Min första styrkelyftstävling

Lördagen den 20 maj var jag på min första styrkelyftstävling! Något jag väntat, längtat, sett fram emot och ”fruktat” väldigt länge. 

Dagen började med invägning vid 8:30-9:00. Sen satt alla 34 lyftare och bara mosade in mat för att stå sig under dagen. Det var lite speciellt att se alla trycka i sig mat samtidigt efter invägningen, men det var bara att haka på. För jag vet att min kropp fungerar bäst med två timmar mellan mat och lyft och vår startgrupp skull börja 11:30 och jag visste ju inte hur lång tid tävlingen skulle ta. I och med att det var min första tävling hade jag inte tagit så hårt på det där med diet, utan jag hade ätit ordentligt dagen innan och till och med frukost innan invägningen. Det kändes bra att ha energi i kroppen. För det blev ett nervpåslag när man såg alla domare i sina vita skjortor. 

Vår grupp började med tävlingslyften 11:20, så strax innan 11 började vi värma upp för knäböj. Sen blev det till att stå i kö och vänta på att få göra sina lyft på podiet. Jag var jättenervös och övertänd, så jag missade domarsignalen om rack efter avslutat lyft, så jag fick första och sista knäböjen underkända på grund av det även om jag klarade vikten i sig (120kg). Alltid lär man sig nåt 🙁.

Sen följde kort paus och uppvärmning för bänk, sen kö till podiet igen. Då var jag revansch-sugen för missarna i böjen, så jag satsade på att lyckas med att upprepa veckan allra färskaste PB i bänken på 70 kg. Det gick, men det var på håret. Känslan efter att ha lyckats var obeskrivligt kul! 

Sen var det en kort paus till och sen uppvärmning till mark följt igen av köande till podiet. Nu började skallen tycka det var jobbigt att vara i lyftartagen så länge och det var ju också trångt, varmt och högljutt. Jag hade gärna åkt hem där och då, men jag ville inte vika ner mig utan ville komma igenom tävlingen. Så jag pratade strategi med en tävlingsvan tjej. Skulle jag maxa i marken eller köra på säkra kort? Vi hade ju bara 1 minut från varje slutfört lyft på podiet tills nästa vikt skulle vara anmäld till registraturen och jag började känna mig osäker på hur mycket krut det fanns kvar i tanken. Min kollega tyckte jag skulle köra säkert, för som hon sa ”det är roligare att gå härifrån med så många godkända lyft som möjligt på första tävlingen och känna att man kunde ge mer, än att bomma ut”. Hon hade så rätt! Och jag fick med mig ”lätta” 142,5 kg. 

Från första uppvärmningen till sista vändan på podiet tog det 4 timmar. Det var segt att ladda om så många gånger. Men överlag en kul upplevelse. Äntligen en tävlingsform där adrenalinpåslag inte är av ondo, utan tvärtom, är bra! 😀
Jag var så inne i min bubbla att jag såg faktiskt inte publiken. Eller att jag också hade en passare bakom ryggen i böjen, de på sidorna var jag medveten om, men han bakom. Näe, inget minne alls! Jag var skitnervös, men galet laddad. Jag hade ju tänkt att ”bara” prova, men upptäckte på vägen hem att jag satt och planerade att nästa gång ska jag…… Fick inse att jag nog vill göra om det här någon gång till, eller två😉. Men det sliter på skallen att hålla nerverna i styr en hel dag. Så jag var astrött på kvällen, men nöjd. 

Uppvärmningsytan var minimal, se första fotot, och nästan alla hade svarta Wahlanders-bälten, så det gällde verkligen att hålla ordning på sitt eget. Dessutom var jag ”tvungen” för min egen skull att blocka ut andra och kunna hantera kroppen med adrenalin på och av. Det var en så jäkla häftig känsla att kunna styra det påslaget! Och samtidigt inse att ett adrenalinpåslag faktiskt var till nytta!

Back stage visade alla respekt för varandra och det var en bra och peppa de sammanhållning. En liten nick från en klubbkamrat innan man tog klivet ut på podiet betydde jättemycket. Jag kommer att göra om det här! 😄😄

Annonser

Ctrl alt delete, min om-starts helg 😇 

Våren har varit hektisk på jobbet. Vi ska omorganiseras (om en vecka träder det i kraft) samtidigt som de gamla vanliga arbetsuppgifterna rullar på och nya tillkommer.

