Inre sorg, ilska och hopp

Spirande hopp
Spirande hopp

Under semesterveckorna har jag, när vädret tillåtit, tagit en kvällsstund på ute på trappan. Det är en form av egentid, en stund att landa i mig själv och gå igenom dagens händelser och samtidigt passa på att känna efter vad jag själv vill.

Jag har insett att jag har en hel del att bearbeta, beslut att fatta, insikter att upptäcka, så att få en stund för sig själv under sommarhimlen behöver jag.

Häromdagen bad jag ju PT-Marcus om hjälp med att massera och mjuka upp min stela axel. Nu visade det ju sig att det var inte axeln som krånglade utan en massa muskelknutor i skuldran. Knutorna skulle enligt honom beror lika mycket på ny och ökad träning som att jag är nervös och på helspänn. Jag vet inte hur man kan märka skillnad, men jag kan konstatera att PT-Marcus har rätt, igen. Mitt på dagen hade mamma ringt och berättat om en elak kommentar pappa hade sagt om mig. På ett känslomässigt plan blev jag ledsen av kommentaren, men rent logiskt kan jag se att han sa det han gjorde på grund av sjukdom. Det som stör mig mera är att mamma ringde mig för att hon skulle få tröst eftersom hon hade fått tagit emot kommentaren. Jag blev ju själv sårad av vad pappa sa och sedan ska jag trösta henne, när det var mig saken gällde ?!

Jag blev faktiskt irriterad och arg på mamma där, för det är inte schysst att berätta vidare sådana kommentarer men jag blir faktiskt mest sårad av att hon inte sätter gränser. Att hon inte säger ifrån, blir arg för min skull och säger att nu får det vara bra och sedan sållar i vad hon berättar för mig. Precis innan jag fick min skuldra blev ompysslad hade jag också besökt Frideborg, Norrköpings kommuns stödverksamhet för de som är/varit utsatta för olika typer av våld. Det kändes nervöst och konstigt att gå in på det kontoret, men väldigt välbehövligt. Jag och handläggaren pratade en hel del om vad jag varit med om. Eller rättare sagt, han informerade kort om vad Frideborg är för typ av verksamhet och sedan pratade, pratade och pratade jag om hur trassligt det varit/är i min familj. När jag slutligen hämtade andan konstaterade han lugnt att jodå, jag hörde visst hemma i deras verksamhet. Jag hade ju undrat det några gånger under samtalet. Men på ett sätt var jag lite ovanlig eftersom jag inte bodde ihop med ”skadegöraren”. Men situationen har påverkat mig som barn och fortsätter att påverka mig som vuxen, mer eller mindre hela tiden, så något behöver göras och jag kommer inom kort att få stöd av dem. Det vi också kom fram till var också att bloggen och träningen är väldigt viktiga komponenter för att jag ska kunna må bra. Han är ju inte den förste som säger det, men det är så otroligt skönt att höra att man är på rätt väg. Sen märker jag ju själv att jag behöver bloggen och träningen. Och när jag ändå är inne på det spåret vill jag säga att jag vill göra något rejält av träningen, helt för min egen skull. Så vill ha som mål att kunna delta i CrossFit Open 2016. Sådär, nu var det sagt. Himlen rämnade inte och solen skiner fortfarande, så då var det väl okej som mål då ? 😉

Jag vet inte hur det kommer att gå på tävlingen, men det känns inte som att placeringen är det viktiga utan att delta. Att jag får träna med ett tydligt mål, ha något att fokusera på och som utmanar mig både fysiskt och mentalt. Jag vill det här, men kan inte lova att jag kan leverera en bra placering. Men som sagt, det är inte det viktiga. Jag vill bara ha chansen att få kämpa för min sak.

Regnigt, men solen finns bakom kröken
Regnigt, men solen finns bakom kröken

Jag är glad för det jag fått av livet, men ledsen och besviken för att att andra närstående personers mående haft så stor, negativ, påverkan på mitt liv. Ibland känns det som om jag blivit bestulen på mina ungdomsår. De åren som ska vara de mest sorglösa och fulla av tillförsikt för framtiden, de åren och de chanserna fick inte jag. Jag hade fullt upp med att överleva, att lära mig hur den ”riktiga” världen fungerade och att ta hand om andra, främst mina föräldrar.

PT-Marcus märkte ju som sagt att jag bar på en del inre spänningar när han tog sin an skuldran och ville få mig att prata om vad som hänt under dagen. Det blev jättetydligt för mig att jag hellre tar smärtan i musklerna än att prata om den mentala smärtan jag bär på.

