Teknikens under och förkylning

Dr Åmans idéträdgård, Trädgårdsföreningen

Sådär ja,  nu börjar jag vänja mig vid den nya mobilen. Puh, det är alltid en pärs att byta,  även om det gick över förväntan smidigt den här gången. Alla appar jag är van vid gick ju snabbt att få tillbaka, men lösenorden gäckade mig ett tag, men nu är jag skapligt på banan igen 🙆. 
95 procent av bloggen skriver jag via mobilen, så mobilbytet spelar roll. Mycket av min arbetstid spenderar jag framför en dator, så man skulle ju kunna tro att jag vill ha en skärm och ett riktigt tangentbord när jag skriver på bloggen. Men jag tycker det är så skönt att kunna skriva var jag vill, när jag vill och slippa vara bunden till en plats eller ett tillfälle. 

Ofta börjar jag ett inlägg genom att skriva några snabba stolpar på mobilen om något jag funderar på eller varit med om. Sen adderar jag mer substans till stolparna och ser om mina tankar bildar en röd tråd eller om funderingarna behöver delas i flera inlägg. Därför passar det mig så bra att skriva på mobilen. Jag blir inte låst och tappar heller inte bort tankar på vägen.  Det ger mig också friheten att gå och fila i min egen takt på inlägg som behöver lite extra omsorg. 

Sen är det ju så smidigt också att bara tanka upp ett mobilfoto till bloggen eller instagram. Mobilbytet gör jag till stor del för jag vill ha bättre fotomöjligheter. 

En av trädgårdsföreningens bokar

För en vecka sedan däckade jag i en förkylning och feber, så jag har av förklarliga skäl inte tränat på ett tag. Tänkte att jag skulle vara klok och känna att kroppen var pigg igen innan jag körde igång. Men jag har träningsabstinens. Inte så mycket för att jag saknar endorfinkickarna, de vet jag kommer när jag är igång igen, utan jag saknar själva rörelsemönstret. Att få utmana mig själv och en tung vikt och flytta den snabbt och kontrollerat (hrm, i de flesta fall 😉). Känna att jag klarar av uppgiften och utmaningen jag tar mig an, eller åtminstone jobbar på att komma dit.  Jag saknar helt enkelt att få jobba med en kettlebell, eller ännu hellre en skivstång. Jag tror jag orkar vänta tills i morgon, sen får det räcka. Jag behöver få lyfta nu för att ”rädda” humöret.  Idag fick det istället bli en lunchpromenad med pokemonjakt i den alltid lika vackra och mysiga Trädgårdsföreningen 😊😊. 

Musikfontänen i Trädgårdsföreningen
Annonser

Sömnen och återhämtning 

Lyssnade nyligen på Styrkebyråns avsnitt om sömn. Jag vet ju hur viktig det är med träning, kost samt bra och tillräckligt lång sömn. Men att sömnen och återhämtningen har sån effekt på kroppen blev så övertydligt för mig nu under sommaren

Glädjen när man inser att 7 set om 3 reps på 85 kg i knäböj börjar bli ”för lätt” 😊 

Det var rent ut sagt en skitjobbig vår på jobbet. Hur noga jag än var med träningen och sömnen (och rätt så noga) med kosten hade jag hamnat i en platå. Stressen gick på något sätt inte ur kroppen och jag kände mig sliten för jämnan. Trött i skallen och samtidigt på högsta beredskap. Kroppen orkade heller inte leverera på träningen med någon större energi eller kraft.

Så under semestern gjorde jag ”tillfälligt slut” med jobbet. Och det var tydligen precis det jag behövde. Jag började sova bättre och så småningom vaknade jag utvilad. Energin återvände. Under sömnen laddade jag batterierna samtidigt som alla hormoner äntligen fick en chans att jobba i rätt riktning. Nu börjar jag äntligen lämna platån. Nu ser jag fram emot ny ordning på jobbet och nya personbästa i träningen. För jag tycker faktiskt är otroligt kul att lyfta tungt. Kan inte förklara det, men det ger mig så mycket. Samtidigt vill jag gärna fortsätta utvecklas mot att ta allt tyngre vikter. 
Att lyssna på Styrkebyråns avsnitt om sömn gjorde att alla de här mentala bitarna kring träningen föll på plats och jag rekommenderar verkligen att lyssna på avsnitt nr 40

Semesterminnen del 3 av 3; träningsglädje och Pokemon-jakt

Nu är det ett tag sedan jag senast skrev något här på bloggen. Jag har inte glömt bort bloggen eller mina bloggkompisar.Hur skulle jag kunna det, så mycket som ni betyder för mig!  Jag har bara haft funderingar och händelser som jag, på gott och på ont, har behövt tid för att fundera på och landa i. Ibland behöver jag få fundera i lugn och ro på vad jag innerst inne vill för att kunna känna att jag landar i min egen åsikt. Men nackdelen är jag har också en tendens att ”hålla inne” med mina funderingar och kan fastna i dem, vilket kan kosta energi och tid. Just de här händelserna behövde jag få landa i, även om det tog tid. Funderingarna gällde till stor del vilka värderingar och syften jag har med mitt liv, så, ja, jag behövde få grunda mig i mig själv innan jag kunde gå vidare.