Jag har inte kunnat sova bra på flera, flera veckor, utan jag har sovit ytligt och vaknat flera gånger varje natt. Trots justeringar i mediciner och tidiga kvällar. I onsdags kände jag att det fick vara nog med alla krav och måsten.  Jag hade inte tänkt ta semester under fredagens klämdag, men kände att jag jag pallade inte mer. Jag behövde få vara ledig tillsammans med maken och sonen. Så jag bad chefen snällt om jag kunde få ledigt och det gick hur bra som helst 😊. 

Torsdagen började med cowboy-kalas hemma för grabben. Görkul, men jösses vad trötta vi var efter det. På fredagen körde vi igång lite med storstädning hemma. Sen åkte jag och tränade och fick en ”tillsägelse” om att inre skrika på gymmet medan jag lyfte tungt. Jag, som för 2,5 år sedan inte ens vågade mig in bland avdelningen för fria vikter 😂😂. Hehe, undrens tid är inte förbi. Hmm, undrar hur det gymmet kommer att ”hantera” mig under semestern när jag kommer träna där flera gånger i veckan?? 

Nåja. Vi hann med ett till födelsedagskalas på fredagskvällen och ännu mera städning på lördagen. För första gången kände jag en befrielse i att kasta gamla grejer. Nu kunde jag till och med kasta mina gamla kassettband med min blandmusik på. Skönt! 

Jag har också bestämt mig för att inte läsa färdigt bokklubbens bok ”Jag heter inte Miriam”. Boken är bra, men jag orkar inte med mera elände, dystra familjehemligheter och psykisk obalans just nu. Jag låter bli att läsa färdigt för att skona mig själv. Det är rätt beslut för mig just här, just nu. 

Under helgen har jag också satsat på att äta gott och dricka gott 😋. Lärde mig, igen, att för mycket bröd/pasta/snabba kolhydrater får min mage att flippa ur. Jag behöver mycket grönsaker och kött för att fungera som bäst. Men det bästa av allt med helgen har ändå varit alla sovmornar. Fyra på raken! 

Så idag, söndag, hände det bästa av allt. Jag vaknade helt utsövd och med refrängen från Savage gardens låt ”The animal song” i huvudet. Kan inte bli annat än glad då. Låten är för mig så himla glad och livsbejakande. Det var så himla mycket värt det att ta semesterdagen och få umgås med familjen. Nu har kroppen fått sin välbehövliga nollställning och omstart. Nu är jag bättre rustad att möta världen igen. 

Tävlingsfokus och öroninflammation. 

Under min tonårstid höll jag på med mycket skytte. Det var luftgevär på vinterhalvåret och mauser (200 och 300 m) på sommaren. Eftersom jag var med i hemvärnet provade jag även k-pist.  Ute på landsbygden var sammanhållningen mellan karlarna stor i älgsjaktsområdet. och någon gång ibland hängde jag med pappa till älgskyttebanan inför höstens obligatoriska uppskjutning inför älgjakten. Där älgtavlan gick sig snabbt längs en räls och jag fick använda kikarsikte, vilket var ovant för mig som tävlingsskytt. Värt att tillägga är också att den ammunitionen jag tränade och tävlade med var ofta kraftigare än den på älgskyttebanan. 

Skyttet var kul och det gick rätt bra. Men tyvärr hade jag inte självförtroendet för att det skulle kunnat bli riktigt bra. Brorsan lyckades bättre med sitt korthållsskytte och han var med i både junior SM och i juniorlandskamper. Men jag hade kul så länge jag höll på. När jag fyllde 18 var det dags att sluta eftersom höger axel blivit inflammerad av alla smällar. Inte så konstigt med tanke på att jag dels var i växten när jag sköt, dels tog många av smällarna liggande, så att axeln hela tiden tog det mesta av rekylen. Det var först de sista åren som ställningsskytte kom in i bilden. 

När min gamla ”skytteskada” kom i dagen hösten 2015, då behövde jag rehab! Först med att få upp rörligheten igen, sen (som bilden visar) att få tillbaka styrkan och stabilitet igen,  så att jag fick tillbaka en fungerande axel. På bilden försöker jag lyfta båda armarna rakt upp. Höger arm kom inte högre på grund av axeln. 

Just nu saknar jag träningen så in i norden. Först var jag på sportlov (mysigt) sen var jag hemma nästan en vecka direkt på det med förkylning och feber. Hann till jobbet en dag, sen fick jag öroninflammation och den har i skrivande stund hållit på i över en vecka. Så nu har jag varit ”hemma” i i stort sett 3 veckor på raken. Suck. Nu saknar jag faktiskt vardagen och träningen. Visserligen har kroppen tydligt signalerat att med de här infektionerna ska jag inte träna, så det har inte varit aktuellt. Men jag saknar det! Har till och med drömt om Youtube-klipp där Kazmeier förklarar sin bänkpressteknik. Abstinensen är stor 😉. 

