Ett lunchpass och tankar efteråt.

Igår var jag på ett lunchpass, big surprise 😉.

Nävars, det var inte lunchpasset som var grejen, utan min reaktion på det. Först var jag glad och oerhört stolt för att ha genomfört det, eftersom jag trots allt blev tillsagd att svinga en 32 kilos kettlebell och klarade det riktigt bra. Hur  ofta gör man det och i såna mängder som vi gjorde på passet? (se fotot)

Men sen kom tvivlet. Var jag så bra egentligen? Kunde jag inte ha sprungit fortare på sprinten? Var jag egentligen tvungen att ta det lite lugnt där? Var det nödvändigt?

image
Lunchpasset 10 maj. Skavsår i händerna

Svaret är; både ja och nej. Ja, jag kunde ha tagit i mer och sprungit fortare i sprintdelen av passet. Nej, det gick inte att springa fortare på sprinten om jag ville ha lite kontroll på andningen och därmed ha förutsättningar att klara av de andra delarna av passet.

Jag ville ju ha ett jobbigt gruppass och rasa av mig en del stress. Det gjorde jag med råge. Men att jag skulle tvivla på min egen prestation efteråt känns faktiskt konstigt. Jag tror jag är inne i en ”nere-fas” just nu där jag ifrågasätter allt vad jag gör. Egentligen inte underligt med tanke på allt som händer runt om mig. Det är riktigt jobbigt just nu med mycket på jobbet och de sjuka gamla föräldrarna tar resten av energin.

Så ett träningspass var precis vad jag behövde. Men eftersom det var första gången jag svingade en 32 kilos kettlebell var jag tokfokuserad på tekniken. Jag hade ingen som helst lust att sabba ryggen på grund av kettlebellen. Och teknikfokuset gav utdelning. Ryggen höll och träningsvärken spred ut sig bra och jämt i överkroppen. Poäng till mig 😉.

Men att svinga en så tung kettlebell hade sitt pris. På de första 12 minuterna han jag 5 varv, på de sista 12 minuterna hann jag 6 varv. Totalt 132 svingar allt som allt. Det gav blåsor i händerna och blåsorna sprack under passet! Så på ett sätt är det ändå ett ”kvitto” på att jag gav järnet. Så jag har ju bevis på att jag kämpade, även om jag till viss del känner mig missnöjd. Men då får jag väl använda det som bränsle för att lyckas ännu bättre med nästa pass tänker jag. Eller?

Idag blev det en oplanerad vilodag för att ge händerna en chans att läka och vänster ljumske att ”ta ihop”. Det känns jättemärkligt att inte ha tränat idag, men jag tror helt enkelt jag behövde det. Så då får det vara så. Nu väntar tandborstning och kudden och i morgon är det en ny dag. Sov så gott.😴😎

Annonser

3 reaktioner till “Ett lunchpass och tankar efteråt.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s