Valborg, nu och då

Jag sitter hemma och tar det lugnt en stund innan vi ska åka till valborgsmässofirandet. Vädret är inte det bästa, med andra ord ett normalt sista april-väder. Det är bara att gilla läget och klä sig varmt.

I morgon förmiddag ska jag prova på ett crossfit-pass på World Class. Det ska bli spännande att se förvandlingen som skett med Friskis gamla lokaler, för att inte tala om hur spännande det ska bli att prova crossfit där! Det ska bli kul att få träffa nya människor med liknande intresse. Jag är också nyfiken på stämningen på passet och vad vi kommer att få göra.

Mina förväntningar under valborgsmässoaftons kväll inför ett kul crossfit-pass den 1 maj står faktiskt i skarp kontrast till läget för ett år sedan. Jag kommer ihåg att jag då hade problem med lättare ångest och oroskänslor vilket hindrade mig att njuta av firandet. I kväll är jag normalt trött av arbetsveckan och av träningen, men jag har inga problem med att åka till firandet. För ett år sedan var jag rätt slutkörd på kvällen och jag fick verkligen tömma de sista energireserverna för att orka med firandet, elden, ljuden och alla barn och vuxna på kvällen. Kort sagt, en rätt normal situation fick mig överstressad av intryck och tankar. Firandet var inget jag vare sig valde eller ville bli stressad av, det var bara så min hjärna fungerade då.

Det känns riktigt skönt att ha kommit så här långt i rätt riktning under det här året som gått. Att jag faktiskt nu kan njuta av livet som pågår och det som händer runt omkring mig är otroligt värdefullt för mig. Nu vet jag ju dessutom när det är läge att tacka nej till aktiviteter för att ladda batterierna. För ett år sedan gick jag mer eller mindre runt konstant på reservkraft, trots att gjorde vad jag kunde för att må bra och tillfriskna.

Jag kan faktiskt inte med ord beskriva den lättnad jag nu känner över den här förändringen. Jag kom en bra bit på väg för egen maskin och med hjälp avnära och kära samt vården. Men det var först när jag började träna i höstas som jag riktigt förstod i vilket risigt skick jag befann mig i trots att jag kände mig rätt okej. I höstas var jag redo för de praktiska verktygen via träningen för att komma vidare. Jag är i kväll väldigt tacksam för att jag vågade chansa, ta risken och utmaningen med träningen. Det var riktigt, riktigt tufft i början, men det gick! Jag är också tacksam för all hjälp jag fått på vägen och för alla människor som ställt upp för att jag ska kunna få må bra. Tack allihopa!

Man ställer upp för kompisar

På de vanligaste passen jag går på ställer man upp för varandra och hejar på. Jag märker att träningskompisarnas stöd får mig att ge mer, orka mer och just under värsta ”ståhejet” så känner jag mig starkare och mer fokuserad, även om det till en början var läskigt att så ”brutalt” stå i centrum som man kan bli om man är sist kvar innan tiden är ute.  Men nu har jag börjat vänja mig och gör mitt bästa för att heja på andra och när jag råkar hamna på andra sorters pass blir jag faktiskt förvånad över att man inte hejar på varandra.

Att jag själv skulle ge upp under ett jobbigt träningspass finns därför inte på kartan och det är samtidigt skönt att få känna det mitt i all mjölksyra och darrande muskler. Att inte ge upp för något man verkligen vill trots att man får kämpa för det! Den känslan tar jag också med mig ut från gymmet. Sen är det också skönt att faktiskt få känna sig stark, både i kroppen men även knoppen efter så här lång tid med alla problem. För mig är som om vetskapen om att jag har en stark kropp får huvudet att följa med och som en effekt känner jag mig också starkare mentalt. Det har jag nytta av 24 timmar om dygnet oavsett situation!

Idag valde jag bort ett kul träningspass, men jag gjorde det för en  kompis som behövde min hjälp. Det kändes bra att både kunna och få hjälpa till när det behövdes.

Men jag har även idag klarat av att sätta en gräns för när jag ska hjälpa andra. Klart jag bryr mig om människor i min omgivning,  men det betyder inte att jag alltid måste söka upp andra som kanske kan tänkas behöva min hjälp. När det efterfrågas, som med min kompis, är det självklart att jag ställer upp. Men jag har haft lite för lätt för att kasta mig fram och hjälpa andra oavsett vad det kostat mig och utan att riktigt tänka på mig själv. I en annan situation idag bestämde jag mig, för ovanlighetens skull, att jag väntar på att bli ombedd att hjälpa till. På det sättet stannar ansvaret hos rätt individer och jag läcker inte energi på att konstant stå i beredskap för att vara till hands. För mig är det en relativt ny och lite märklig upplevelse, men jag blir ju samtidigt ”fri” att lägga min energi där den behövs.

