Valborg, nu och då

Jag sitter hemma och tar det lugnt en stund innan vi ska åka till valborgsmässofirandet. Vädret är inte det bästa, med andra ord ett normalt sista april-väder. Det är bara att gilla läget och klä sig varmt.

I morgon förmiddag ska jag prova på ett crossfit-pass på World Class. Det ska bli spännande att se förvandlingen som skett med Friskis gamla lokaler, för att inte tala om hur spännande det ska bli att prova crossfit där! Det ska bli kul att få träffa nya människor med liknande intresse. Jag är också nyfiken på stämningen på passet och vad vi kommer att få göra.

Mina förväntningar under valborgsmässoaftons kväll inför ett kul crossfit-pass den 1 maj står faktiskt i skarp kontrast till läget för ett år sedan. Jag kommer ihåg att jag då hade problem med lättare ångest och oroskänslor vilket hindrade mig att njuta av firandet. I kväll är jag normalt trött av arbetsveckan och av träningen, men jag har inga problem med att åka till firandet. För ett år sedan var jag rätt slutkörd på kvällen och jag fick verkligen tömma de sista energireserverna för att orka med firandet, elden, ljuden och alla barn och vuxna på kvällen. Kort sagt, en rätt normal situation fick mig överstressad av intryck och tankar. Firandet var inget jag vare sig valde eller ville bli stressad av, det var bara så min hjärna fungerade då.

Det känns riktigt skönt att ha kommit så här långt i rätt riktning under det här året som gått. Att jag faktiskt nu kan njuta av livet som pågår och det som händer runt omkring mig är otroligt värdefullt för mig. Nu vet jag ju dessutom när det är läge att tacka nej till aktiviteter för att ladda batterierna. För ett år sedan gick jag mer eller mindre runt konstant på reservkraft, trots att gjorde vad jag kunde för att må bra och tillfriskna.

Jag kan faktiskt inte med ord beskriva den lättnad jag nu känner över den här förändringen. Jag kom en bra bit på väg för egen maskin och med hjälp avnära och kära samt vården. Men det var först när jag började träna i höstas som jag riktigt förstod i vilket risigt skick jag befann mig i trots att jag kände mig rätt okej. I höstas var jag redo för de praktiska verktygen via träningen för att komma vidare. Jag är i kväll väldigt tacksam för att jag vågade chansa, ta risken och utmaningen med träningen. Det var riktigt, riktigt tufft i början, men det gick! Jag är också tacksam för all hjälp jag fått på vägen och för alla människor som ställt upp för att jag ska kunna få må bra. Tack allihopa!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s