Att byta stress och splittring till 100% mentalt fokus och äntligen få sätta en snatch!

image

I veckan fick jag göra en uttryckning på jobbet för en kollegas räkning. Hon behövde verkligen hjälp och det var roligt att hjälpa till, men mina planer grusades och naturligtvis hade vi båda varsin tight deadline. Jag blev stressad och gav järnet, men eftersom jag hade en PT-pass inbokat på kvällen så vågade jag ge järnet för träningen brukar få mig lugnare.

Men jag märkte ju hur övervarvad jag blev. Jag kände mig stirrig och det tar energi från mig. Så när en annan kollega på skämt frågade om en handskriven skämtsam lapp så blev mitt svar ”vilken jävla lapp??”. Inte för att vara otrevlig och det uppfattades inte heller så, men jag orkade inte hålla uppe ”trevlighetsfasaden” längre och jag orkade definitivt inte med att någon mer kom och bad om hjälp. Det här är både varningsflagg och klapp på axeln för den här händelsen. Varningsflagg för att jag var så stressad, klapp på axeln för att jag vågade säga ifrån (och förklarade varför jag inte orkade mer), men ytterligare en varningsflagga för att jag lite för lätt släpper mina uppgifter för att hjälpa andra.

När vi dagen efter pratade om utryckningsuppgiften så var kollegan väldigt tacksam för att få hjälp. Men hon sa också något klokt för hon sa ”Om du nu gör alla andras jobb, när ska du hinna med ditt?”. Bingo!

Tyngdlyftningen och då särskilt i kombination med PT fungerar oftast kanonbra för mig att rensa skallen med och ”endast” låta kroppen jobba. Men den här stressiga kvällen hade jag svårt för att blockera bort andra tankar och personer runt omkring mig för att kunna koncentrera mig på lyften.

Jag kom sent, på grund av jobbet. Så jag fick rusa rakt in i uppvärmingen, vilket gjorde att jag tyvärr tog med en del stirrighet in i träningen, vilket i sin tur gjorde att jag hade svårt att koncentrera mig. I det läget skulle jag börja öva snatch. Något jag sett fram emot, men som just då kändes ruskigt svårt rent koordinationsmässigt eftersom huvudet var fullt av stressen från jobbet.

Nåväl, vi satte igång och det gick sakta men säkert bättre. I början av passet sa PT-Marcus att vi får se om vi hinner komma hela vägen fram till snatch idag eller inte. Jag blir ju lite sporrad av sådana kommentarer, tänker att jag ska minsann….. 😉

Jag lyckades ställa om fokus efter ett tag och var hyggligt närvarande, men (här kommer det igen) jag var inte helt närvarande utan hela tiden lite på vakt utifall att jag skulle behöva rycka in igen. Så när det uppstod ett pyttelitet missförstånd i ett samtal bland mina träningskompisar om något videoklipp så var jag ju naturligtvis tvungen att hjälpa till och förklara läget. Mitt i ett set. Jag, koncentrerad på stången? Näh. Inte till 100 % och det måste jag vara.

PT-Marcus tillrättavisade mig direkt (han var med i matchen i alla fall) och sa att ” Nu är du inte med dem, utan med stången!”. Japp, jag skämdes. Inte inför mina kompisar, utan för att jag lät mig distraheras och var så villig att ställa upp på andra att jag var beredd på att tumma på min egen säkerhet under träningspasset. Så korkat egentligen. Fördelen var att PT-Marcus också var kanonfokuserad på mig och det jag gjorde. Det kändes skönt och fick mig att orka ladda om och ge 100% på lyften.

Axeln är fortfarande inte helt bra, även om den blivit bättre. Jag kan nu lyfta armen utan att det gör allt för ont. Men för en månad sedan kunde jag ju inte ens göra det. Personligen känns det som om rehaben är halvvägs, men jag tror inte axeln kommer att bli bra om jag inte utmanar den med (lätt) vikt över huvudet. Vardagen är ändå full av situationer då man sträcker sig efter saker över huvudet, så nu får rehaben följa verkligheten istället för tvärtom som det varit den senaste månaden.

På passet fick jag fick öva och öva. Gå från hang power snatch till squat snatch och så vidare till en full snatch.  Jag lyckades!!!  Äntligen! Jag fick upp stången från marken upp på raka armar i en rörelse! 😄

Visserligen bara 20 kg på ett hyfsat snyggt sätt, men ändå. Jag gjorde det och hade axeln med mig! Det är nu officiellt dags för mig att börja med tyngdlyftningsprogrammet 😄 💪

OH-squat på 25 kg är just nu smärtmax för min axel, så jag är på rätt sida gränsen, men ändå så att jag utmanar axeln till att bygga mera styrka.

Mellan seten och efter passet då kunde vi prata med kompisarna, så det var/är ändå trevligt med folk omkring sig. Och nyttigt att öva på att byta fokus från att hänga med gänget till att vara helt fokuserad och koncentrerad på stången.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s