Nog om detta, det är en av förklaringarna till varför jag inte skrivit på ett tag, men nu är jag på väg ut ur bubblan. Nu vill jag berätta om vad som hänt den senaste tiden och den glädje jag har fått av att röra på mig. Efter den helt galna arbetsbelastningen under våren har styrketräningen äntligen börja lossna från platåfasen. Tjohoo på den! Stressen från jobbet hindrade kroppen från att komma vidare i styrkeutvecklingen trots bra träning, så nu känns det jätteskönt och roligt att få känna att styrkeutvecklingen tagit fart igen och det gör mig så grymt peppad på att fortsätta.

En av semesterns sista soliga dagar hann jag med att ge mig ut och springa i skogen. Det var så länge sedan på grund av skadan i vänster höft. Men nu blev det av och höften höll. Jösses vad jag jag njöt av att få tassa fram mellan träden, över blåbärsriset och upp- och nerför bergen. Mmm!

Lika kul var det dock inte att upptäcka den stora mängden vildsvinsspår. Inte för att jag brukar vara rädd för vilda djur, men här syntes tydligt att det var både vuxna djur och ungar och jag har inte det minsta lust att stöta på en sådan flock. Så jag får nog tänka om lite vad det gäller skogsturer framöver. Men som sagt, det var ändå skönt att få känna att höften höll och att jag fick min skogslängtan tillgodosedd.

 

Solig joggingtur i skogen

 

 

Vildsvinsspår i mängder

 

Grabben och jag har också spelat Pokémon Go tillsammans under sensommaren. Det har varit jättekul! Vi har haft många tokroliga promenader och pratstunder tillsammans tack vare spelet. Nu är ju inte grabben särskilt stillsam av sig i vanliga fall, så han har inte varit svårövertalad att hänga med ut på promenader och utflykter för att fånga monstren. Det har ändå varit roligt att få ta del av spelfenomenet, upptäcka offentlig konst, spela, ha kul och framför allt umgås tillsammans. Det har gett oss ett gemensamt och roligt vardagsäventyr. Så under en mina vilodagar från träningen åkte vi till Söderköping, åt riktigt god glass, jagade Pokémons, gick trapporna uppför Ramunderberget och beundrade utsikten. Lite träningsvärk i benen gjorde sig påmind i alla trapporna uppför, men det får man ta. Dagen innan hade jag ju varit på CrossFit011 och kört ett pass med mycket marklyft! Se,bilden nedan. Så det var inte så konstigt att det stundtals tog emot i trapporna. Men så var passet också görskoj!

 

Pokémonjakt i full gång

 

 

img_20160721_211423.jpg
Det superroliga marklyftspasset dagen innan utflykten till Söderköping

 

Vi har också hunnit med att göra en familjeutflykt med Spökvandring i Rådhustornet i Norrköping. Det var sådär lagom mysrysligt och trots sommarsolen lyckades arrangörerna med att få till en bra spökstämning under besöket i kombination med en bra guidning i tornet. Me like!

 

 

wp-image-132455862jpg.jpg
Norrköpings Rådhus

 

Men alla äventyr behöver inte vara stora eller särskilt svåra att få till. I söndags tog jag och grabben en ryggsäck packad med lite utflyktsmat och cyklade iväg till närmaste skog. Vi ville helt enkelt komma hemifrån en stund och väl ute i skogen fick vi värsta myrsafarit. Myror i alla storlekar och färger kom och besökte oss, så vi satt där (så länge vi vågade), tittade på dem och gav dem lite att äta. Vi blev helt fascinerade över hur stora bitar en liten myra kan bära iväg med. Den största biten av smörgåsen bars faktiskt iväg av den minsta myran! Ingen svår utflykt att få till, men så värdefull för oss.

Det var jättemysigt och vi hade också tur med utsikten, för när solen lyste upp Kolmårdssidan kunde vi till och med se delar av ”Wildfire”, den nya berg-och.dalbanan på Kolmården. Det räckte för oss.