Gymrekord i shuttlerun med mentala knutar

Idag slog jag faktiskt gymrekord i att sprinta upp och nerför trappan i 5 varv. Jag kom in på tiden 46 sekunder och det var direkt efter att jag försökt ta rekordet på plan mark i 3 försök. Jag lyckades alltså slå befintligt rekord i trappan med 1 sekund! Det är ett lite märkligt rekord att ha, dvs att vara snabb 5 varv i en trappa och att jag lyckades på tredje och sista försöket , men det ska tydligen vara bevis på explosiv styrka och jag känner mig faktiskt stolt. Även om jag samtidigt kan tycka att det låter lite märkligt, faktiskt 😉

På plan mark sprang jag som snabbast på 37 sekunder igen, men rekordet blev nyligen putsat till 35 sekunder, så nu är jag 2 sekunder efter. Men jag tycker ändå att det är rätt bra jobbat av mig eftersom jag har en ömmande sträckning på framsidan av vänster lår. Sträckningen känns inte så mycket till vardags, men när man går upp på tå för att accelerera så skär det rejält i låret. Så lite synd om sig själv kan väl vara ok att känna här, eller 😉

Under sprinten, framför allt på plan mark, blev det tydligt att motivationen inte var riktigt där. Det var mest bara jobbigt och en omgång smärta som jag skulle ta mig igenom för att PT’n sa så. Jag litar på honom, för han har bra kunskap och bra insikt, så det var inget konstigt att göra som han sa. Men min egen motivation saknades. Det fångade han naturligtvis upp och gav feedback på. Och han hade ju rätt i det han sa, jag var inte taggad, inte sugen på att tävla, bara att göra klart och då blir det ju inga rekord om inte gnistan och (tävlings)lusten finns där. På något sätt lyckades jag ändå att tända till inför dagens två sista sprintar och springa snabbt, därav rekordet i trappan . Feedbacken blev direkt ”det ser du vad mycket enklare det går när du väl bestämmer dig”. På ett sätt är det skönt att han känner mig så väl, på ett sätt lite läskigt att någon ”utomstående” kommit mig så nära. Men jag är klart imponerad och väldigt tacksam för att han orkar fortsätta peppa mig. Jag behöver att någon uppriktigt och ärligt tror på mig just nu, för det känns som om jag hamnat i en svacka. Tydligen är det ganska vanligt att det kommer ett bakslag någon gång under resan, så helt oförberedd är jag inte. Jag vill också kunna peppa mig själv i framtiden, men just nu behöver jag hjälp. Just nu får det vara good enough att fokusera på att klara uppgiften och växa med den. Det andra får komma senare, fast gärna snart 😉

Under hela dagen idag kände jag mig nere och ledsen om vartannat. Jag förstod inte riktigt varför, men det var i vägen både på träningen och på jobbet. Efter träningspassen pratade jag med en kompis på jobbet. Hon tyckte det var konstigt att jag inte var glad för rekordet. Jag brukar nämligen vara riktigt glad och pigg när jag kommer tillbaka från träningen, men nu såg det mera ut som om jag hade något riktigt tungt att släpa runt på. Jag kände själv att något inte stämde, jag ville ju egentligen vara glad för rekordet, men kunde inte. Jag var mest missnöjd med att jag inte lyckats fokusera och prestera. Jag kände mig också lite nedstämd av att PT’n hade i huvudsak rätt. Tävling blir lätt ett krav och en prestation i mitt huvud, inte en rolig utmaning. Därifrån blir det lätt att dra en parallell till att jag inte riktigt vågar leva livet. Det var tungt att ta in.

Men jobbarkompisen lyckades få mig att berätta mer om min nedstämdhet och hon hörde direkt att det egentligen berodde på en riktigt dum och nedsättande kommentar som jag fått av pappa. Pappa har aldrig gillat mitt val av pojkvän/make. Visserligen är pappa sjuk, bland annat i demens och han har nästan alltid bara uttryckt sitt missnöje angående mitt val av make, så jag är ganska van, tyvärr. Men den här gången gick det ordentligt över styr och min egen pappa uttrycket sig i ordentligt elaka ordalag om både min make och mitt barn, vilket fick mig under isen trots att jag gjorde vad jag kunde för att inte låta mig påverkas. Men jag känner att det går en tydlig gräns vid mitt eget barn, jag accepterar inte att min egen pappa pratar illa om mitt barn, hans barnbarn, oavsett sjukdom! Jag saknade också att min mamma inte tog mig och min familj i försvar. Som vuxen kan jag på ett plan förstå jag henne, för hon har inget manöverutrymme gentemot min pappa, men som dotter känner jag mig sviken. Jag hade velat att hon stod upp för mig, någon gång. När jag hade berättat det här för jobbarkompisen kändes det lättare och jag kunde börja glädjas åt rekordet på riktigt. Inte bara se det som en prestation i raden, utan något att vara glad och stolt för. Jag är tacksam för att ha så kloka och stöttande jobbarkompisar 🌹

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s