Livet kom emellan

Jag har inte hunnit med bloggandet som jag velat på sista tiden. Jag har inte riktigt orkat eller haft tiden till det, trots att jag gärna vill och längtar både efter att själv få skriva och läsa andras bloggar. Men ibland händer det mycket saker på en gång och som alla kräver ens engagemang.

Senast jag skrev hade jag varit på ett lunchpass och hade funderingar kring det. Sedan dess har jag varit hos tandläkaren. Tjohoo för att isningarna och värken ”bara”var jag som pressar tänder väldigt hårt. Kändes toppenskönt att inte ha hål, men nu signalerar till och med tänderna att jag är stressad, trots att jag redan sover med bettskena. Hrmm. Det här behöver jag ta tag i.

Jag har också varit och firat chefen och hennes födelsedag. Det var jättekul och roligt att helt avkopplat få umgås ett gäng, vara träningsklädda och utomhus och ändå fira. Vi hade lagtävlingar och hoppade säck, spelade brännboll och hade dragkamp. Gillar helt klart avslappnade firanden.

image
Lördagens brännboll

 

För min egen del innebar firandet att jag ordentligt spädde på den gryende överansträngningen i vänster höftböjare. När den hindrade mig från att sprinta i brännbollen lät jag höger ben istället växla ut mycket av farten, så knät blev överansträngt. Så när jag vaknade på söndagsmorgonen hade jag exakt samma gångstil som Zeb Macahan. Japp, men så var det minsann. Såg inte ett dugg kul ut – näerå. Kände mig inte ett dugg dum för att jag skadat mig själv – johodå.
image

Med utgångsläge Zeb åkte jag med brorsan och planterade de 250 granplantor som var kvar. Han och hans sambo hade klarat av ca 900 plantor några dagar innan, amazing. Så i hällregn och med dyblöta och blytunga kläder fick jag linka omkring bäst jag kunde i skogen. Jag var inte den smidigaste versionen av mig själv kan vi väl säga. Vänster ben kunde jag inte lyfta och höger ben kunde jag inte böja. Det i kombination med ris och hygge var inte den bästa kan vi väl säga.

Nu har jag precis kommit hem från en två-dagarskurs i Borås.Kursen var bra och helt klart värt det, men det blir lite mycket att ta in och samtidigt på väldigt lång distans hjälpa pappa och kolla med hemtjänsten att han mår bra. Men det gick det med.

Ikväll är familjen på scoututflykt till Dalmyra gruva. Det känns tråkigt att jag inte kunde följa med, men jag är lite glad för att få lite ensamtid och en chans att landa hemma i lugn och ro . Så det känns ok. Kommer att njuta av att få äta ostört och dricka en rejäl balja av mitt favorit-te 😊.

 

Under vistelsen i Borås tog jag och mina jobbarkollegor en rask morgonpromenad på 45 minuter innan frukosten. Det var skönt att fylla på rörelsekontot innan dagens kursmoment tog vid och dessutom smakade hotellfrukosten så mycket godare efter en rejäl promenad.

image
Morgonvy Borås, del 1.

 

image
Morgonvy Borås, del 2

Jag hann också passa på att öva lite split jerk  på ett gym i Borås. Jag började öva den rörelsen ”på riktigt” på PT-passet i måndags. Hittills har jag trott att split jerk inte ska vara så krånglig, men det visade sig ju att jag fick inte alls pressa upp stången över huvudet med hjälp av armarna, utan jag ska knixa till med knäna för att få stången att lyfta uppåt från axlarna. Sedan ska jag snabbt som blixten ner i ett utfall och möta stången på raka armar. Helt klart mer komplicerat än vad jag först trodde. Därför var det skönt att få komma till ett gym i onsdags, få lite ensamtid mitt under kursen och hinna landa i mig själv. Jag uppskattade också möjligheten att få öva lite mer på split jerks, då jag i vanlig ordning, fick ” mental och fysisk kortslutning” av att lära mig en ny rörelse som jag gjorde i måndags.

image
Jag funderar på den lite märkliga attityden på det fräscha gymmet

 

Men att vara på ett nytt gym är alltid en upplevelse. Gymmet jag hamnade på var ett snyggt och fräscht gym med många besökare och många olika aktiviteter, så det gillar jag. Men som vanligt var jag (nästan) ensam tjej bland avdelningen för fria vikter och jag var definitivt ensam om att lyfta skivstång på det gymmet. I alla fall kändes det så.

Jag hittade en lyxig lyftarplattform från Eleiko, tyvärr överbyggd med en jättelik squat rack, men det kändes ändå vettigast att vara där. Redan när jag värmde upp axlarna med kvastskaftet kom det fram en kille och frågade om jag skulle köra där – jodå, det skulle jag. Sedan när jag började värma upp med stången kom det fram en kille till och frågade om jag skulle köra där – jodå, faktiskt! När jag skulle börja lyfta kom det en kille till och frågade om jag hade mycket kvar- ja, ett helt pass, vad trodde du? Vad är det med folk??? Eller rättare sagt killar? Eller killar i halva min ålder för den delen??????  Så jäkla ovanlig är jag inte, men ok, kanske där då. Fast samtidigt som jag blir lite trött på attityden är det samtidigt lite kul att i (dessa förbaskade) speglar kunna se att killarna och jag smygkikar lite på varandra. Då är det kul att köra övningar man har koll på. Nu skulle jag nöta in en ny rörelsebana, så egot fick stanna kvar på hotellrummet. Men efter ett tag började rörelsen att sitta och eftersom jag var ensam om att lyfta stången över huvudet så fick jag sedan vara ifred. De andra körde på sin höjd bänkpress, frontböj och marklyft. För att fira drog jag av med 3×15 burpees för flåsets skull och upptäckte att höften äntligen började kännas bättre.

Trots attityden, eller vad man nu kan kalla det, var jag nöjd med besöket på gymmet och jag somnade väldigt gott när jag kom tillbaka till hotellrummet. Underbart. Zzzz.

 

 

Annonser

7 reaktioner till “Livet kom emellan”

    1. Ungefär den känslan var det 😂😂😂. Har till och med tagit itu med nästa gäng fjärilar i magen. Jag har precis anmält mig till en workshop i olympiska lyft. Något jag velat göra länge, men inte riktigt vågat. Kände bara till slut att jag inte orkade bry mig och vara nervös längre. Nu kör vi så det ryker 😉

      Gilla

      1. Lite pirrigt är det faktiskt, men på ett bra sätt. Jag ser det mera som en present till mig själv. Vill följa hjärtat nu och se var jag hamnar, för det är lite utanför komfortzonen. Det är ungefär samma känsla som inför ett stort lopp. Man vill dit, men vet ändå inte hur det kommer att gå.
        Hoppas du har några bra veckor på gamla jobbet. Sen väntar ju nyagamla utmaningar på dig med. Krsm

        Gilla

    1. Ja, det var helt klart mysiga morgonpromenader. Vi börjar hitta nu, efter alla dessa kurser genom åren 😉.
      Ungtupparna får mig fortfarande att morra vid tanken på dem. Men samtidigt är jag lite glad för att de verkligen höll sig undan när jag lyfte. Respekt! (hoppas jag iaf 😉)

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s