Förändring pågår 🏗️ 🛠️

Min blogg har fått vila ett tag. För jag har behövt hantera vardagen och få egen vila för att sortera tankarna och påbörja omstart. 

Det har hänt en hel del under hösten och början av vintern. Som jag skrev tidigare har CrossFit 011 stängt. Ett jättemysigt ställe som jag ofta längtat tillbaka till, men tyvärr inte haft så mycket tid för. 

Sen bytte min PT gym och jag följer med. För jag vill träna med någon som är bra för mig och min träning. Jag är så glad att han har förmågan att se vad som behövs både för kroppen och för det mentala. Senast i torsdags jobbade vi med/mot ett av mina hjärnspöken. I stunden kan det vara jobbigt rent fysiskt samtidigt som det är otäckt att stå kvar och kämpa vidare när hjärnan helst av allt vill fly undan. Så jag kämpar med mig själv, med gråten och med att bryta genom en mental barriär. Men när man kommer igenom är känslan helt obeskrivtbart härlig. Då känner jag mig stark, på riktigt!

Men i och med gymbytet har lunchträningsrutinerna luckrats upp ordentligt. Så nu lämnar jag två bekanta gym och får istället bekanta mig med 2-3 stycken nya. Det ska bli kul! Men som sagt, det rubbar mina cirklar och det tar energi innan de nya rutinerna sitter. Det som är trist är att gemenskapen mellan träningskompisarna riskerar att luckras upp och det vore hemskt tråkigt. Hoppas verkligen inte att det blir så. 

Sen har jag fått omdefiniera mina mål och mig själv. Jag kan tyngdlyftning, men jag är inte tillräckligt bra på det för att kunna tävla. Jag är mer av en dieselmotor som orkar sega upp tungt. Så styrkelyft passar mig bättre i nuläget. Att acceptera det tog också på krafterna och visst, egot fick sig en liten törn också. Men vad fasen. Utan min (tävlings) dröm hade jag aldrig fått ordning på min krånglande axel eller börjat må så här bra både i kropp och knopp. Så hur eller hur är jag en vinnare. Sen får jag ju nu lära mig att bänkpressa också 😉 .

Någonstans innerst inne känner jag en längtan efter att få prova mina lyftartalanger och se hur långt de bär. Det ger mig också ett mål som gäller mig som person och det målet är inte beroende av min yrkesidentitet. Jag gillar att träna hårt och att kunna lyfta allt tyngre, så det är en belöning i sig. Men det är något som pockar. Hur skulle det vara att delta i en tävling? Skulle jag vara lugn? Skulle jag bli supernervös? Hur kommer kroppen reagera på påfrestningen? Jag får inte veta om jag inte provar. Det är inte placeringen på en tävling jag är ute efter utan upplevelsen av att ha deltagit. Och rent krasst, jag vill inte dö nyfiken. Därför vill jag prova. Det kanske går bra, eller så går det dåligt. Men då får jag ta det därifrån och ta ut en ny riktning för mina drömmar och mål. Nu har jag tagit kontakt med en lyftarklubb fullproppad med härliga människor. På provträningen igår fick jag massor av bra tekniktips. I veckan som kommer ska jag få reda på vad som rent praktiskt krävs för att tävla. 

Just att mitt tävlingsmål är så skiljt från min yrkesidentitet tror jag har varit nyckeln till att jag klarat av hösten på jobbet hyfsat skapligt. Vi har haft dubbla chefsbyten och ligger nu i uppstart för en omorganisation. Hade jag inte haft familjen att tanka närhet hos och ett alldeles eget personligt tävlingsmål som är helt separerat från jobbet hade jag nog inte klarat av det. Nu är jag sliten av situationen, men jag kan hantera den. Det gör också att jag känner mig stark!

Annonser

Mycket mardrömmar just nu

Det här blir ett (lite planlöst) inlägg om hur jag mår för närvarande. 

När jag började skriva det här inlägget satt jag i väntrummet hos tandläkaren. En gammal amalgamfyllning hade spruckit, mycket på grund av att jag pressar samman käkarna väldigt hårt nattetid. Surprise, not! Jag pysslar med tandpressning om nätterna och utan bettskena skulle jag sova dåligt och vakna med huvudvärk. 

 I alla fall var det dags att fixa till tanden. Att få bedövningen insprutad långt bak i underkäken är alltid en svettig pärs för mig. Jag minns barndomens lagningar med en rysning 😖😫.  Men min nuvarande tandläkare och tandsköterska är riktiga pärlor och de gör allt vad de kan för att minimera obehag och mitt akutstress-påslag. Bara bedövningen är lagd är det inga större problem med att de fixar och borrar. Det är i alla fall skönt! Tack och lov för snälla och vänliga tandläkare! 

Nog om detta. De senaste veckorna har jag märkt av stressen mer än vanligt. Det är mycket omkring mig, allt ifrån hur vi ska lösa boendet för pappa till ny chef och en omorganisation i startgroparna på jobbet. Puh! 

Jag känner att det är mycket på jobbet, men jag känner mig inte splittrad, utan jag har fokus och levererar och det är en rätt bra stämning mellan kollegorna. Däremot märker jag det om nätterna. Sömnen är dålig, jag vaknar ofta i vargatimmarna eller så drömmer jag märkliga mardrömmar. Jag är bara så glad och så tacksam för att jag slipper den nattliga ångesten, för den var inte att leka med. 

Att då passa på nu under vintermörkret att ha lugna hemmakvällar och ”lagom” äventyr på helgerna är jätteviktigt för mig. För att tanka närhet, kärlek och för att få återhämtning. Träningen rensar skallen och ger mig ny energi. 

Jag försöker också så gott jag kan att ta hand om mig själv. Jag tänker på att gå och lägga mig i tid, även om det ibland känns överpräktigt tidigt. Men sömn är vad jag behöver i nuläget. Jag har också varit lite förutseende och bokat in ett besök hos min läkare. Det känns tryggt att veta att jag kan få hjälp om jag behöver. 

Idag passade jag på att även få lite massage. Det behövdes för att mjuka upp nacken och ryggen efter min anspänning i tandläkarstolen. Förhoppningsvis sover jag gott ikväll av det 😊.