För en vecka sedan skulle det ha varit premiär för mig på styrkelyftstävling. Jag vet inte riktigt var det här fokuset och drömmen om att tävla i styrkelyft kommer ifrån. Men det ger mig ett mål att jobba mot med min träning. Det ger mig också ett syfte med att nöta på med grundträningen i vardagen. Det ger mig också känslan av att ha ett alldeles eget mål att jobba mot, ett mål som är oberoende av jobb och andra yttre faktorer. Sen som en positiv bieffekt är det faktiskt rätt grymt att känna hur man blir starkare hela tiden. Självförtroendet får sig en skjuts framåt😊. 

För mig är inte placeringen på tävlingen det viktiga,utan det mig ett driv i träningsvardagen och jag får utmana mig själv mentalt. Att lyfta tyngre och tyngre är i sig en utmaning, men det jag tycker är allra läskigast är att stå på scen. Ställa sig själv så tydligt i centrum och låta andra se och bedöma mig. Brr!

Men det kommer fler tillfällen att tävla. Då kommer jag också vara förberedd, för nu har jag marklyftsstrumpor, tossar och SBD-knävärmare. Jag ger mig inte ännu. Ska bara bli frisk först!!! 




Förändring pågår 🏗️ 🛠️

Min blogg har fått vila ett tag. För jag har behövt hantera vardagen och få egen vila för att sortera tankarna och påbörja omstart. 

Det har hänt en hel del under hösten och början av vintern. Som jag skrev tidigare har CrossFit 011 stängt. Ett jättemysigt ställe som jag ofta längtat tillbaka till, men tyvärr inte haft så mycket tid för. 

Sen bytte min PT gym och jag följer med. För jag vill träna med någon som är bra för mig och min träning. Jag är så glad att han har förmågan att se vad som behövs både för kroppen och för det mentala. Senast i torsdags jobbade vi med/mot ett av mina hjärnspöken. I stunden kan det vara jobbigt rent fysiskt samtidigt som det är otäckt att stå kvar och kämpa vidare när hjärnan helst av allt vill fly undan. Så jag kämpar med mig själv, med gråten och med att bryta genom en mental barriär. Men när man kommer igenom är känslan helt obeskrivtbart härlig. Då känner jag mig stark, på riktigt!

Men i och med gymbytet har lunchträningsrutinerna luckrats upp ordentligt. Så nu lämnar jag två bekanta gym och får istället bekanta mig med 2-3 stycken nya. Det ska bli kul! Men som sagt, det rubbar mina cirklar och det tar energi innan de nya rutinerna sitter. Det som är trist är att gemenskapen mellan träningskompisarna riskerar att luckras upp och det vore hemskt tråkigt. Hoppas verkligen inte att det blir så. 

Sen har jag fått omdefiniera mina mål och mig själv. Jag kan tyngdlyftning, men jag är inte tillräckligt bra på det för att kunna tävla. Jag är mer av en dieselmotor som orkar sega upp tungt. Så styrkelyft passar mig bättre i nuläget. Att acceptera det tog också på krafterna och visst, egot fick sig en liten törn också. Men vad fasen. Utan min (tävlings) dröm hade jag aldrig fått ordning på min krånglande axel eller börjat må så här bra både i kropp och knopp. Så hur eller hur är jag en vinnare. Sen får jag ju nu lära mig att bänkpressa också 😉 .

Någonstans innerst inne känner jag en längtan efter att få prova mina lyftartalanger och se hur långt de bär. Det ger mig också ett mål som gäller mig som person och det målet är inte beroende av min yrkesidentitet. Jag gillar att träna hårt och att kunna lyfta allt tyngre, så det är en belöning i sig. Men det är något som pockar. Hur skulle det vara att delta i en tävling? Skulle jag vara lugn? Skulle jag bli supernervös? Hur kommer kroppen reagera på påfrestningen? Jag får inte veta om jag inte provar. Det är inte placeringen på en tävling jag är ute efter utan upplevelsen av att ha deltagit. Och rent krasst, jag vill inte dö nyfiken. Därför vill jag prova. Det kanske går bra, eller så går det dåligt. Men då får jag ta det därifrån och ta ut en ny riktning för mina drömmar och mål. Nu har jag tagit kontakt med en lyftarklubb fullproppad med härliga människor. På provträningen igår fick jag massor av bra tekniktips. I veckan som kommer ska jag få reda på vad som rent praktiskt krävs för att tävla. 

