Man ställer upp för kompisar

På de vanligaste passen jag går på ställer man upp för varandra och hejar på. Jag märker att träningskompisarnas stöd får mig att ge mer, orka mer och just under värsta ”ståhejet” så känner jag mig starkare och mer fokuserad, även om det till en början var läskigt att så ”brutalt” stå i centrum som man kan bli om man är sist kvar innan tiden är ute.  Men nu har jag börjat vänja mig och gör mitt bästa för att heja på andra och när jag råkar hamna på andra sorters pass blir jag faktiskt förvånad över att man inte hejar på varandra.

Att jag själv skulle ge upp under ett jobbigt träningspass finns därför inte på kartan och det är samtidigt skönt att få känna det mitt i all mjölksyra och darrande muskler. Att inte ge upp för något man verkligen vill trots att man får kämpa för det! Den känslan tar jag också med mig ut från gymmet. Sen är det också skönt att faktiskt få känna sig stark, både i kroppen men även knoppen efter så här lång tid med alla problem. För mig är som om vetskapen om att jag har en stark kropp får huvudet att följa med och som en effekt känner jag mig också starkare mentalt. Det har jag nytta av 24 timmar om dygnet oavsett situation!

Idag valde jag bort ett kul träningspass, men jag gjorde det för en  kompis som behövde min hjälp. Det kändes bra att både kunna och få hjälpa till när det behövdes.

Men jag har även idag klarat av att sätta en gräns för när jag ska hjälpa andra. Klart jag bryr mig om människor i min omgivning,  men det betyder inte att jag alltid måste söka upp andra som kanske kan tänkas behöva min hjälp. När det efterfrågas, som med min kompis, är det självklart att jag ställer upp. Men jag har haft lite för lätt för att kasta mig fram och hjälpa andra oavsett vad det kostat mig och utan att riktigt tänka på mig själv. I en annan situation idag bestämde jag mig, för ovanlighetens skull, att jag väntar på att bli ombedd att hjälpa till. På det sättet stannar ansvaret hos rätt individer och jag läcker inte energi på att konstant stå i beredskap för att vara till hands. För mig är det en relativt ny och lite märklig upplevelse, men jag blir ju samtidigt ”fri” att lägga min energi där den behövs.

För att summera inlägget; man överger inte en kompis, men man ska orka själv också.

Take care out there!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s