Något som slår mig i skrivande stund är att jag är uppfostrad till att inte visa smärta utåt. Det var fruktansvärt fult att visa svaghet och väldigt, väldigt skamligt. Varför vet jag inte, det bara var så och som barn accepterade jag det. Jag vet också att farmor tyckte det var löjligt när rollfigurer i tv-serien skrek av smärta när de födde barn, ”bära sig åt på det där viset och åbäka sig, vad skulle det vara bra för?”. Jag inser just nu att den kommentaren har en koppling till att jag inte gärna skriker på gymmet när jag lyfter tungt (även om det inte är enda orsaken). Vad ska jag ha kvar den spärren för? Det är nog dags att städa bort den.

Nystukad fot, men inte stukad kämparglöd
Nystukad fot, men inte stukad kämparglöd

Jag kan inte fortsätta vända ilskan och sorgen inåt. Det måste få komma ut. Men det är ett så stort upparbetat lager att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Det känns som en övermäktigt uppgift och jag är rädd för att släppa fram det

Jag är rädd att jag inte kommer vara densamma efteråt. Samtidigt kan jag ju inte fortsätta som jag gör, det måste få ett slut och mitt liv måste få vara mitt och ingen annans idéer eller vad jag tror andra tycker att jag ska göra.

Som sagt, där jag är just nu har jag en krånglig relation med mina föräldrar och jag kommer att behöva hjälp för att klara av att både hjälpa mig själv samtidigt som jag ska hantera mina föräldrar. Därför är jag nu glad för att jag vågade ta steget och kontakta Frideborg. Jag har dessutom idag ringt flera släktingar för att be dem om hjälp. Nu är jag inte längre ensam.

För ibland känner jag mig så förbannat ensam.

Jag behöver en eller flera nära förtrogna. En bundsförvant som finns där och stöttar mig i ordning och handling. En axel att luta sig mot när det är kämpigt. En mjuk hand mot kinden när jag ler, en kram för att fira mål och delmål oavsett kaliber. Någon som lyssnar och ser mig som en vuxen människa. Någon som för in skratt och busiga upptåg i vardagen. Någon som står bredvid mig i mina strider. Någon som jag kan skapa och genomföra drömmar tillsammans med. En hand på korsryggen som markering att ”jag finns här, du kan lita på mig”. Någon som vill ha mitt sällskap.

Mitt i all sorg och dysterhet känner jag ändå en förhoppning om förändring till det bättre. Nu vet jag ju var jag står, jag har tagit mina första steg på en stor och okänd resa. Var och hur jag kommer landa är det ingen som vet. Men det är min resa, jag är den som ska bestämma riktning och takt. Jag har börjat inse att jag har mycket obearbetad sorg och ilska att hantera och släppa ut. Här kommer träningen och framför allt tyngdlyftningen in som mina främsta hjälpmedel. Satsningen på Open kommer också att ge mig ett konkret mål att jobba mot och fokusera på. Bloggen hjälper mig också att formulera mina tankar, att sluta skämmas för den jag är och vad jag varit med om, att utvecklas som människa, att våga visa vem jag är och stå för det. Jag är så otroligt glad för att ni läser bloggen och lämnar peppande kommentarer. Ni anar inte hur mycket jag uppskattar ert stöd. Det betyder jättemycket för mig. Tack!

Annonser

4 reaktioner till “Inre sorg, ilska och hopp”

  1. Hög igenkänningsfaktor! Det är en ganska jobbig process att bryta sig loss från mönster och beteenden som man fostrats in i, det kräver mycket självmedvetenhet och en stor skopa tålamod. Jag har också haft väldigt svårt för att visa mig sårbar och svag men det fina med att våga öppna upp är att andra plötsligt också gör det och då inser man att man kanske inte är så ensam som man först trodde. Fortsätt kämpa med både dina inre och yttre mål, det känns som att du är på helt rätt väg!!!

    Gilla

  2. Jag tror du kommer få en jäkla massa kraft om du hittar ett sätt att kanalisera det du skriver om och tjongar in det i träningen.

    Gilla

    1. Mmm. Det tror jag också. Just nu är jag grymt sugen på ett tungt marklyftspass. Men med en stukad fot får jag tänka om. Så fort det slutar regna ska jag linka jag ut i trädgården och till äppelträdet. Pull-ups funkar ju att träna ändå 😉

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s