För att summera inlägget; man överger inte en kompis, men man ska orka själv också.

Take care out there!

Bootcamp, trädgårdsland och tuffa äldre

Idag var jag iväg på mitt livs första första bootcamp-pass. Det var en hel del grundläggande tester på styrka och kondition, men även en hinderbana. Är man van att springa över hyggen, så var inte däcken så farliga utan kul. Sen kom en balansgång och den var knepigare, även här gällde det att inte bli rädd för att misslyckas utan att våga ösa på. Sen kom armgången!  Jag har inte gått armgång sedan jag var barn, så det tog några sekunder innan jag lyckades klura ut hur jag skulle göra och hitta tempot. Men jag klarade det 😀

Just armgången är en av de saker jag varit rädd för att jag varit för svag för att klara inför loppet jag anmält mig till i sommar, men det gick ju bra. Så nu känns det lugnare inför tävlingen.

Jag är ärligt imponerad av alla snabba, starka och kämpande deltagare idag. Alla hade sina styrkor och svagheter, men ingen gav upp utan kämpade på. När passet var klart kom det en fika och sen blev det en liten mysig pratstund efteråt. Det lilla gör så mycket!

Jag hann inte vara med på allt, men jag fick vara med lite på delen där man skulle knuffa/dra varandra tvärs över en fotbollsplan. Att dra eller knuffa på någon som gjorde motstånd var kul, men jag märkte också att tävlingsinstikterna slog till, jag skulle inte ge mig! Jag har märkt tidigare på träningarna att jag får utlopp för en hel del frustration och ilska, både vad det gäller aktuella situationer, men även en del gammalt lagrat. Att knuffa på något som gav mig rejält motstånd tillbaka gjorde att jag blev riktigt triggad. Inte riktigt den sida av mig som jag är mest stolt över, men samtidigt känns det verkligen som om jag har något längst in i de mentala gömmorna som behöver komma ut för att jag ska kunna släppa taget. Den här ”ilskan” eller vad det nu är något som jag verkligen behöver lära mig att hantera. I livet finns situationer när det är befogat och till och med en sund reaktion att bli arg och visa det. Jag har haft sådana problem med att våga visa att jag blir arg. Dels för att vara arg inte är något ”fint att visa”, dels för att ilskan representerar ganska jobbiga minnen. Men det viktigaste av allt är att jag är också rädd för att bli arg, för jag har inte varit säker på att jag skulle kunna sluta och ha kontroll på mig själv. Nu vill jag passa på att säga att jag inte är en huligan till vardags, utan en ganska vanlig skötsam mamma med familj och stabilt jobb. Grejen för min del är att det här är sidor av mig som jag är rädd för och som jag gömt undan så väldigt länge. Det skulle vara spännade och förmodligen givande att få ta en riktigt tung fysisk omgång och se vad som händer när jag blir pressad. Det kanske inte händer någonting eller så börjar jag gråta och kan sedan börja bearbeta mina upplevelser. Jag vet inte, men jag skulle gärna vilja veta.

När jag kom hem mötte jag av familjen som jobbade ute i trädgården. Det var riktigt kul att få jobba tillsammans ute i solen, men nu är jag ganska trött, så allt är som det ska 😉

På de vanliga passen kommer alla sorters människor i varierande åldrar och med olika förutsättningar. Men jag måste säga att jag är imponerad av de äldre. De ger dig utan att blinka in i de pass som vi ”vanliga” tycket är tuffa. Jag tycker det är så inspirerande att se att man kan ha användning och glädje av träning även om man inte hör till den vanligaste åldersgruppen på ett gym. Jag hoppas jag blir likadan när mitt hår också är helt grått!

Skogstur, halsont och sprintrekord (nästan)

Jag var ute och sprang i skogen i lördags förra veckan, för jag gillar verkligen att studsa fram på avverkade grenar och hoppa mellan stenar och över vattenpölar. Turen blev längre än vad jag räknat med, totalt 8 km varav 6 km var i skogen över hyggen, berg, skogsvägar och våtmark. Turen blev längre eftersom jag kom fel vid ett hygge på väg hem och fick lägga tid och distans på att komma rätt igen. Lite jobbigt var det att komma fel när man mest av allt ville vara tillbaka hemma. Men något hade jag ändå lärt mig på sistone, för jag kämpade på för egen maskin och utan att lägga energi på att svära över att jag sprungit fel. Jag valde istället att lägga min energi på att komma rätt och hem igen samt att få ut bra träning av extradistansen. Sen blev jag riktigt nöjd med totaldistansen på 8 km 🙂

Men på söndagen fick jag ont i halsen och lymfkörtlarna på halsen svullnade och blev ömma. Så det var bara till att lyssna på kroppen och ställa in träningen på ett tag. Det är skönt att ha landat så mycket i kroppen och min förmåga att det var självklart att jag skulle undvika träning tills jag mådde bättre. Det är alltid trist att behöva ställa in efterlängtad träning, men nu gjorde jag ju det för att medvetet tog hand om mig själv, så då var det inte så svårt beslut att ta eller att efterleva. Så jag är stolt över mig själv för att det beslutet blev så självklart.

