Urladdning!

Idag varnade man för åska och oväder i väderleksrapporten. Det blev inte så mycket av det, däremot hade jag en egen urladdning i den större kalibern.

Så här efteråt känns det riktigt skönt. Det var hög tid att få ur sig all den här gamla skiten. Jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden, men jag börjar känna mig mentalt vårstädad och redo att möta livet på nytt.

Så nu sitter jag här, trött och sliten, men fast besluten att ta mig vidare, även om jag är ledsen över känslan av att så många år ”gått förlorade” för hela familjens skull. Det jag vill mest av allt just nu är att få ett extra tufft PT-pass där jag riktigt får vråla ur mig den sista (?) ilskan.

Urladdningen idag hade nog inte blivit av och definitivt inte blivit så bra om jag inte hade haft det stöd jag fått genom min PT. Idag ägde jag mitt liv, min situation, min vilja och kunde äntligen göra bokslut med det förflutna. Bootcampen har också hjälpt till genom att visa mig att jag är fysiskt stark och svårslagen. Jag visste också hur mycket styrka jag skulle använda utan att gå till överdrift, dvs jag hade hittat en balans mellan styrkan jag har och styrkan jag behöver använda. Den balansen är jag väldigt glad att jag lyckades hitta, för jag trodde inte det gick att få balans, så den upptäckten är jättevärdefull för mig. De fysiska par-kamperna vi hade på bootcampen lyckades också på något sätt locka fram den ilska som behövde komma ut och som jag nästan glömt att jag gick omkring och bar på. Kampmomenten vande mig också vid att släppa ut ilskan kontrollerat. Det behövdes verkligen idag.

Min relation med pappa är ganska trasslig och trasig sedan länge och det beror tyvärr till stora delar på grund av hans obehandlade livslånga sjukdom. Jag tycker det är synd att han kunnat gå genom livet och lida så och inte fått den hjälp han behövt, men vi andra ska inte behöva bli lidande för det. Så idag hände något alldeles extra. För första gången sa jag ifrån mot pappa samtidigt som jag lyckades hålla distansen. Jag ägde situationen samtidigt som jag kämpade för att få ge honom hjälp. För det tog ju inte lång stund innan vi drabbade samman. Jag tror vi båda var spända inför att träffas, för det brukar lätt bli någon form av gräl när vi ses. Tyvärr har pappa inte insett sitt ansvar och sin del i grälen och han kommer aldrig att göra det heller. Men jag har fått min chans att säga vad jag tycker och i slutändan hoppas jag att det blir bra, eftersom det nu känns som ett avstamp för hela familjen mot bättre mående och det är mycket värt.

Just det ja, klimatanläggningen i bilen pajade idag också. Men det känns som en ganska futtig sak i sammanhanget. Förhoppningsvis är det bara en säkring, annars är det bara att gilla läget och betala reparationen 😦

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s