Att vända blad

Att vända blad. Att få avslut. Att få ”closure”. Att känna sig fri från det gamla och kunna börja om på nytt. Det har jag haft förmånen att få uppleva flera gånger på kort tid nu under försommaren. Trots, eller tack vare att det är mitt i livet.

image

För några veckor sedan träffade jag en högstadiekompis. Vi pratade om livet, svårigheter med sjuka föräldrar och hur det påverkar och påverkade oss som barn. Vi pratade även om tonårstiden och vår gemensamma högstadietid. Jag tyckte att hon hörde till det ”coola” innegänget och jag till de lite udda och utanför, men det visade sig att hon tyckt den tiden var lika jobbig som jag gjorde. Sen var hon klok nog att också prata om och förmedla att hennes trassliga familjerelationer påverkade hennes högstadietid. Det var rena lyckträffen för mig och jag kände för första gången att jag fick avslut på högstadietiden. Nu har de gamla spökena slutat härja runt. Jag känner mig fri, på riktigt, äntligen. Tillsammans fick jag och högstadiekompisen en bra pratstund och vi gick båda gladare från vårt möte.

I den nuvarande vardagen känner mig rätt ”mätt” på mitt nuvarande jobb, men jag är fri att söka nytt eller stanna kvar om jag vill. Här har jag också äntligen fått frihet, men jag vet faktiskt inte vad jag vill. Vill jag vara kvar eller hitta något nytt? Jag vet faktiskt inte. Får se vad som händer. Men det måste inte hända något, jag har ro att vänta och se också. Också det är ett val. Kan vara skönt att ha ett bekant område i sitt liv också. Nog så.

Det jag med säkerhet vet är att jag inte längre beroende av en yrkeskarriär för att trivas och må bra. Självklart är familjen superviktig för mig. Men i mig själv, för mig själv, är det inte längre endast min yrkesidentitet som är mitt ”enda/sanna” jag och meningen med vardagen. Jag har via träningen hittat ett mål, en ”mening” med mitt liv utanför jobbet. Oavsett vad som händer kan jag alltid återvända till träningen. Få träffa kompisar på en gemensam nivå där titlar inte betyder något. Där alla hejar på varandra och stöttar varandra i strävan efter att bli starkare, snabbare och bättre. Vi gör det för att det är kul, för att det berikar våra liv. För att vi mår bra av det på så många sätt. För att förverkliga oss själva bara för oss själva av oss själva.

Jag har också börjat släppa taget om den trassliga relationen till mina föräldrar. Också en form av avslut och början på ett nytt kapitel. Läskigt, ovant och skönt på en och samma gång. Nu vill det till att jag fortsätter låta bli att medla i grälen mellan mina föräldrar. Jag vill inte längre fastna där eftersom det dränerar mig på så mycket energi som jag kan ha till roligare saker.

Jag har också börjat lyckas fräsa ifrån åt folk som beter sig oschysst mot mig på jobbet. Också ett nytt kapitel för mig, men som stärker mig. Jag står ju upp för den jag är och mina värderingar.

Dessutom har jag ju lyckats genomföra en nytillkommen dröm om att hålla i ett gympapass. Har därmed lyckats utrota ännu ett hjärnspöke samtidigt som jag uppfyllt en av de nyare livsdrömmarna som jag haft.

Jag har också fått en ny jobbarkompis och vi kom att om depression. Det var så otroligt befriande att hitta någon i ens närhet som gått igenom samma sak. Inte för att vi vältrar oss i misär och olycka, utan för att man kunde säga att så här och så här upplevde jag depressionen och ångesten. Att då genast få en spontan kommentarer om att -”precis så känner/kände jag med” var också väldigt befriande. Inget kul att ha gått igenom, men det är ändå en erfarenhet som definierar vem vi är idag. Utan de (jobbiga) erfarenheterna hade jag inte varit den jag är idag. Och jag vill ju egentligen inte vara någon annan än mig själv. Så himla skönt att hitta någon dom direkt förstår vad man menar!

Sen har jag via ett arbetsmöte träffat en kär gammal chef och tillika ämnesföreträdare från doktorandtiden. Det var jättetrevlig att träffas, men för första gången insåg jag för egen maskin att jag inte hade möjlighet att vara kvar i akademin efter disputationen. Visst, finansieringen spelade stor praktisk betydelse där och då som tummen på vågskålen och i efterhand har jag långa stunder känt mig bitter över att inte ”lyckats” vara kvar i den akademiska världen. Men jag vet nu att det var inte rätt väg för mig att gå. Depressionen låg redan på den tiden bakom på lur och spökade och ställde till det för mig. Jag var bara inte helt medveten om det. Att då göra post doc utomlands och sen satsa allt på att bygga upp en karriär på osäkra grunder var inte rätt väg för mig just då i mitt liv. Sett i backspegeln visste jag ju det redan, innerst inne, nu när jag förstått vad depressionen kan ställa till med. Vad som blev glasklart under arbetsmötet med min gamla chef var kravet på att fungera som lärare vägde tyngre än kapaciteten att fungera som forskare för att man skulle kunna få fortsätta inom akademin.

Jag var ingen lärartyp och kommer förmodligen inte bli det heller. Jag trivs inte med katederundervisning, även om jag kan tycka att det är kul med studenthandledning. Så nu kom jag alldeles själv underfund med att den akademiska karriären inte var något för mig. Även om just den stängda dörren har orsakat mig mycket sorg de senaste åren, så kändes det otroligt befriande att komma till den här insikten och avslutet idag. Ny vet jag var jag har varit. Jag har släppt taget om det gamla och är redo att ge mig ut på nya äventyr. Och det ser jag fram emot.

De här stora ”avsluten” får mig att känna lättare till sinnet. Jag vill vårda mina minnen från förr, för de betyder mycket för mig. Men jag kan inte leva på gamla minnen. Det är dags att gå vidare. Upptäckta nya saker, jobb och intressen.

Jag känner mig lite som en fjäril som nyss kläckts ur sin puppa. Förvandlad. Omformad. Inte helt van vid det nya. Starkare. Färggladare. Ny och spröd, men ändå stark. Redo att pröva vingarna. Se var vindarna bär. Redo att ta ut nya mål och styra mot dem.

Annonser

5 reaktioner till “Att vända blad”

  1. Vad skönt att göra avslut. Förstår precis vad du menar. Jag tror att det där med att frigöra sig från, vad det nu kan vara, är superviktigt. Precis som du säger, jobbet är inte allt precis som materiella saker, trassliga relationer osv inte är det. När man kommer fram till att det inte är det (bara) som definierar en och gör en lycklig så tror jag att man är på god väg att känna sig fri på riktigt. Lite flummigt uttryckt men jag hoppas du förstår andemeningen.

    Liked by 1 person

  2. Det är så skönt när man kommer till såna insikter, som gör att allt känns självklart och suddar ut gamla osäkerheter och frågetecken. För sådana har man ju en benägenhet att släpa med sig…

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s