Sen är det ju lite klurigt när man ska gå igång igen med träningen. Men nu hade jag haft en ”för säkerhets skull”-dag utan symptom och då kändes det okej att träna igen och då började jag med ett PT-pass igår, fredag. PT-passet visade sig vara fokuserat på shuttlerun i sprintformat. Ganska bra att börja med efter infektionen, men jag saknade styrketräningen.

I alla fall så stod shuttlerun på schemat och det var ju som vanligt bara att ge järnet. Det är ju en lite märklig ”upplevelse” att ge järnet springande mitt bland all tyngdlyftningsutrustning, men det är bara att lära sig att ignorera de andra besökarna. Man får givetvis inte springa ner dem, men inte heller bry sig om dem och vad de kan tänkas tycka. Jättebra träning för mig i att gå min egen väg och inte bry mig om vad andra kan tänker och tycker. Dessutom kändes det som om halva gymmet förstod vad jag höll på med och den andra halvan skulle ändå inte bli klok på det, så det viktigaste var ju att jag gav järnet på min träningstimme. Jag var ju på gymmet för att själv träna och må bra, så då gynnar det ju inget om jag inte ger allt jag har, eller hur?

Som en glad överraskning råkade en jobbarkompis komma förbi under en shuttlerun och hon stannade till för att heja på mig. Den sortens spontanitet uppskattar jag. Det värmer!

Jag saknade som sagt styrketräningen. Det är något speciellt med att få fokusera och lyfta stången med tunga vikter. Jag saknade det idag. Inte för att jag hellre lyft än sprintat, utan för att jag genuint saknade stången. Sen är det ju kul att få springa särskilt om jag bara är 1 sekunder från gymrekordet 🙂  nästa PT-pass är utlovad att bli sprint det med, vi får väl se vad som händer….

Totalt sett blev det ju ett annorlunda pass med mycket sprint. Det som var roligt var att jag var bara en ynka sekund från gymrekordet på 35 sekunder på slätt golv och någotsånär i närheten i trappan. Det är jag faktiskt rätt stolt över. Men som vanligt fick jag ”löfte” om att nöta vidare nästa gång för att putsa lite till på tiderna. Jaja, det är bara att gilla läget. Tydligen kan man via shuttlerun se hur man utvecklas med avseende på den explosiva styrkan, så ur den synvinkeln är det ju roligast det händer något.

Mästarnas mästare; om livet i allmänhet

Anna Olsson på Mästarnas Mästare pratade i avsnitt 4 om ett hål i hjärtat som hon märkte av några år efter idrottskarriären. Efter kanottävlingarna, familjebildningen och spädbarnsåren när vardagen kom, så fanns där ett hål efter idrotten som behövde fyllas av något annat. Jag förstår hennes känsla, men jag upplever att det var tvärtom för mig. Jag kan lätt bli uppslukad av jobbet och var det framför allt under min doktorandtid. Det hänger dels ihop med den kulturen som råder när man är doktorand och sen får man prover som måste tas omhand även på kvällar och helger. Dels är det förmodligen ett personlighetsdrag. Men går man inte in för (doktorand)arbetet till 110% så kommer man ingenstans heller. Så att vara uppslukad var mera regel än undantag. Nu fungerade det tack och lov rent praktiskt också, men när doktorandtiden var över fanns det ett tomrum som behövde fyllas. Jag är så otroligt glad och tacksam för att det fylldes av ett barn. Att få barn var efterlängtat och där och då gav det mig verkligen en mening med livet. Jag tycker fortfarande att det är en otroligt fin och lärorik gåva man får när man får barn, så jag ser fram emot den kommande utvecklingen. Men precis som Anna så började jag känna att när de mest intensiva spädbarnsåren var över och jobbet började gå lite på rutin, så saknades det något. Jag upplever att träningen kom och fyllde mitt behov av att få känna att jag fick utvecklas som person, både fysisk och mentalt. Dessutom har jag fått jobba med utmaningar på den nivå jag behövde. Att få igång en positiv uppåtgående spiral med hjälp av träningen gjorde också att jag vågade ta för mig och inte blev så lättstressad. Det i sin tur gjorde att jobbet utvecklades med mig. Nu har jag samma jobb och uppgifter som passar mina egenskaper och jag har från träningen vant mig vid ”dagens överraskning ”, så jag vet att jag klarar det mesta som kommer i min väg och jag vågar be om hjälp när det behövs. Att vara nära den fysiska prestationsgränsen har också lärt mig att bättre tyda kroppens signaler och jag har hittat en styrka och lugn i mig själv tack vare styrketräningen. Den kombination av jobb, träning och familjetid jag har idag känner jag är i balans och får mig i balans. Dessutom är det så kul att få träna som jag gör, så gissa om jag kommer att fortsätta.

