att jobba mot, ett mål som är oberoende av jobb och andra yttre faktorer. Sen som en positiv bieffekt är det faktiskt rätt grymt att känna hur man blir starkare hela tiden. Självförtroendet får sig en skjuts framåt😊. 

För mig är inte placeringen på tävlingen det viktiga,utan det mig ett driv i träningsvardagen och jag får utmana mig själv mentalt. Att lyfta tyngre och tyngre är i sig en utmaning, men det jag tycker är allra läskigast är att stå på scen. Ställa sig själv så tydligt i centrum och låta andra se och bedöma mig. Brr!

Men det kommer fler tillfällen att tävla. Då kommer jag också vara förberedd, för nu har jag marklyftsstrumpor, tossar och SBD-knävärmare. Jag ger mig inte ännu. Ska bara bli frisk först!!!