Just att mitt tävlingsmål är så skiljt från min yrkesidentitet tror jag har varit nyckeln till att jag klarat av hösten på jobbet hyfsat skapligt. Vi har haft dubbla chefsbyten och ligger nu i uppstart för en omorganisation. Hade jag inte haft familjen att tanka närhet hos och ett alldeles eget personligt tävlingsmål som är helt separerat från jobbet hade jag nog inte klarat av det. Nu är jag sliten av situationen, men jag kan hantera den. Det gör också att jag känner mig stark!

Mycket mardrömmar just nu

Det här blir ett (lite planlöst) inlägg om hur jag mår för närvarande. 

När jag började skriva det här inlägget satt jag i väntrummet hos tandläkaren. En gammal amalgamfyllning hade spruckit, mycket på grund av att jag pressar samman käkarna väldigt hårt nattetid. Surprise, not! Jag pysslar med tandpressning om nätterna och utan bettskena skulle jag sova dåligt och vakna med huvudvärk. 

 I alla fall var det dags att fixa till tanden. Att få bedövningen insprutad långt bak i underkäken är alltid en svettig pärs för mig. Jag minns barndomens lagningar med en rysning 😖😫.  Men min nuvarande tandläkare och tandsköterska är riktiga pärlor och de gör allt vad de kan för att minimera obehag och mitt akutstress-påslag. Bara bedövningen är lagd är det inga större problem med att de fixar och borrar. Det är i alla fall skönt! Tack och lov för snälla och vänliga tandläkare! 

Nog om detta. De senaste veckorna har jag märkt av stressen mer än vanligt. Det är mycket omkring mig, allt ifrån hur vi ska lösa boendet för pappa till ny chef och en omorganisation i startgroparna på jobbet. Puh! 

Jag känner att det är mycket på jobbet, men jag känner mig inte splittrad, utan jag har fokus och levererar och det är en rätt bra stämning mellan kollegorna. Däremot märker jag det om nätterna. Sömnen är dålig, jag vaknar ofta i vargatimmarna eller så drömmer jag märkliga mardrömmar. Jag är bara så glad och så tacksam för att jag slipper den nattliga ångesten, för den var inte att leka med. 

Att då passa på nu under vintermörkret att ha lugna hemmakvällar och ”lagom” äventyr på helgerna är jätteviktigt för mig. För att tanka närhet, kärlek och för att få återhämtning. Träningen rensar skallen och ger mig ny energi. 

Jag försöker också så gott jag kan att ta hand om mig själv. Jag tänker på att gå och lägga mig i tid, även om det ibland känns överpräktigt tidigt. Men sömn är vad jag behöver i nuläget. Jag har också varit lite förutseende och bokat in ett besök hos min läkare. Det känns tryggt att veta att jag kan få hjälp om jag behöver. 

Idag passade jag på att även få lite massage. Det behövdes för att mjuka upp nacken och ryggen efter min anspänning i tandläkarstolen. Förhoppningsvis sover jag gott ikväll av det 😊. 

CrossFit 011.  Over and out.

Det har varit och är fortfarande svårt att få tiden att räcka till mellan familj, jobb (6 mil bort), träning och makens skiftarbete. På kvällarna behöver jag vara hemma för att få vardagen att gå ihop. Under sommaren har jag tränat på CrossFit 011,  eftersom det har underlättat att ha ett bra gym närmare hemmet under semestern. Under hösten har jag längtat tillbaka till CrossFit 011 och jag hade gärna gått på pass under vardagskvällarna. Men som sagt har det inte fungerat rent praktiskt. 

Den tid jag haft på CrossFit 011 har i alla fall varit ovärderlig och oerhört kul. Alla i boxen har bjudit så mycket på sig själva och jag har verkligen längtat tillbaka till gemenskapen igen. Om ni klickar på länken här, så ser ni vad jag skrev om mitt första besök på CrossFit 011 sommaren 2015. Men nu är det slut med CrossFit 011. I onsdags stängde boxen. 

Hela kvällen kändes vetskapen tung. Jag åkte in till boxens sista kväll för att ta farväl. Det syntes att det var jobbigt för ägarna och jag tycker så synd om dem. De har ju kämpat med blod, svett och tårar för att få till bra träning och den goda stämning man haft och sedan går det i alla fall inte ihop sig. Usch,  vad tufft det måste vara för dem just nu.  

