CrossFit 011.  Over and out.

Det har varit och är fortfarande svårt att få tiden att räcka till mellan familj, jobb (6 mil bort), träning och makens skiftarbete. På kvällarna behöver jag vara hemma för att få vardagen att gå ihop. Under sommaren har jag tränat på CrossFit 011,  eftersom det har underlättat att ha ett bra gym närmare hemmet under semestern. Under hösten har jag längtat tillbaka till CrossFit 011 och jag hade gärna gått på pass under vardagskvällarna. Men som sagt har det inte fungerat rent praktiskt. 

Den tid jag haft på CrossFit 011 har i alla fall varit ovärderlig och oerhört kul. Alla i boxen har bjudit så mycket på sig själva och jag har verkligen längtat tillbaka till gemenskapen igen. Om ni klickar på länken här, så ser ni vad jag skrev om mitt första besök på CrossFit 011 sommaren 2015. Men nu är det slut med CrossFit 011. I onsdags stängde boxen. 

Hela kvällen kändes vetskapen tung. Jag åkte in till boxens sista kväll för att ta farväl. Det syntes att det var jobbigt för ägarna och jag tycker så synd om dem. De har ju kämpat med blod, svett och tårar för att få till bra träning och den goda stämning man haft och sedan går det i alla fall inte ihop sig. Usch,  vad tufft det måste vara för dem just nu.  

Ägarna har i alla fall ordnat så att medlemmarna och coacherna ska kunna följa med till ett gym som öppnar i november. Gud,  vad starkt jobbat det är av ägarna. Först förstå vartåt det är på väg och och sedan ordna med allt det praktiska som följer samtidigt som de jobbar för att alla ska få kunna fortsätta träna.  Vilken fin inställning och vilket jobb de har lagt ner. 

Jag hoppas att vi alla  kan ses någon gång framöver. Men framför allt hoppas jag att det kommer gå bra för ägarna.  De förtjänar verkligen det efter det här tuffa uppbrottet. 

Kram på er alla

Annonser

De kunde i alla fall gå på toa….. 

Jag har skrivit det förut, så det känns lite som en upprepning, men nu händer det mycket. I valet mellan att leva livet i nuet och hålla bloggen superduperuppdaterad väljer jag att leva livet och skriva när jag kan. Det har för mig inneburit en långhelg med en mysig scoutövernattning med sonen och ett heldagsbesök i Ullared med en god kompis. Helt vardagligt och helt underbart med andra ord. Fast det jag egentligen ville skriva om var det träningspass jag höll i förra veckan. Det tredje passet någonsin i mitt liv. Men nu är det på riktigt. 

I våras höll jag mitt första pass och det var pepprat med nybörjarmisstag, men det fick vara så. Allt behöver inte vara perfekt på första försöket. Och det är en befrielse att äntligen ha nått dit. Men jag var ju så nyfiken på hur det är att hålla pass och särskilt utan alla fjärilar i magen. Skulle det kunna vara något för mig? Nyfikenheten vann över fjärilarna och det är jag glad för. 

I tisdags (4 oktober) höll jag i mitt tredje träningspass för arbetskollegorna i huset. Det var fyra tappra själar som dök upp på passet. Det kändes lite snopet få, men desto roligare hade vi när passet väl kom igång. 

Vi värmde upp samtidigt som vi körde rörlighetsträning. Sen fick de en viktskiva per par och en beskrivning över vad passet skulle innehålla. Sen blev det åka av! 

Passet var av typen team WOD, där en vilade medan den andra jobbade. De sprang, gjorde armhävningar och sprang, sit ups och sprang, thrusters och löpning,  OH-lunges och löpning, och till sist vanliga hederliga knäböj. Med en minut till godo hann de igenom hela passbeskrivningen. Äldre som yngre gav järnet och det var så himla kul att se träningsglädjen hos dem. En vägrade ge upp när mjölksyran började komma och bjöd på ordentlig kämparglöd. En annan var rakt igenom glad och upptäckte verkligen glädjen i att ta i på träningen och se vad kroppens var kapabel till. En tredje var nära att ge upp, men gjorde det ändå inte.  

Den här gången började vanan kicka in för mig. Eftersom det var så få deltagare (och musiken strulade) blev min insats desto mer betydelsefull. Om de skulle få ut något av passet fick jag leverera desto mer i form av tekniktips  och pepp. Och som jag tjoade och skrek på dem. Jag som har (lite) svårt för att stå i centrum och tycker det känns rätt märkligt att ”härja” med mina kollegor. 

Men ju mer jag hördes, desto mer kämpade deltagarna. Det var en jättehäftig känsla/upplevelse att få vara med om. Dels att min insats betydde så mycket, men också att jag kunde lägga mina egna obehagskänslor åt sidan och fokusera på att ge dem den bästa möjliga träningsupplevelsen. Det kändes riktigt gott. 

Dagen efter fick jag mörka blickar av deltagarna på grund av all träningsvärk. Men blickarna följdes snabbt av leenden eftersom passet varit kul. De uppskattade att få köra team WOD. De uppskattade peppen, men framför allt att de hade klarat av ett riktigt mäktigt pass. De var de med rätta stolta över! 

Den som varit nära att ge upp ville jag prata lite extra med dagen efter och kolla läget med. Hur hade hen upplevt det? Totalt avskräckt för all framtid? Nädå, förutom en rejäl träningsvärk hade hen haft kul och insett att det fanns lite att jobba på vad det gällde konditionen. Det gladde mig att hen vill ge mer. 

Min reflektion blev att det här med att hålla pass, det kan vara rätt kul i alla fall. Och vad det gäller mäktig träningsvärk, så kunde de ju i alla fall gå på toa utan att hålla sig i väggarna 😉. 

 (Tack och lov 😇😌)