I samma avsnitt av Mästarnas mästare pratade de också om att man snabbt skiftade fokus från att leverera inom idrotten till att leverera på jobbet när idrottskarriären var över. Här känner jag också igen mig fast tvärtom här med. Träningen hjälper mig att fokusera och leverera på jobbet och faktiskt att få distans till problemen kring sjukdomen i familjen. Just distansen är viktig för att kunna dels orka, men även kunna komma med konstruktiva lösningar. Se avsnitt 4 Mästarnas mästare

Intervjun med Magnus Muhre’n var gripande och laddad. Jag kan lätt identifiera mig med hans känslor och inre upplevelser. Jag tycker det var otroligt starkt av honom att berätta som han gjorde.

#mästarnasmästare

Personbästa 100 kg i knäböj!

Idag vet jag inte riktigt var jag ska börja. Det har varit en turbulent vecka rent känslomässigt och ovanpå det går jag och fixar personbästa i knäböj. Det känns jättemärkligt för jag trodde jag skulle bli gladare av att äntligen få ordning på övningen och lyfta de där rackarns 100 kilona.

Vad jag har lärt mig är att det är viktigt att ha distans till problem och andra människors mående. Jag menar absolut inte att man ska sluta bry sig, men för att jag inte ska ryckas med när andra mår dåligt behöver jag hålla en sund egen distans. Det var också något vi pratade mycket om under passet, så passet i sig var mera mental träning där jag samtidigt råkade slå personbästa.

Att jag gick till PT-passet var också ett ställningstagande i positiv riktning från min sida. Jag övervägde en kort stund att ställa in eftersom vi fick ett sjukdomsfall i huset strax innan jag skulle gå. Men jag landade i att den drabbade stackaren hade fått hjälp, att andra skötte tillsynen och att jag kunde gå iväg på mitt inbokade pass och sedan gå tillbaka och lösa av när de andra skulle iväg på sitt. Den drabbade hade därmed hela tiden någon som hade uppsikt. Även om det var det bästa jag kunde göra av situationen var det ändå ett lite svårt beslut för mig att ta. Jag kände mig sliten mellan viljan att hjälpa till och viljan att göra något bra för egen del. Tillsammans med den här veckans känslomässiga berg-och-dalbana var det så att jag kände gråten i halsen när jag gick dit. Men jag gick! Jag fokuserade och jag lyckades lyfta bättre än förut! Nu börjar glädjen och insikten komma krypande 🙂

Kolla gärna in Svett och etikett, del 2 Svett och etikett

Kompisträning med kettlebells

Igår kväll var jag och en jobbarkompis på ett kettlebell-pass tillsammans. Vi hade båda haft en tuff dag dagen innan, såvida såg fram emot att få träna bekymren, frustrationen och ledsamheten ur kroppen. Passet var riktigt kul och instruktören lovade ett tufft pass med betoning på kondition. För min del var det givande på flera sätt, först och främst för att jag ställde upp för min jobbarkompis. Men också för att jag lyckades peppa henne på passet och visa henne lite tillrätta, så hon orkade lite till efter att jag såg att hon blev trött och var på väg att ge upp. Det märktes på henne att hon växte som människa och uppskattade sällskapet, det gjorde mig glad. Jag hoppas att hon fortsätter så här i framtiden.

För egen del märkte jag att jag hade inga problem att hänga med i instruktörens takt och orkade fortsätta när några runtomkring mig kroknade. Ur mitt perspektiv var det kul att se att träningen verkligen haft effekt. Det enda jag tyckte var jobbigt var de omvända swingarna eftersom det var ovant för bålen. Men annars var det kul att få lattja runt med kettlebellen och inte ”bara” ha tung belastning i swingar och squats.

Vi fick göra long cycle, enarmsswing, enbent marklyft, kliva upp på step-brädor och pressa upp kettlebellen, omvänd swing och forcerad swing. Det var kul att känna sig vig, stark och framför allt att ha kontroll på kettlebellen och kroppen. Jag skulle gärna gå flera gånger, men kvällstid fungerar inte så bra ihop med pendling och familjen. Även om jag jättegärna tränar (hårt), så är det viktigt för mig att få komma hem till familjen. Bara att få koppla av en stund i soffan är värt mycket.

I morgon kommer jag att få ett tufft PT-pass med mycket fokus på det mentala, men jag tror att jag behöver det för att växa och komma vidare. Tanken är att träna på att inte backa ur. Jag behöver det, men det utesluter som sagt inte att jag är nervös.