Ägarna har i alla fall ordnat så att medlemmarna och coacherna ska kunna följa med till ett gym som öppnar i november. Gud,  vad starkt jobbat det är av ägarna. Först förstå vartåt det är på väg och och sedan ordna med allt det praktiska som följer samtidigt som de jobbar för att alla ska få kunna fortsätta träna.  Vilken fin inställning och vilket jobb de har lagt ner. 

Jag hoppas att vi alla  kan ses någon gång framöver. Men framför allt hoppas jag att det kommer gå bra för ägarna.  De förtjänar verkligen det efter det här tuffa uppbrottet. 

Kram på er alla

De kunde i alla fall gå på toa….. 

Jag har skrivit det förut, så det känns lite som en upprepning, men nu händer det mycket. I valet mellan att leva livet i nuet och hålla bloggen superduperuppdaterad väljer jag att leva livet och skriva när jag kan. Det har för mig inneburit en långhelg med en mysig scoutövernattning med sonen och ett heldagsbesök i Ullared med en god kompis. Helt vardagligt och helt underbart med andra ord. Fast det jag egentligen ville skriva om var det träningspass jag höll i förra veckan. Det tredje passet någonsin i mitt liv. Men nu är det på riktigt. 

I våras höll jag mitt första pass och det var pepprat med nybörjarmisstag, men det fick vara så. Allt behöver inte vara perfekt på första försöket. Och det är en befrielse att äntligen ha nått dit. Men jag var ju så nyfiken på hur det är att hålla pass och särskilt utan alla fjärilar i magen. Skulle det kunna vara något för mig? Nyfikenheten vann över fjärilarna och det är jag glad för. 

I tisdags (4 oktober) höll jag i mitt tredje träningspass för arbetskollegorna i huset. Det var fyra tappra själar som dök upp på passet. Det kändes lite snopet få, men desto roligare hade vi när passet väl kom igång. 

Vi värmde upp samtidigt som vi körde rörlighetsträning. Sen fick de en viktskiva per par och en beskrivning över vad passet skulle innehålla. Sen blev det åka av! 

Passet var av typen team WOD, där en vilade medan den andra jobbade. De sprang, gjorde armhävningar och sprang, sit ups och sprang, thrusters och löpning,  OH-lunges och löpning, och till sist vanliga hederliga knäböj. Med en minut till godo hann de igenom hela passbeskrivningen. Äldre som yngre gav järnet och det var så himla kul att se träningsglädjen hos dem. En vägrade ge upp när mjölksyran började komma och bjöd på ordentlig kämparglöd. En annan var rakt igenom glad och upptäckte verkligen glädjen i att ta i på träningen och se vad kroppens var kapabel till. En tredje var nära att ge upp, men gjorde det ändå inte.  

Den här gången började vanan kicka in för mig. Eftersom det var så få deltagare (och musiken strulade) blev min insats desto mer betydelsefull. Om de skulle få ut något av passet fick jag leverera desto mer i form av tekniktips  och pepp. Och som jag tjoade och skrek på dem. Jag som har (lite) svårt för att stå i centrum och tycker det känns rätt märkligt att ”härja” med mina kollegor. 

Men ju mer jag hördes, desto mer kämpade deltagarna. Det var en jättehäftig känsla/upplevelse att få vara med om. Dels att min insats betydde så mycket, men också att jag kunde lägga mina egna obehagskänslor åt sidan och fokusera på att ge dem den bästa möjliga träningsupplevelsen. Det kändes riktigt gott. 

Dagen efter fick jag mörka blickar av deltagarna på grund av all träningsvärk. Men blickarna följdes snabbt av leenden eftersom passet varit kul. De uppskattade att få köra team WOD. De uppskattade peppen, men framför allt att de hade klarat av ett riktigt mäktigt pass. De var de med rätta stolta över! 

Den som varit nära att ge upp ville jag prata lite extra med dagen efter och kolla läget med. Hur hade hen upplevt det? Totalt avskräckt för all framtid? Nädå, förutom en rejäl träningsvärk hade hen haft kul och insett att det fanns lite att jobba på vad det gällde konditionen. Det gladde mig att hen vill ge mer. 

Min reflektion blev att det här med att hålla pass, det kan vara rätt kul i alla fall. Och vad det gäller mäktig träningsvärk, så kunde de ju i alla fall gå på toa utan att hålla sig i väggarna 😉. 

 (Tack och lov 😇😌)